Att stå upp för familjens betydelse

Sara Lidqvist, ordförande Kristdemokraterna Gotland

Det var det där med synen på familjen. Det var det som fick mig att bli kristdemokrat.

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och får nog sägas ha politiken i blodet. Inte den där proffspolitiken, utan snarare det nära, lokala engagemanget. När jag som tös växte upp på en bondgård i en liten gotländsk socken var min pappas ideella engagemang en naturlig del av vardagen. Att hjälpa till att förbereda mackor till kvällens styrelsemöte där hemma och sedan somna tryggt till sorlet av röster från vardagsrummet. Eller att få följa med till förvaltningskontoret när något dokument till det kommande nämndsammanträdet skulle hämtas ut. Eller att hjälpa till på städdagar på den kursgård där i princip hela släkten och flera församlingar var engagerade.

På den tiden var min far centerpartist. Tidigare hade min farfar varit engagerad centerpartist och suttit i den nämnd som beslutade om bygget av den nya gymnasieskolan. Och för bara några år sedan fick jag veta att även min farfars far var engagerad i Centerpartiet. Han var kommunstyrelsens ordförande i den lilla lilla Hejdeby landskommun som fanns innan sammanslagningen till Romaklosters landskommun 1952 som sedan uppgick i Gotlands kommun 1972.

Så man kan väl säga att jag inte kan hjälpa att jag är politiskt engagerad. Det har jag fått från mina förfäder. Men att det följt med blodet är väl kanske inte riktigt sant. Det handlar snarare om att jag växt upp i en tillåtande miljö där samhällsengagemanget varit naturligt och fått stort utrymme. För det som händer i våra unga år sätter tydliga spår i vårt fortsatta liv, oavsett om det är positiva eller negativa händelser. Att växa upp i en trygg miljö skapar goda förutsättningar för att jag som vuxen ska känna mig trygg, och tvärtom skapar otrygga uppväxtförhållanden en större risk för otrygghet och utanförskap.

Alltså – samhällsengagemanget fanns där hela tiden, men jag har alltid under mina ungdomsår och som ung vuxen hävdat att mitt politiska engagemang inte varit partipolitiskt. Diskutera samhällsfrågor? Ja! Prata partipolitik? Nej!

Men så kom en dag då jag faktiskt kände att partipolitiken skulle kunna få en plats i mitt liv. Som ung småbarnsmamma insåg jag att det finns ett parti i Sverige som bryr sig om hur barnfamiljer har det. På riktigt. Inte bara utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, utan helt utifrån barnens perspektiv. Ett parti som förstått att föräldraledighet är till för barnens skull, inte föräldrarnas. (Det borde förresten heta barnförsäkring och barnledighet). Ett parti som, när andra partier ständigt vill förringa och försvaga familjens roll i samhället, står upp för familjens betydelse. Oavsett hur familjen ser ut.

Därför är jag så glad att mitt parti fortfarande har några av sina viktigaste frågor i familjepolitiken. Att Kristdemokraterna värnar om trygga uppväxtförhållanden och möjligheten för familjer att få vardagen att gå ihop. Att partiet driver frågor som utgår från att det finns stora värden i att värna den lilla världen.

Min farfars far tror jag aldrig att jag träffade, min farfar gick ur tiden för flera år sedan. Min far är fortfarande engagerad, både i föreningar och i politiken. Nu som kristdemokrat. Det är en ganska häftig känsla för mig att stå överst på den valsedel som min far finns med på, en bit ner. Den där platsen på valsedeln skvallrar om att engagemanget för det samhälle jag och min familj lever i har gått i arv, att det är min tur att ta stafettpinnen nu. Och det är jag så oerhört stolt över!

 

Sara Lidqvist (KD)
Ordförande för Kristdemokraterna på Gotland

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *