Vi glömmer lätt att det är så mycket bättre nu än förr!

Vad har du lyckats med igår? Vad vill du åstadkomma idag?
Tänk att vakna helt fri i sinnet. Idag är en ny dag. Det onda eller trista som kan ha hänt dig förut, kanske inte händer just nu? Handlar det om sorg så tar det tid att bearbeta och då är det ju som att det sorgliga händer om och om igen varje dag, tills de ömma stunderna blir allt glesare med tid. Men tyngs du av andra saker från igår som faktiskt inte sker idag?
Försök att byta alla tankar på det, eller att det ska hända igen. Vad är bra? Vad kan bli bättre idag? Vad är din vision och önskan i livet? Vad kan du faktiskt göra idag för att komma ett steg närmare din vision? Ge dig själv en kort stund lite senare på dagen då du får lov att älta och smälta tråkigheter. Resten av dagen kan vi fylla med fokus på möjligheter och göra nytt.

Barndomshemmet med Lise, min syster
Jag och min man Lars i samma fåtölj

Ibland minns jag mest vad jag inte åstadkom eller vad som gick fel igår. Får jag en bra recension med lite kritik, minns jag ofta just det där lilla missnöjet. Ser jag mig i spegeln, hittar jag snabbt små skönhetsfel. Alla små viktiga framgångar drunknar lätt i mediabruset av säljande katastrofrubriker. Det är lätt att inre visioner dör när de översköljs av allt som andra människor ser ut att lyckas med på sociala medier eller hur politiken misslyckas i såväl dagspress som kvällstidningar.

Idag gick jag förbi en skolgård full med lekande barn i olika åldrar. Jag såg minst sju vuxna vakter med neongula västar utspridda bland ett sjuttiotal barn. När jag var liten på 60-70-talet hade vi kanske en vaktmästare eller lärare att gå till på rasten. Om någon var elak, fick vi oftast klara ut det själva eller med föräldrar när vi kom hem. Vi kunde bli förföljda och stenade hela vägen hem innan mobben försvann. Jag minns att jag slogs på skolgården med dom tuffa läskiga killarna, för att slippa bli hotad och kränkt och hur vi alltid var flera som gick tillsammans hela vägen hem.

Idag  kryllar det av barn och vuxna med mobiltelefoner i händerna överallt. Nu kan de ringa hem direkt om någon är elak. Det finns BRIS. Bevakning sker nästan överallt och elever kan filma varandra. Teknik och möjligheter att bevaka varandra finns överallt idag. Det måste vara en enorm trygghet för både lärare, elever och föräldrar att så lätt kunna nå varandra. Nätet används förstås i ont syfte som att det lägga upp kränkande bilder, näthat och trakasserier som vi behöver få slut på men det finns faktiskt mest goda syften även på nätet.

I många år arbetade jag med social färdighetsträning för vuxna med Autism/Aspergers syndrom. Jag satte ihop teater med KBT-träning i Astroteatern i 7 år fram till förra året som fortgår och idag hade en mycket lyckad premiär på temat L(e)ess på LSS – en komedi om baksidan av byråkratin och de facknördar som hanterar LSS – Lagen om Stöd och Service för funktionshindrade. Diagnoserna och därmed kunskap och förståelse för olika funktioner och behov fanns inte ens när jag var ung. Då fick man klara sig utan aktivitetsstöd, reseersättning och andra fina hjälpmedel som finns idag som allt i från bolltäcken för öm hud, dagverksamheter och vårdhem.

Vi glömmer ofta alla fina hjälpmedel för olika handikapp och vilka framgångar som finns i behandlingar av sjukdomar. Vi har lärt oss att kräva hjälp och att ifrågasätta allt och många har nästan satt sin egen diagnos innan de kommer till läkaren. Människor har faktiskt aldrig haft det så bra som de flesta har det i Sverige idag. Inte ens regenter och kungligheter förr i tiden. Affärer så fyllda av mat att vi äter ihjäl oss. Vi får så mycket information att vi blir snurriga och har så många människor runt oss att vi aldrig borde känna oss ensamma. Ändå ökar känslan av ensamhet.

Vi glömmer ibland att de flesta vill oss väl. Ge det du kan och du får oftast något bra tillbaka. Våga be om hjälp när du behöver det och att ta emot den hjälp du får! Får du nej, pröva med någon annan. Fokusera på vad som är bra och vad du kan göra bättre. Det mesta är bra och det onda går över. Ge inte upp!

Bra klotter i foajén på Dansens hus

// Marianne Scheja 

 

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *