Kör på magkänslan

Vi har kommit till sista inlägget från min sida, och jag hade en klar plan över vad jag skulle skriva men fick liksom inte riktigt feeling på söndagskvällen att skriva det jag tänkt.
Så, jag följde min magkänsla, raderade rubriken och började helt enkelt om!

För det var nämligen ett av mina nyårslöften inför 2018. Att köra på min magkänsla. Känns det ej rätt – gör det ej. Ett annat löfte var, ta inte så snabba spontana beslut, sova på saken. Såklart det händer att jag kanske inte helt följer magkänslan jämt, och ja jag tar ibland lite snabba beslut fortfarande, men jag har faktiskt sett en förändring.
Det till det bättre! Så nu kör jag på magkänslan, och skriver istället om vad som hänt de senaste dagarna och vad som komma skall.

Igår kom jag hem från vår teamavslutning som hölls i vår verkstad i Vikmanshyttan. Temat var ”Oktoberfest”, och jag tror vi ändå gör bäst i att lämna några bilder utanför dagsljus…
Hurusom, en trevlig kväll och återigen, jag är så tacksam över att fått tillbringa detta racingår med PWR.

Måndag till onsdag kommer jag, tillsammans med Lisa som skött min bil i år, att jobba som värdinnor på Älvsjömässan. Så har ni vägarna förbi Stockholm och mässa, kom och säg hej till oss i Lecabs monter! På torsdag är det dags att byta sulor på min SEAT och dra på vinterdäcken, för att sedan på fredag flyga till Belgien och arbeta som instruktör där i ca 1 vecka. Racingbanan heter Spa, och det är rätt ofta man får säga ”Nej, jag ska inte på Spa. Jag ska jobba på Spa, det finns nämligen en racingbana som heter så”.
När jag väl kommer hem har Red Bull ett event som heter E-WKND, där man bl a kommer kunna tävla i simulator mot mig och vinna fina priser!
För mer info, kika in www.redbull.com/ewknd

Därefter är det Barcelonaresan, tätt följd av en Tysklandsresa och sedan är det dags för denna dam att fylla 26 jordsnurr. (Som man så fint sa när man var typ 12 år gammal.)
Så, där har ni lite vad som hänt och framförallt vad som komma skall.

Jag vill tacka för att jag fick möjligheten att blogga här under 2 veckors tid och ge er i alla fall en liten inblick i mitt liv. 🙂

Ha de bäst, kanske ses vi här igen i en framtid!
// Mikaela

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Vad jag har fått uppleva och lära mig via motorsporten!

I tisdags delade jag taxi med Mark Webber i 2 timmar, från Wien flygplats till Red Bull Ring och onsdagens event Ladies Race Day. Mark har jag faktiskt träffat tidigare, då på 50-års jubileumet för Alpinestars i Milano, 2013. Det finns en bild på mig och min nära vän Sandra då vi lite stelt ler och försöker spela coola bredvid Mark…

Låt oss säga såhär, jag frågade inte i tisdags om han kom ihåg denna bild…

Det slog mig då, vilka otroliga möten och upplevelser jag har fått vara med om. Allt via motorsporten.

Räknar man bort allt jag lärt mig via mitt tävlande, alla jag mött på banan och allt jag framförallt fått uppleva på banan, som är huvudsaken med mitt tävlande, så har jag som sagt fått uppleva och lära mig så mycket annat tack vare min sport. Tala inför människor till exempel. Ofta får jag förfrågan att tala inför en större grupp, allt ifrån föreläsningar till presentationer av nya bilmodeller etc.
Jag hatade det, tyckte det var fruktansvärt att prata inför folk. Det var rent utsagt ett helvete. Men, ju fler gånger jag gjorde det, desto mer lärde jag mig, och framförallt den dagen rädslan försvann och jag t o m började tycka att det var kul – wow så stolt jag var över mig själv den dagen!

Föreläsning för Red Bull SBM

Jag har fått besöka flertalet platser, vackra platser. Bott på sjukt fina hotell, som nu t ex. Jag fick bo med utsikt över Red Bull Ring, enligt mig världens vackraste racingbana.

På Ladies Race Day

Sedan i november ska jag få åka till Barcelona med SEAT Sverige för lanseringen av nya Cupra Ateca. Superkul och häftigt tycker jag!

Jag har skjutsat x antal olika profiler på antingen racingbanor, isbanor eller liknande. Mest pinsamt var nog den gången jag skjutsade Nicklas Lidström och efteråt frågade Fredrik, min bror, och Joel, min då teamchef i rallycross, ”Hur var det!?” Varpå jag såg ut som ett frågetecken, jag visste ju inte vem denna herre var?
2017 fick jag chansen att köra vår kung ett varv på Mantorp, och då må jag erkänna att jag var lite nervös. Man vill ju inte direkt köra av banan med kungen bredvid sig…

Jag har via event mött flertal olika personer. Anja och Filippa t ex, vilka stjärnor! Får alltid stöttande och peppande sms från dem, och det gör mig lika glad varje gång.

Jag har fått gå på idrottsgalor och blivit inspirerad av andra idrottare.

Jag har blivit inbjuden att köra buggy-race i England, och fick lyxen att flyga helikopter över London.

 

Helikopter över London

Jag har satts i otaliga situationer då jag behövt socialisera med nya människor, något som fått mig att bygga upp en säkerhet och trygghet inför nya möten. Jag har helt enkelt via erfarenhet lärt mig vilka frågor jag ska ställa för att hålla samtal levande. Detta har även hjälpt mig vid intervjuer, TV-inspelningar och dylikt.

Inspelning TV, SVT Duellen

 

Historiskt rally italien med sponsor

Egentligen är det här bara ett axplock ifrån allt det jag varit med om, alla jag träffat och vad det sedan har lett till. Jag förstår att detta låter som värsta lyxlivet, och ja ibland är det verkligen så! Men som ni förstod av mitt andra blogginlägg, så är livet inte alltid såhär som racingförare. Jag har mina dagar i slutet på månaden då jag får käka nudlar jag också…

Jag tror det är viktigt ibland att stanna upp och inse vad man får av livet. (Oj vad djupt det där lät men det är faktiskt så haha!) Jag är tacksam för allt jag får uppleva via racingen, och förhoppningsvis fortsätta uppleva.

Världsrekord med Red Bull och Kjeld Nuis

Återigen, missförstå mig inte. Jag tävlar inte för att få uppleva dessa saker vid sidan om, jag ser dem mer som ett plus i kanten!
Så länge mitt fokus ligger på rätt ställe, och jag hinner uppleva och njuta av de andra sakerna, så ser jag det inte som något fel. Snarare som ett positivt komplement.

Mikaela Åhlin-Kottulinsky, PWR Racing – SEAT Dealer Team, 19 August, 2018 Karlskoga, Sweden. © 2018 Daniel Ahlgren
Mikaela Åhlin-Kottulinsky, PWR Racing – SEAT Dealer Team, 19 August, 2018 Karlskoga, Sweden. © 2018 Daniel Ahlgren

För det ska jag säga er:
En sak är säker, ingen taxitur i världen kommer någonsin slå känslan att åka först över mållinjen.

Ha en fin fredag allihopa!

// Mikaela

Lämna kommentar Dela inlägget:

Bilarna i mitt liv

Ni vet kärleken till ens första bil. Bilen som tog en överallt, natt som dag, i ur och skur, tid och otid. Min första kärlek till en bil var min Audi A3. 2004, manuell 1,4 liters.
På min 18-årsdag klev jag upp ur sängen, och pappa bad mig att titta ut på garageuppfarten. Där stod den, den ”blåa faran” som sen var namnet den gick under. Min kompis Sara hade en likadan, fast röd. Så i gänget hade vi då blåa faran, och röda pärlan.

Foto: Mikaela privat

Oj vad vi reste och gjorde saker tillsammans. Flytt till Stockholm, och flytt tillbaks från Stockholm. Oj vad jag körde lite för länge på den där gula motorlampan. När sedan även oljelampan började lysa var det dags att ta tag i problemet… Men den blåa faran höll alltid, och jag kände att med denna bil kunde jag ta över världen.
Åren gick, och 2015 var det dags för mig att mer representera bilmärket jag tävlade med, och blåa faran fick bli ersatt med en grå TTS.
TTS:en var riktigt häftigt, men den fick aldrig riktigt samma kärlek som den blå faran…
Efter TTS:en körde jag en röd RS3:a ett tag, supercool bil! Men det där speciella bandet fick vi aldrig riktigt.
Min sista Audi var en A5 cab. Återigen, verkligen inget fel på denna bil, men vi fick aldrig den ”connectionen” som jag fick med den blå faran.

Detta var, tills jag började köra en blå bil igen. SEAT Cupra.

Foto: Adam Klingeteg

Så ofta som jag har tvättat, (ja, handtvättat) en bil som jag har tvättat denna Cupra har jag aldrig tidigare gjort. Jag är absolut pedant, men det var jag även med de tidigare bilarna. Skillnaden är att nu när någon kliver in med skitiga skor, skrapar skorna mot dörren, spiller dricka/smular i bilen eller liknande, så gör det på riktigt ont i själen hos mig.
När någon vill provköra den så skriker det i mig, och det enda jag vill är att behålla min ”baby” för mig själv.

Foto: Adam Klingeteg

Varför har jag fått denna connection igen, som med den första Audi blåa faran? Är det just det, att det är en ”blå” bil?
Det kan ha att göra med det, men framförallt tror jag att det handlar om hur mycket man reser i sin bil, hur mycket tid man spenderar i den.
Under dessa år körde jag mina första säsonger i Scirocco R-Cup, vann racet på Norisring, körde rallycross tävlingar på både SM och VM nivå, började jobba mer aktivt som instruktör och reste framförallt ofta och mycket med min bil.
Jag körde en del bil visserligen åren 2015-2017, men detta med 3 st olika bilar och eftersom jag i princip enbart tävlade utomlands så blev det mer mil i flygplan än i bil.
Missförstå mig inte, jag älskade även dessa bilar för det var riktigt fina bilar!

Men, av någon anledning så hann vi aldrig bygga upp det där bandet som jag gjorde med första blåa faran, och sedermera med andra blåa faran.

Foto: Joakim Åström, PWR Racing Team

Under 2018 har jag flugit lätt 10 ggr mindre än under 2017.
Under 2018 har jag kört lätt 10 ggr mer bil än under 2017.

Jag har lyssnat på x antal podcaster, jag har sjungit x antal gånger tills jag fått ont i halsen och blivit hes, och jag har pratat x antal samtal i x antal minuter under 2018. Jag har verkligen levt mycket mer med min bil under detta år, och därför tror jag att den där speciella kärleken uppstod igen då vi spenderat så mycket mer tid ”med varandra”.

Foto: Adam Klingeteg

I december ska jag lämna tillbaka blåa faran no2, och det känns lite vemodigt…
Min nästa bil kommer tyvärr inte vara blå, men tro mig, jag ska allt få in något blått inslag i den i hopp om att bli kär en tredje gång…

// Mikaela Åhlin-Kottulinsky

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Balans mellan racingfokus och det vanliga livet

Nästintill allt i mitt liv kretsar kring racingen, eller det kan i alla fall göra det om jag skulle vilja. Min fysiska träning gör jag för att jag ska kunna prestera när jag tävlar. Jag jobbar med mental träning för att kunna ha 100% fokus på uppgiften när jag kör. Min kost lägger jag för att jag ska äta rätt och hålla energin uppe på rätt sätt i mitt tävlande.
Mitt jobb gör jag för att kunna tävla. Mina sociala medier gör jag för att uppmärksamma mitt tävlande.
T o m detta bloggande gör jag med förhoppning att det i slutändan ska genererar något positivt till min racing. Jag skulle kunna vrida och vända allt i mitt liv, för att det i slutändan ska generera något positivt till min racing.

Jag körde länge på det spåret, hade som ett mantra att jag i framtiden inte ville titta tillbaks och tänka ”nej du Mikaela, du gjorde faktiskt inte allt du kunde för att ta dig så långt som möjligt inom racingen.” Detta innebar att racingen alltid gick först. Jag ställde ofta in träffar med kompisar i sista sekund, för att något med racingen dök upp.

Jag tackade nej till otaliga evenemang med nära och kära, ibland t o m i förebyggande syfte ”ifall” något med racingen skulle dyka upp. Det gick så långt att jag inte ville boka en semester som var längre än en vecka, så jag alltid fanns tillgänglig för vad som nu skulle kunna dyka upp. Detta var för mig, inte hållbart.

Semesterbild från Lanzarote tidigare i år med min bror, kusin och mamma.

För vissa kanske det är det. För vissa kanske vägen till framgång är att i varje andetag andas sin sport, men för mig var och är det inte det.
Precis som en sko inte passar alla, tror inte jag heller att vägen till framgång ser likadan ut för alla.

Midsommarfirande med mina närmsta kompisar från Värmland.

Det började med att jag tog denna diskussion med Rahel Frey, fabriksförare för Audi och tävlande för dem i DTM 2011-2012. Hon sa till mig ”Jag känner dig nu, och jag tror du är som mig. Vi behöver våra pauser ifrån racingen. Tänka och göra något helt annat!” När hon, som erkänd förare sa detta, var det som att det helt plötsligt även var okej för mig att vara ledig, koppla bort racingen helt och hållet ibland.
När jag senare samma år började arbeta med en ny mental coach, Lennart Augustsson, så fick jag samma ord. ”För att du ska må bra i racingen, behöver du må bra i ditt vanliga liv också.”

Jag började då fokusera mer på mig, Mikaela som person, vad jag vill uppleva mer, vad jag mår bra av mer förutom mitt tävlande. Jag började skriva på en bucket list, saker jag ville uppleva i mitt liv som inte har något med racing att göra eller skulle generera positiva saker till min racing.

På en Ed Sheeran spelning i somras. En sak som jag bockade av på min bucket list, att gå på konsert!

Jag började tacka nej till event som inte var 100% viktiga, och dessutom säga ”Nej jag kan inte” om jag redan hade något uppbokat med vänner och familj.
Låter kanske plättlätt, men det är det inte. Jag kan än idag få dåligt samvete när jag stänger av telefonen, tar lediga dagar och inte gör någonting. Samvetet gnager att ”Nu hade jag ju kunnat gjort något för min racing.”
Det är då jag tar med mantrat ifrån Lennart, det där med att jag måste må bra privat för att må bra i racingen.

Absolut kommer det tillfällen då jag fortfarande behöver låta racingen gå först, men jag försöker som sagt hitta en balans i det hela. En balans som jag, Mikaela, mår bra av.
Nu ska jag fortsätta vandra till fjälltoppar i Hemsedal, för det är nämligen en av mina saker på min bucket list, att bestiga ett berg! Så efter denna helg kan jag sätta en ”check” på den punkten på listan.

Trevlig helg till er!

// Mikaela

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

En vanlig dag i mitt liv…

Jag får ofta frågan, ”hur ser en dag ut i ditt liv”, och jag brukar då svara ”det finns inga vanliga dagar, eller rättare sagt inga dagar som är likadana i mitt liv och arbete”.
Följdfrågan då brukar bli, ”Okej, men hur ser en vanlig vecka ut?” Svaret blir i detta fall, samma som ovan…
Lättast för att beskriva mitt liv och det jag gör, är att beskriva ett helt år, i stora drag. För ingen dag, vecka eller tom månad är sig lik när det kommer till livet som racingförare.

I stora drag kan man säga att min årscykel inte är som alla andras, d v s från 1 januari till 31 dec. Jag skulle snarare säga att man kan dra sträcket vid ungefär oktober, även om det inte heller riktigt stämmer.
I oktober fram tills säsongen börjar nästa år, någonstans runt april, så pågår arbete att få ihop budget för att kunna tävla på högsta nivå.
Detta är dock inte hela sanningen, för redan tidigare under årets gång har diskussioner och möten skett inför nästa år, men man kan säga att det hela görs 100% klart under denna tidsperiod. Oftast brukar för min del november/december vara lite av en lugnare period, för att sedan januari till slutet på mars vara full fart med arbete som förarinstruktör.

I vanliga fall befinner jag mig i Åre under denna period, och arbetar nästan varje dag som instruktör. Där brukar dagarna vanligtvis börja vid 07.30 – 08.00 med körning fram till 16.00. Då ska först bilar roddas fram och tillbaks, för att sedan ta emot nästa grupp gäster, hälsa dem välkomna och äta middag med dem 20.30 – 23.00.
Samma visa blir det för nästa dag, så som ni förstår blir det en hel del långa dagar.

Denna period må vara tuff, men det är också den som gör att jag sedan resten av året kan ha fler lediga dagar för att kunna fokusera på racingen. Dessutom har jag fantastiska arbetskollegor som gör jobbet så mycket roligare.
Alla resonerar vi olika, men jag väljer hellre ett mer slitsamt jobb med fantastiska kollegor, än ett häftigt, flashigt jobb men där man inte trivs med personerna ikring sig.

Foto: PWR Racing, Joakim Åström

Väl i april drar racingsäsongen igång, med allt ifrån förberedelser, planering, seatfitting (formgjuter stolen så man sitter så bra som möjligt), tester osv. Sedan från april till oktober så är det full race-säsong, som då innehåller fler tester, race, fler möten, event för samarbetspartners, fortsatt mailande, planering för antingen dessa event eller som sagt planering inför nästa år.
Inte att förglömma har vi även den fysiska såväl som mentala träningen som ska upprätthållas!

I denna period kan jag ena dagen vara så ledig så jag knappt vet vad jag ska göra, för att nästa maila och ringa järnet. Andra dagen förbereder jag inför race-helg med att studera film och data, och sedan är det full speed under race-helgen, för att i nästa dag spela in tv/radio och göra intervjuer. Som ni ser, väldigt varierande!
Detta innebär att jag under tävlingssäsong har mer påfrestande perioder, och ibland mindre. Tuffast är helt klart under vintern, men som sagt, detta för att under säsong kunna ha det lugnare och därmed lägga 100% fokus på min sport.

Men för att ni ska få någon inblick i hur det kan vara, så får ni här min gårdag, och idag:
Igår var jag på möte med Red Bull på förmiddagen och planerade roliga saker dels inför 2019, och dels planering av en del event nu i slutet av hösten 2018.

Det blev ett lite längre möte, så efter en gemensam lunch tog jag tunnelbanan tillbaks till min lägenhet (fick frågan en gång om jag verkligen åker tunnelbana, och klart gör jag det!) för att sedan ta bilen ut till Södertälje och prova om det går att köra med 17 tum fälgar på min SEAT Cupra. Detta inför ett event som vi planerar för vintern 2019.
När väl detta var klart styrde jag kosan tillbaks till lägenheten, för att påbörja packning inför kommande resa till Hemsedal och senare Red Bull Ring.

Till helgen ska jag nämligen vandra i Hemsedal med några kompisar, och nästa vecka ska jag jobba som instruktör på ”Ladies Race Day” på Red Bull Ring. Ett event som organiseras av Project Spielberg, ett dotterbolag till Red Bull, där alla deltagare på köreventet är kvinnor! Superkul tycker jag såklart 🙂
Dagen igår avslutades med klättring och sen middag med mamma kom på besök.
Idag då? Idag sitter jag på tåget mot Karlstad, och kombinerar resandet med telefonsamtal, mailskrivande och som ni märker skrivande för bloggen.

Som sagt, ingen dag är sig lik…

I nästa inlägg tänkte jag skriva om vikten av balans mellan racingfokus, och det helt vanliga livet med vanliga aktiviteter, vänner och familj. Hur jag ser på det, vad jag värderar och vad som är viktigt för att jag ska känna mig i balans.

 

Till dess, allt gott!
// Mikaela

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

 

Välkommen till min värld i två veckor!

Som ni har förstått ska jag, Mikaela Åhlin-Kottulinsky, få möjligheten att blogga här under två veckors tid. Kul tycker jag, då jag inte bara brinner för bilkörning, utan också tycker om att skriva! Jag kan tycka att det är på sin plats att börja med att berätta lite om mig själv och min bakgrund, innan vi drar igång.

När jag var liten, var jag just det, en liten, försynt, blyg och tillbakadragen flicka. Jag tog aldrig plats i familjen, i klassrummet, i kompisgänget eller på truppgymnastiken som jag höll på med. Men, dra aldrig parallellen att en blyg människa ej kan vara driven och envis, för var det något jag var (och fortfarande är), så är det envis.

Vi hade fått i uppgift i skolan att sitta med matten hemma, som läxa, i 1 timme.
Sagt och gjort, jag körde äggklockan på 1 h och startade. Tårarna rann för jag förstod ingenting, men jag slutade inte förrän klockan ringde.
Jag hade blivit tillsagd att hålla på i en timme, och då höll jag på i en timme. Hur tråkigt, jobbigt, svårt det än var.

Jag har sedan den lilla flickan på lågstadiet ändrats en hel del, och idag får jag sällan klassificeringen som en blyg tjej, men den där envisheten, den hänger fortfarande kvar.
Jag brukar skämta med min ingenjör att han får vara försiktig med vad han säger till mig, så han inte med ironi säger ”Jo men i den kurvan behöver du ej bromsa, håll bara fullt!”, för om jag inte uppfattar ironin (vilket jag ofta ej gör för att förstå ironi är inte min starka sida) så gör jag som han säger. Jag bromsar inte, och jag håller fullt.

En stor anledning till att jag kom in på motorsport, är min familj. Morfar, farfar, mamma, pappa tom mormor har hållit på med motorsport.
Jag har stora namn, och stora framgångar att leva upp till, men det är och var aldrig det som fick mig att börja eller ens känna mig tvingad att börja. Valet kom helt från min sida samma år som jag skulle fylla 12, och sedan dess har motorsporten och dess värld successivt vuxit sig allt större och större hos mig.
Det är en speciell värld, med allt ifrån det massiva jobb som krävs för att få ihop allt, till utmaningen att klara av och hantera att i faktum befinna sig i denna speciella värld. Man ska få ihop budgeten, hitta rätt team, hitta rätt serie, hålla sig både fysiskt och mentalt i toppform m.m. Man ska hantera avundsjuka, fulspel, politiskt spel, och att som en minoritet försöka slå sig fram.

Inte alltid lätt.

Så motorsporten har sina tuffa sidor, men när allting är på sin plats, när det flyter på, så finns det få saker här i världen som kan få mig så lycklig som motorsporten.
Den gemenskapen den skapar, den nya familjen i form av mitt team som jag har fått, den lyckan när man tillsammans lyckas med någonting stort. Hela min kropp fylls av värme och glädje när jag tänker på dessa bitar.

Jag trodde aldrig som liten, blyg, försynt flicka att jag skulle få uppleva allt som jag har gjort. Men här står jag, 25 år gammal, som bl a STCC’s första kvinnliga segrare.
Och mycket av detta har jag nog den där envisheten att tacka för.

Så slutligen i detta inlägg välkomnar jag er till min värld, ”Mikaela Åhlin-Kottulinsky världen” under 2 veckors tid! ”

// Mikaela Åhlin-Kottulinsky

Lämna kommentar (5 st) Dela inlägget:

 

Upp med huvudet ur sanden och ta tag i klimatutmaningen!

Hanna Lidström, Språkrör för Grön Ungdom

Politiken har alltid ett ansvar att anpassa samhället efter framtidens förutsättningar. Nu förändras världen på fler sätt och snabbare än någonsin tidigare. Men istället för att acceptera framtidens utmaningar och identifiera dess möjligheter sticker allt fler politiker huvudet i sanden.

För över 30 år sedan startade Miljöpartiet för att vi såg att politiker inte tog ansvar för de klimatförändringar som oundvikligen höll på att skapas på grund av vårt sätt att leva. Alla politiker såg redan då hur klimatförändringarna skulle drabba oss inom en snar framtid. Men nästan alla valde att ignorera det och fortsätta exploatera vår planet. Nästan alla väljer fortfarande att ignorera klimatfrågan.

Klimatförändringarnas skadeverkan på såväl människor som djur och natur är inte längre en framtidsprognos, det är vår nya verklighet. Det är plusgrader på Arktis, grundvattnet sinar, farligt extremväder blir vanligare och det finns lika många klimatflyktingar som krigsflyktingar i världen. Om bara några år kommer det vara för sent att bryta den kommande klimatkraschen.

Alla politiker är väl medvetna om detta och har varit det länge. Ändå kallas vi som vill ställa om våra samhällen för att förhindra detta “naiva” eller “radikala”. Kanske är det för att vi, den globala överklassen, inte har drabbats (än) som politiker kan kasta ett blint öga åt klimatförändringarnas brutala inverkan på människors liv. Fortfarande är det trots allt främst människor i den fattigare halvan av världen som drabbas hårdast. Allra värst drabbas kvinnor och barn.

Det finns mycket vi kan göra för att vända klimatförändringarnas utveckling. Vårt parti gör mycket idag och har nyligen tagit fram 140 nya förslag i vår klimatfärdplan. Men oavsett hur flitigt vi jobbar kommer fler människor tvingas fly på grund av naturkatastrofer och klimatförändringar. Resursbristen från höjda havsnivåer, utfiskade hav, sinande grundvatten och torka kommer drabba länderna längst Afrikas kuster och i Sydorstasien de kommande åren och detta kommer enligt UNHCR tvinga runt 200 miljoner människor på flykt redan år 2050.

För oss är det självklart att denna situation inte kommer lösa sig själv utan kräver politiska lösningar. Jordens resurser kommer bli färre och fler människor än någonsin tvingas röra sig över nationsgränser och siffran kommer öka. Så är det bara. Då måste inte bara skapa klimatpolitiska lösningar för att mildra situationen, utan också skapa migrationssystem och asylpolitiska lösningar som möter upp mot dessa utmaningar. Tyvärr väljer de flesta att agera tvärt om. Just nu stängs gränser, rättigheter begränsas och bistånd villkoras för att stoppa det oundvikliga – fler och fler kommer behöva fly. Det är inte bara osolidariskt mot världens nödställda, det är arrogant. Det är trots allt i stor utsträckning vi i väst som skapat denna situation.

Människor är rädda för det okända som komma skall och försöker värja sig emot dessa oundvikliga förändringar. Men vi i den gröna rörelsen tänker kämpa för en rationell politik som tar ansvar. Vår vision är en framtid där vi lever inom de ramar jorden satt för oss. Där hållbarhet ses som en del av vårt välstånd inte som dess fiende. Och i vår vision av framtiden tar vi ansvar och visar solidaritet. Ingen ska nekas skydd från varken klimatförändringarnas eller krigens fasor.

Haters gonna hate, men vi vet att vår framtidsvision inte är både möjlig som nödvändig. Det enda som krävs är att politiker från vänster till höger rycker upp sina huvuden ur sanden och inser att det är omöjligt att ignorera framtidens utmaningar.

 

Hanna Lidström (MP)
Språkrör Grön Ungdom

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Det mest grundläggande

Paula Bieler, riksdagsledamot Sverigedemokraterna

Årets valrörelse är speciell. Inte bara för att Sverigedemokraterna står i fokus och våra frågor, våra perspektiv, dominerar debatten. Inte heller är det regeringspartiernas respektive kollaps eller Alliansens sammanbrott som gör den till något extra. Det är istället anledningen bakom det hela. Det är att allt fler känner ”det är allvar nu”.

Den mandatperiod som passerat har varit turbulent. Den har präglats av politiskt spel och tävlan i markeringar – på bekostnad av saklig och genomarbetad politik. Decemberöverenskommelsen, Transportstyrelseskandalen och sparkandet av Försäkringskassans generaldirektör för att hon levererat enligt de direktiv hon fått är alla olika exempel på allvarliga åsidosättanden av det ansvar vi folkvalda har gentemot medborgarna. Yta har varit viktigare än innehåll.

Mandatperioden har också visat att så har det egentligen sett ut under lång tid. Statsministern själv har genom formuleringen ”vi har varit naiva” berättat hur makthavare konsekvent inte förmått, eller inte velat, göra seriösa helhetsbedömningar innan de fattat avgörande beslut. Riksrevisionen har levererat svidande kritik gällande brister i konsekvensanalyser och beredningsarbete såväl som uteblivna effekter av miljardsatsningar. Möjligheten att kunna berätta hur många fina och goda satsningar som genomförts har varit viktigare än de faktiska resultaten.

Samtidigt som det politiska spelet har fått breda ut sig har reella problem drabbat fler och hårdare än förut. Vårdköerna har inte bara växt, de har också växt på ödesdigra sätt där människor dött endast på grund av väntetider. Otryggheten i det offentliga utrymmet har gjort att allt fler, framför allt kvinnor, lägger om sina levnadsvanor för att undvika att röra sig ensamma utanför hemmet – ibland till och med på polisens inrådan. Sjuka och funktionsnedsatta har nekats sjukpenning respektive assistans utan att ha haft reell kontakt med de handläggare som fattat besluten. Skjutningar, sprängningar, attacker mot blåljuspersonal såväl som mot polisstationer och sjukhus rapporteras dagligen. De som har råd och möjlighet installerar larm, säkerhetsdörrar och skott- samt inbrottssäkra fönster. De tecknar privata sjukvårdsförsäkringar och lägger tid på att söka upp de sjukhus som har kortast köer. Tilliten till samhällets förmåga att leverera urholkas.

Från Sverigedemokraternas sida har vi inför årets val valt ut fyra fokusområden – migration, sammanhållning, kriminalpolitik och sjukvård. Jag brukar sammanfatta valet av dessa fyra områden med att det handlar om ett återupprättat samhällskontrakt. En förutsättning för samhällskontraktet är nämligen klara och tydliga regler gällande vilka som omfattas – det är där migrationspolitiken är avgörande. En annan förutsättning är också den gemenskap som möjliggör gemensamma strävanden och prioriteringar. Och de mest grundläggande områden där staten förväntas leverera tillbaka är hjälp till brottsutsatta och sjuka. Det är dessa fyra områdens urholkning som skapat en berättigad oro för såväl landets utveckling som den egna tryggheten, det är dessa fyra områden som måste prioriteras.

Vår politik på alla dessa områden vilar i sin tur på en respekt för rättssäkerhet och förmåga till ansvarstagande. Lagar ska följas, krav ska ställas och beslut ska respekteras. Jag kan ta det område som jag ansvarar för, migrationspolitiken, som exempel. Där gäller att gränserna måste kontrolleras och möjligheten att vistas i landet illegalt försvinna. Polisen och Migrationsverket måste få de verktyg de behöver för att säkerställa att vi vet vilka som vistas i vårt land och utvisa de som inte har rätt till det. Det handlar också om att tydliggöra vad som gäller för den som beviljas uppehållstillstånd – krav på egenförsörjning och laglydnad måste skärpas, och vi föreslår bland annat att utvisning ska bli obligatorisk för alla utländska medborgare som begår grövre brott. Även vid mindre grova brott ska frågan om utvisning alltid prövas – det ska inte vara upp till åklagaren själv att avgöra. Tiden då det lönat sig att fuska och ljuga, då den som gjort rätt för sig och följt regler fått sämre villkor än den som struntat i lagar eftersom påföljder aldrig utkrävts måste ta slut. Det är allvar nu, och vi tar det på allvar.


Paula Bieler (SD)
Riksdagsledamot 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Att stå upp för familjens betydelse

Sara Lidqvist, ordförande Kristdemokraterna Gotland

Det var det där med synen på familjen. Det var det som fick mig att bli kristdemokrat.

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och får nog sägas ha politiken i blodet. Inte den där proffspolitiken, utan snarare det nära, lokala engagemanget. När jag som tös växte upp på en bondgård i en liten gotländsk socken var min pappas ideella engagemang en naturlig del av vardagen. Att hjälpa till att förbereda mackor till kvällens styrelsemöte där hemma och sedan somna tryggt till sorlet av röster från vardagsrummet. Eller att få följa med till förvaltningskontoret när något dokument till det kommande nämndsammanträdet skulle hämtas ut. Eller att hjälpa till på städdagar på den kursgård där i princip hela släkten och flera församlingar var engagerade.

På den tiden var min far centerpartist. Tidigare hade min farfar varit engagerad centerpartist och suttit i den nämnd som beslutade om bygget av den nya gymnasieskolan. Och för bara några år sedan fick jag veta att även min farfars far var engagerad i Centerpartiet. Han var kommunstyrelsens ordförande i den lilla lilla Hejdeby landskommun som fanns innan sammanslagningen till Romaklosters landskommun 1952 som sedan uppgick i Gotlands kommun 1972.

Så man kan väl säga att jag inte kan hjälpa att jag är politiskt engagerad. Det har jag fått från mina förfäder. Men att det följt med blodet är väl kanske inte riktigt sant. Det handlar snarare om att jag växt upp i en tillåtande miljö där samhällsengagemanget varit naturligt och fått stort utrymme. För det som händer i våra unga år sätter tydliga spår i vårt fortsatta liv, oavsett om det är positiva eller negativa händelser. Att växa upp i en trygg miljö skapar goda förutsättningar för att jag som vuxen ska känna mig trygg, och tvärtom skapar otrygga uppväxtförhållanden en större risk för otrygghet och utanförskap.

Alltså – samhällsengagemanget fanns där hela tiden, men jag har alltid under mina ungdomsår och som ung vuxen hävdat att mitt politiska engagemang inte varit partipolitiskt. Diskutera samhällsfrågor? Ja! Prata partipolitik? Nej!

Men så kom en dag då jag faktiskt kände att partipolitiken skulle kunna få en plats i mitt liv. Som ung småbarnsmamma insåg jag att det finns ett parti i Sverige som bryr sig om hur barnfamiljer har det. På riktigt. Inte bara utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, utan helt utifrån barnens perspektiv. Ett parti som förstått att föräldraledighet är till för barnens skull, inte föräldrarnas. (Det borde förresten heta barnförsäkring och barnledighet). Ett parti som, när andra partier ständigt vill förringa och försvaga familjens roll i samhället, står upp för familjens betydelse. Oavsett hur familjen ser ut.

Därför är jag så glad att mitt parti fortfarande har några av sina viktigaste frågor i familjepolitiken. Att Kristdemokraterna värnar om trygga uppväxtförhållanden och möjligheten för familjer att få vardagen att gå ihop. Att partiet driver frågor som utgår från att det finns stora värden i att värna den lilla världen.

Min farfars far tror jag aldrig att jag träffade, min farfar gick ur tiden för flera år sedan. Min far är fortfarande engagerad, både i föreningar och i politiken. Nu som kristdemokrat. Det är en ganska häftig känsla för mig att stå överst på den valsedel som min far finns med på, en bit ner. Den där platsen på valsedeln skvallrar om att engagemanget för det samhälle jag och min familj lever i har gått i arv, att det är min tur att ta stafettpinnen nu. Och det är jag så oerhört stolt över!

 

Sara Lidqvist (KD)
Ordförande för Kristdemokraterna på Gotland

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

I höst väntar en folkomröstning om välfärdens framtid

Lena Rådström Baastad, Partisekreterare Socialdemokraterna

 

Snart är det dags för årets Almedalsvecka, jag och många av mina partivänner kommer att vara på plats. Vi är där för att fortsätta och fördjupa det politiska samtalet. Ett år som detta, när vi står inför ett så viktigt vägval i höst, är det än viktigare att finnas på de arenor där samtalen förs – Almedalen är en av dem.

Det jag kommer att berätta om för de jag möter i Visby är att Sveriges ekonomiska styrka måste användas för att göra Sverige starkare och tryggare. Det innebär inte minst satsningar för att stärka välfärden – det ekonomiska utrymmet ska inte användas för att sänka skatten för de som redan har mest. Valet den 9 september i år blir en folkomröstning om välfärden.

Vi lever i ett på många sätt tryggt och bra land, 300 000 fler går till jobbet jämfört med 2014 och ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 16 år. Men trots detta finns det människor i Sverige som känner oro inför framtiden. Det finns med andra ord mycket mer att göra.

Socialdemokraterna vill fortsätta bygga Sverige starkare. Därför vill vi genomföra det största trygghetsprogrammet i modern tid.

Vi ska fortsätta göra stora satsningar på välfärden. Idag jobbar 100 000 fler i välfärdsyrken än 2014, men det behövs ännu fler. Både för att korta vårdköer och för att öka lärartätheten, så att vi kan höja kvaliteten än mer. Det är också en viktig satsning för att ge personalen bättre villkor. Det är också enormt viktigt att barn får en skolgång av hög kvalitet utan vinstjakt som ger dem det de behöver för att ta sig vidare i livet väl förberedda.

Socialdemokraternas trygghetsprogram innebär även rättvisa pensioner. När man arbetat ett helt liv ska man kunna se fram emot sin pension, inte vara orolig för om den kommer räcka. Allt annat är ovärdigt ett land som Sverige. Vi har sedan länge lovat att ta bort skillnaden i beskattningen av löner och pensioner, och vi är nu på god väg. Redan i januari 2019 kan skatteskillnaden vara borta för 96% av våra pensionärer – och 2020 ska den vara helt avskaffad.

För att öka tryggheten behöver vi också växla upp kampen mot brotten, liksom mot brottens orsaker. Vi ska anställa tusentals fler poliser och samtidigt bekämpa det som är grogrunden brottsligheten som svaga skolresultat och fattigdom.

Det starka samhället behövs. För en bättre integration och en stark arbetsmarknad. För en trygg och effektiv sjukvård, och för en bra skola utan vinstjakt som ger barnen de kunskaper de behöver. För att du efter ett helt arbetsliv ska kunna njuta av din pension, inte bli fattig.

Målet är att alla i Sverige ska känna sig trygga nog att utmana sig själva och leva det liv de själva väljer. Frihet i ett jämställt och jämlikt samhälle. Det är den bästa grunden för att vi alla ska känna framtidstro, oavsett ålder, familjesituation och bostadsort.

 

Lena Rådström Baastad
Partisekreterare (S)

Lämna kommentar Dela inlägget: