Brist på tid eller brist på rätt ålder?

Lilian Arturén, entreprenör och designer

Är det någon som inte någon gång fått lätt panik över att känna sig för gammal? Man känner att man måste hinna med livet med stort L innan det blir försent?
I så fall kan den personen skatta sig väldigt lycklig! Jag tror nämligen att det är extremt vanligt att man oroar sig för att vara/bli för gammal. Och det börjar tidigt… dessvärre!

Jag hade ett långt samtal med en av mina tvillingdöttrar som är 19 år. Hon oroar sig för att hon inte riktigt vet vad hon vill göra med sitt liv. Som 19-åring är man ju lite i Ingenmansland, Helt nyss hade man tryggheten från gymnasiet och plötsligt ska man ut i krassa vuxenverkligheten och börja göra något av sitt liv. Alternativen och möjligheterna är enorma – men ska man ”bli” något, kan man inte vela allt för länge, som hon uttryckte sig. Hon kände sig väldigt pressad över sin ”tidsbrist”!

Med all rätt måste jag tyvärr medhålla! Vi lever i en extremt ungdomsfixerad värld. Ska man göra någon form av karriär, så bör man ha kommit en bra bit på väg innan man fyller 30. Under åldrarna mellan 30-40 ska man dessutom hinna med att bilda familj, jobba som en galning och gärna renovera några drömhus. Vara en aktiv förälder med tusen aktiviteter som barnen bara måste få ha. För att inte tala om hälsotrenden som innebär att snabbmat inte är OK, varken till sig själv eller barnen. Mamma Scans köttbullar och Findus fiskpinnar som var mina barns favoriträtter tror jag knappast håller måttet.. Träningshysterin kanske jag inte ens ska nämna – ni fattar den omöjliga ekvationen. Den gäller många, men i synnerhet unga föräldrar i karriären.

Det gäller att skynda sig, för redan vid 40-års åldern börjar man tappa attraktionskraften hos arbetsgivarna. Jag diskuterade fenomenet med mina systrar och Mamma. De har alla erfarenheter från ovanstående, så jag fick en länk till en intressant rapport:
https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/aktuellt/nyheter/2017/medelalders-och-aldre-jobbsokande-valjs-bort-av-arbetsgivare/

Den säger bl a ”Chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare efter att ha sökt jobb faller kraftigt redan från 40 års åldern, och närmare pensionsåldern kontaktas knappt någon.”
Är inte detta helt och hållet galet? Hur i helskotta kan ett samhälle må bra av att fokusera all viktigt aktivitet på ett åldersspann på ca 15 år?
Man kan nog utan att överdriva säga att vi i västvärlden lider av kraftig åldersdiskriminering. (Undantaget är om man aspirerar på att bli amerikansk president – där verkar det inte finnas någon bortre gräns, i alla fall inte om man är av manligt kön)

Det tragikomiska med detta fenomen är att vi lever allt längre, blir friskare och är mer aktiva långt upp i åldrarna. Ny forskning visar också att hjärnceller fortsätter bildas livet ut, så länge vi håller dem aktiva. Med andra ord håller vi på att skapa en ohållbar situation! För vad skapar vi för framtidstro och press på egentligen alla åldrar om allt ska hända mellan 25 och 40?

Som 50 plussare känner jag mig smartare, snyggare, friare och vitalare än någon ålder tidigare. Självklart har jag rynkor, gråa hår har börjat visa sig vid tinningarna, det knakar till både här och där när jag reser mig för fort. Men det kompenseras av något så fantastiskt som livserfarenhet. Jag är faktiskt smartare nu än för 10 år sedan. Jag kan se samband nu som jag inte såg förr. Jag har förstått att jag inte är mallen för mänskligheten. Jag vet vilka brister jag har och jag vet i vilka situationer jag är bäst. Mina barn är vuxna, och vi umgås på lika villkor, jag har inte tillnärmelsevis den pressen på mig nu som jag hade när jag var 35. Jag borde vara en arbetsgivares dröm i många många år till! Som tur är, är jag min egen chef och jag anställer mig själv varje dag i veckan.

Inom modebranschen har fenomenet varit extremt. De allra flesta modereportage och skönhetsannonser har traditionellt valt allt yngre modeller. Men en parallell trend är på stark frammarsch.
Mogna kvinnor syns allt mer som representanter för olika varumärken eller klädkedjor. Ganska naturligt då åldersgruppen har den starkaste köpkraften. Vi har helt enkelt lättare att identifiera oss med kvinnor i vår egen ålder än modeller som kunde vara våra barn eller barnbarn.

Efter att ha sett Skavlan intervjua Isabella Rosellini i fredags bekräftades detta ytterligare. Isabella var ju Lancomes stora ansikte utåt under 80-talet. Som 43-åring fick hon sparken för att hon var för gammal. Nu har Lancome åter signat henne som frontfigur som 65-åring. Lancomes nya chef säger att man inser att attityderna kring mogna kvinnor börjar förändras! Yippie säger jag bara, och hoppas kunna lugna mina döttrar med orden ”Ni har gott om tid på er”!

/Lilian

 

Kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *