Kläder, kläder och åter kläder!

Lilian Arturén, entreprenör och designer

Då var det dags för mig att avrunda min gästbloggsejour. Så kul att ha fått äran att skriva här en period. Det gav definitivt mersmak!

De senaste 3 dagarna har jag haft fullt upp med en pop-up butik i Göteborg. Sista dagen var igår – söndag. Det handlar om att bli av med överskott av kläder, kläder och åter kläder. Vi är några olika varumärken som hjälps åt att sälja. De allra flesta varumärken eller företag som producerar eller säljer kläder som köpts in vid något tillfälle, har samma dilemma. För mycket kläder som man måste bli av med på något sätt – så det finns ett stort behov av möjligheter till utförsäljningar.

Det stora problemet med modebranschen är att det produceras och konsumeras på tok för mycket kläder. Att diskutera ekologiskt eller hållbart mode blir bara löjligt om man inte börjar i rätt ände, dvs diskuterar hur vi konsumerar.
Det låter motsägelsefullt av mig att säga detta, eftersom jag själv är en del av karusellen. Men ju längre jag jobbat med mode och ju äldre jag blir, desto mindre intressant blir det med mycket och billigt. En av Milooks värderingar är just att göra smarta val, och i det fallet försöker jag leva som jag lär. Jag säger inte att jag har alla svar eller lösningar på problemet. Men att försöka komma ifrån alltför låga priser och ”nya kläder varje vecka” är i alla fall mitt bidrag.

Min önskan för framtiden är att vi alla blir bättre på att köpa bra kvalité, mera sällan och ta hand om våra kläder genom att inte tvätta sönder dem. Den största miljöboven när det gäller kläder är just överkonsumtionen. Sen stoppar vi kläderna i tvättmaskinen efter några timmars användning pga en hysterisk bacillskräck som vi har i det här landet. Har i alla fall hört att det är ett typiskt svenskt fenomen.

Jag hade en intressant samtal med en väninna för ett tag sedan som satt sig på skolbänken igen efter att ha fyllt 50 (på tal om det här med ålder från ett av mina tidigare blogginlägg).
Hon höll på med en uppsats om just det här med miljöförstöring och tipsade då om TV-serien ”Storuman forever” där man försöker få folk att ändra sitt konsumtionsbeteende utan att för den skull göra avkall på sina bekvämligheter. Så bra!! Mycket av det vi gör, är bara av slentrian och ovana, så det är dags att försöka tänka om, om inte annat så för våra barns skull.

Förövrigt så vaknade jag igår upp till den första vårdagen för i år – jag har nog aldrig längtat så mycket efter våren som just i år! Vintern har ju hållit på i en lååååång evighet i år, och det känns som att mörkret varit konstant. Så trots att jag kommer att spendera dagen i en lagerlokal, så känns det ändå helt OK när man kan sticka ut näsan genom dörren och lukta på våren.

Önskar er alla en härlig vecka!

Kram
/Lilian

Lämna kommentar Dela inlägget:

Nya möten – bästa källan till möjligheter!

Lilian Arturén, entreprenör och designer

Efter en intensiv start på veckan ska jag nu sätta mig och pränta ner bloggtankarna jag haft i huvudet sedan förra veckan… Morgonsolen strålar in genom det nyrenoverade köket och jag sitter här med mitt morgonkaffe och känner mig fortfarande så jäkla nöjd med köket och möjligheten att kunna sitta här denna fantastiska morgon.

Den allra största fördelen som egen företagare är att kunna planera sin egen tid, även om den oftast är fullproppad med saker som ska fixas och deadlines av olika slag.
I början på veckan var jag i Tyskland för att träffa min nya säljagent som sitter i Düsseldorf. Det var minst sagt ett intressant möte! När jag klev in i det tjusiga showroomet som låg på Düsseldorfs bästa modegata, möttes jag av en ärrad Keith Richard kopia som antagligen var en riktigt cool kille under 80-talet. Erfarenheten och kontaktnätet gick dock inte att ta miste på och han var precis så där tyskt korrekt, rakt på sak och faktiskt väldigt entusiastisk över vårt kommande samarbete. Möjligheterna om man kommer in på den tyska marknaden är ju hisnande, men lika pirrigt då det är en enorm utmaning. Så självklart var det viktigt att kunna känna ett förtroende för den här lille skinntorra mannen. Vi satt och diskuterade och planerade så efter 3 timmar kändes det som att vi hade en bra plan för vårt kommande samarbete.

På kvällen tog vi en gemensam middag. Efter att han intagit 4 gin & tonics till maten (jag höll mig till vin) och jag lyssnat på en mängd historier om sidoprojekt som bl a innefattade en ny design av toalettstolar som innebar ett lättare sätt att tömma tarmen (!!) hade jag en splittrad syn på min lille Keith.
Antingen var han ett kreativt geni – en tusenkonstnär som kan hålla i helt olika projekt samtidigt och ändå vara trovärdig. Det är ju faktiskt min egen livsfilosofi.. Eller så var han en spritt språngande galen alkoholist. Jag hoppas och tror på det första, han hade flera anställda säljare under sig som backup som kändes betryggande. Fortsättning följer med min tyska lansering som känns ändå mer pirrigt spännande efter mitt Tysklandsbesök. En ny kontakt är det i vart fall som innebär ett hav av möjligheter!

Är det något som verkligen kännetecknar ett entreprenörskap, så är det möjligheten till nya kontakter! All mark framåt är otrampad och ingen går före för att bana vägen. Man måste ge sig ut i det okända och knacka dörr, göra sig obekväm, ta många nej på vägen för att hitta guldkornen.
De senaste åren har jag mött fantastiska människor, några som antagligen blir vänner för livet. Ett arbete utan kollegor innebär att man får skapa sina egna kontaktytor och hitta arbetspartners på andra sätt.

I höstas stötte jag på några duktiga kvinnor som alla driver sina egna bolag. Vi träffas sedan dess och bollar idéer, snackar problemlösningar, tipsar varandra om allt från webblösningar, ekonomitjänster till gemensamma events. Nyckelordet är samarbete, helt fritt från konkurrenskänsla. Eftersom vi alla driver våra egna verksamheter, blir det aldrig någon som försöker bossa eller ta åt sig äran för någon annans idéer. Samtidigt sliter vi alla med samma typer av problem som vi stöttar varandra i. Vi motbevisar myten om att kvinnor inte kan samarbeta varje gång vi ses. Myten som förövrigt är både korkad och helt felaktig, samarbetssvårigheter är definitivt inte könsbetingat, jag har många exempel på det!

Nu är det snart dags att ta upp telefonen igen och börja ringa runt för att fixa inför nästa veckas outlet-event i Göteborg. Veckan därefter bär det av till Växjö för att öppna upp en Pop-up butik! Kul och mycket jobb på samma gång. Men jag hade aldrig klarat av det utan att ta hjälp av ett gediget kontaktnät som jag samlat på mig. Mitt bästa egna kapital!

Men först en tur till Blåkulla!
GLAD PÅSK!

/Lilian

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att hålla fokus…

Lilian Arturén, entreprenör och designer

I fredags var det dags att fira! Fira att vårt nya kök ÄNTLIGEN blivit så pass klart att det nu går att laga mat, äta, umgås i köket och njuuuuuta av alla nya knappar till sprillans nya köksmaskiner. Tänk att det kan vara så roligt att stoppa disken i diskmaskinen, testa mikron i den kombinerade ugnen och se lampan lysa i vinkylen. Byggfläktarna brummar fortfarande, men vad fasen gör det när jag kan brygga morgonkaffet i det alldeles underbara nya köket.
Efter 2 månader i byggdamm och flyttkartonger, snabbmat och enkel matlagning hos våra snälla grannar, är det en enorm lyx att få brygga kaffe i sitt eget hem!

Vi flyttade ut till vår 70-tals sommarstuga på heltid i somras och har sedan dess längtat efter att få ett stort praktiskt, ljust kök. Det förra var extremt litet, mörkt och extremt opraktiskt eftersom det var anpassat till att vara just en sommarstuga – anno 1975.
Så jag kan säga att mitt fokus har varit minst sagt rätt splittrat de senaste månaderna. Att renovera är lite grann som att gå in i en guppig kärlekshistoria . Jag kan nog säga att jag är gift med mitt jobb, men har varit otrogen med det nya köket.

Som sagt det här med fokus… Jag driver ju ett modeföretag där kreativitet är kärnan i verksamheten. Inspiration och idéer råder det definitivt ingen brist på. Det är verkligen min grej och orsaken till att jag en gång i tiden valde att bli min egen. Jag är en idéspruta och älskar allt som är nytt och outforskat.
Däremot känns det lite jobbigare med långsiktig planering och uthållighet. Att hålla fokus hör definitivt till några av mina utmaningar. Men så mycket har jag fattat att det är en del av nyckeln för att lyckas oavsett vad man sysslar med. Som egen företagare utan anställda MÅSTE man ju dock vara en allkonstnär på gott och ont.

Idag har varit en typiskt sådan dag. Jag har:

a) Gjort avstämningar inför bokslutet
b) Planerat säljmöten med min säljare
c) Tagit ordrar från några butiker och packat dem
d) Fått tillsänt mig nyligen fotograferade bilder och börjat skissa på ett produktblad
e) Diskuterat kommande leveranser med en leverantör
f) Bokat in ett möte i Tyskland för att träffa en ny säljagent.

Hann som tur var också trycka in ett besök på Ikea för 70elfte gången strax innan stängningsdags – (behövde mer inredning till köksskåpen).

Om det fanns en Oscarsgala för egenföretagare där priset gick till den som klämt in flest uppgifter på en dag, så tror jag nog att jag i alla fall skulle bli nominerad.
Så – kan någon vara snäll och berätta för mig hur man lyckas hålla fokus på bara en grej i taget en längre stund??? Sen är det ju så förbaskat tråkigt….

Jag hade den här diskussionen med ett ex för många år sedan. Han tyckte att jag levde som en damtidning där jag fladdrade mellan alla typer av artiklar, medan han levde fokuserat som en tematidning. (Nu tror jag i och för sig att det är en ganska vanlig skillnad mellan hur män och kvinnor läser tidningar om man nu ska hålla sig till den liknelsen).

Jag tror också att det ligger i vår kultur att man ska hålla sig inom ett fack. Banne dig om du blandar för många yrkesroller. Då blir du inte trovärdig sägs det. Men finns det någon motsättning i att föreläsa om stress och balans bara för att man jobbar med något så ytligt som mode? Eller att man tycker att det är kul med budget, prognos och siffror samtidigt som man går igång på ett nytt tryck på ett tyg eller inspireras av snygg design? Jag tror att det utvecklar oss att hålla igång hjärnans båda halvor. Kanske en dåres försvarstal, och jag vet att min livsläxa ligger i att göra lite färre saker samtidigt, men några bollar i luften samtidigt kommer jag alltid att ha.

För saker och ting hänger ihop, mycket mer än man tror. Det är i alla fall min livsfilosofi.
God natt.

/Lilian

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Brist på tid eller brist på rätt ålder?

Lilian Arturén, entreprenör och designer

Är det någon som inte någon gång fått lätt panik över att känna sig för gammal? Man känner att man måste hinna med livet med stort L innan det blir försent?
I så fall kan den personen skatta sig väldigt lycklig! Jag tror nämligen att det är extremt vanligt att man oroar sig för att vara/bli för gammal. Och det börjar tidigt… dessvärre!

Jag hade ett långt samtal med en av mina tvillingdöttrar som är 19 år. Hon oroar sig för att hon inte riktigt vet vad hon vill göra med sitt liv. Som 19-åring är man ju lite i Ingenmansland, Helt nyss hade man tryggheten från gymnasiet och plötsligt ska man ut i krassa vuxenverkligheten och börja göra något av sitt liv. Alternativen och möjligheterna är enorma – men ska man ”bli” något, kan man inte vela allt för länge, som hon uttryckte sig. Hon kände sig väldigt pressad över sin ”tidsbrist”!

Med all rätt måste jag tyvärr medhålla! Vi lever i en extremt ungdomsfixerad värld. Ska man göra någon form av karriär, så bör man ha kommit en bra bit på väg innan man fyller 30. Under åldrarna mellan 30-40 ska man dessutom hinna med att bilda familj, jobba som en galning och gärna renovera några drömhus. Vara en aktiv förälder med tusen aktiviteter som barnen bara måste få ha. För att inte tala om hälsotrenden som innebär att snabbmat inte är OK, varken till sig själv eller barnen. Mamma Scans köttbullar och Findus fiskpinnar som var mina barns favoriträtter tror jag knappast håller måttet.. Träningshysterin kanske jag inte ens ska nämna – ni fattar den omöjliga ekvationen. Den gäller många, men i synnerhet unga föräldrar i karriären.

Det gäller att skynda sig, för redan vid 40-års åldern börjar man tappa attraktionskraften hos arbetsgivarna. Jag diskuterade fenomenet med mina systrar och Mamma. De har alla erfarenheter från ovanstående, så jag fick en länk till en intressant rapport:
https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/aktuellt/nyheter/2017/medelalders-och-aldre-jobbsokande-valjs-bort-av-arbetsgivare/

Den säger bl a ”Chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare efter att ha sökt jobb faller kraftigt redan från 40 års åldern, och närmare pensionsåldern kontaktas knappt någon.”
Är inte detta helt och hållet galet? Hur i helskotta kan ett samhälle må bra av att fokusera all viktigt aktivitet på ett åldersspann på ca 15 år?
Man kan nog utan att överdriva säga att vi i västvärlden lider av kraftig åldersdiskriminering. (Undantaget är om man aspirerar på att bli amerikansk president – där verkar det inte finnas någon bortre gräns, i alla fall inte om man är av manligt kön)

Det tragikomiska med detta fenomen är att vi lever allt längre, blir friskare och är mer aktiva långt upp i åldrarna. Ny forskning visar också att hjärnceller fortsätter bildas livet ut, så länge vi håller dem aktiva. Med andra ord håller vi på att skapa en ohållbar situation! För vad skapar vi för framtidstro och press på egentligen alla åldrar om allt ska hända mellan 25 och 40?

Som 50 plussare känner jag mig smartare, snyggare, friare och vitalare än någon ålder tidigare. Självklart har jag rynkor, gråa hår har börjat visa sig vid tinningarna, det knakar till både här och där när jag reser mig för fort. Men det kompenseras av något så fantastiskt som livserfarenhet. Jag är faktiskt smartare nu än för 10 år sedan. Jag kan se samband nu som jag inte såg förr. Jag har förstått att jag inte är mallen för mänskligheten. Jag vet vilka brister jag har och jag vet i vilka situationer jag är bäst. Mina barn är vuxna, och vi umgås på lika villkor, jag har inte tillnärmelsevis den pressen på mig nu som jag hade när jag var 35. Jag borde vara en arbetsgivares dröm i många många år till! Som tur är, är jag min egen chef och jag anställer mig själv varje dag i veckan.

Inom modebranschen har fenomenet varit extremt. De allra flesta modereportage och skönhetsannonser har traditionellt valt allt yngre modeller. Men en parallell trend är på stark frammarsch.
Mogna kvinnor syns allt mer som representanter för olika varumärken eller klädkedjor. Ganska naturligt då åldersgruppen har den starkaste köpkraften. Vi har helt enkelt lättare att identifiera oss med kvinnor i vår egen ålder än modeller som kunde vara våra barn eller barnbarn.

Efter att ha sett Skavlan intervjua Isabella Rosellini i fredags bekräftades detta ytterligare. Isabella var ju Lancomes stora ansikte utåt under 80-talet. Som 43-åring fick hon sparken för att hon var för gammal. Nu har Lancome åter signat henne som frontfigur som 65-åring. Lancomes nya chef säger att man inser att attityderna kring mogna kvinnor börjar förändras! Yippie säger jag bara, och hoppas kunna lugna mina döttrar med orden ”Ni har gott om tid på er”!

/Lilian

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Internationella kvinnodagen – tro fasen att kvinnor kan!

Lilian Arturén, entreprenör och designer

Idag är min första bloggdag och det är både med stor ära och mycket pirr då det råkar sammanfalla med INTERNATIONELLA KVINNODAGEN!

Dels brinner jag för jämställdhet och kvinnorollen i stort, dessutom är ju temat högaktuellt så här i kölvattnet av ”Metoo” rörelsen. Så vad ska man säga och göra som inte redan är sagt och gjort?? Min stora farhåga nu är att när allt har lagt sig och alla skräckhistorier och sensationsrubriker som florerat (som äntligen lyckats få ALLA att reagera), så tröttnar gemene man på frågan om båda köns lika rättigheter och det viktiga budskapet glöms bort. Igen!
För glöms bort görs det – i alla fall har det gjort det historiskt! För varför i all friden är detta en fråga överhuvudtaget 2018?

Jag växte upp som tonåring under 70-talet och tidigt 80-tal. På den tiden kunde man som tjej faktiskt visa sig offentligt med både håriga ben och mjukis-BH som inte hade några som helst intentioner att pusha upp. Om man överhuvudtaget hade en BH på sig…
Det fanns inga smink-”tutorials” att följa, och inget som ens var i närheten av contouring. Silverögonskugga från Rimmel och Jane Hellens kakmascara räckte för att man kände sig redo för en helkväll på discot. Naturligt och fritt var grejen. Kvinnosakskämparna på 70-talet skulle antagligen vrida sig i ren desperation om de då visste vilket kvinnoideal vi skulle komma ha 40 år senare. Som jag minns det, så var känslan när jag gick ut gymnasiet att jag hade exakt samma möjligheter att få ett bra jobb och göra min röst hörd, som mina killklasskompisar.
Så vad hände sen? Kan i alla fall säga att jag blev grymt besviken..

Jag säger inte att det var bättre förr, men nog tusan kunde vi väl ha kommit lite längre på alla dessa år?

Så sent som förra veckan så skulle jag reklamera en sändning från ett företag som levererat fel produkter till vår renovering hemma. Jag har frivilligt (!?) tagit på mig rollen som projektledare för hela renoveringen och hade pratat med företaget i fråga ungefär 100 gånger för att få allt rätt. Jag hade alla fakta på hand och allt dokumenterat via mail.
Men när reklamationen var ett faktum säger min sambo: ”-Kanske bättre att jag ringer, så att de förstår att det är allvar!” Först tänkte jag, ja – han kanske har rätt. En manlig röst brukar ju få igenom saker och ting lättare, så varför inte… Men sen blev jag galen av att jag överhuvudtaget tänkte tanken.
För där satte vi spiken på problemet!

Både män och kvinnor lyssnar, respekterar och behandlar män på ett sätt som de flesta av oss kvinnor inte är i närheten av. Jag har suttit i styrelsemöten och ledningsgruppsmöten som antingen enda kvinna eller omgiven av en majoritet av män. Att överhuvudtaget få sin röst hörd utan att bli avbruten eller förminskad har hört till ovanligheterna. Statistik visar om och om igen att män finns starkt överrepresenterade där makt, påverkan och kriminalitet finns.

What else is new! Det är så självklart att vi inte ens reagerar när vi inser att 80% av all TV-tid eller film upptas av män. Tro sjutton att våra barn påverkas av det.

Min övertygelse är att vi måste jobba mycket hårdare med att ge kvinnor mer respekt och status genom mer synlighet och mer makt. Kvinnors problem, hälsa, vardag och kroppar, bara måste få samma värde som mäns. Trots att vi är olika! Vi behöver inte göra oss som kopior av män för att få respekt.

Låt småtjejer få älska rosa, glitter och gläns, leka med dockor eller vad tusan det nu må vara. Min äldsta dotter vägrade att ta på sig något annat än rosa och lila i 4 års åldern. Själv var jag helt fascinerad av Barbiedockor och sydde min första klädkollektion till Barbies lillasyster Skipper. Det innebär inte att varken jag eller mina rosa, glitter och gläns-döttrar har mindre behov av samma rättigheter och att få bli sedda som pojkar och män. Det blir någonstans en omvänd fördom om man förminskar det som är typiskt flickigt/kvinnligt och förhöjer det typiskt pojkiga/manliga. Tänk bara på skillnaden i status när man kallar en liten tjej för pojkflicka i förhållande till det motsatta.

Lite samma sak är det med uttrycket ”Kvinnor kan” – jag förfasas över det uttrycket, vänd på det och hör hur förminskande det låter. Tro fasen att kvinnor ”kan” – jäkligt bra dessutom och många gånger mycket bättre än män. Se till att typiska kvinnojobb får bättre betalt för att ge t.ex livsviktiga vårdjobb högre status. Fackföreningar – där har ni att göra!

Fler kvinnor MÅSTE få komma i ledande positioner på alla fronter för att skapa ett mer balanserat samhälle. Det är det enda sättet att skapa förebilder för kommande generationer. Definitivt ett effektivt sätt att minska sexuella trakasserier som är en direkt följd av snedvriden maktstruktur. När kommer Sveriges första kvinnliga statsminister? Är det inte otroligt att Sverige är det enda nordiska land som inte haft ett kvinnligt statsöverhuvud i modern tid? Den redan inofficiella kvoteringen som män kan glädjas sig över, borde gälla även för kvinnor.
Undersökningar visar att jämställda företag är mer produktiva, mer lönsamma och ofta roligare arbetsplatser än arbetsplatser som domineras av ett kön. Så vad väntar vi på?

Ja, jag vet att inget av det jag skrivit ovan är några nyheter (och jag har ju bara nuddat vid ämnet) – men just därför…
Varför tar det så jäkla lång tid att ändra på uppenbara felaktigheter?
Min förhoppning är att kommande 40 år ska få en bättre utveckling än de senaste, att #metoo inte glöms bort och att den 8 mars 2058 har vi helt andra anledningar att uppmärksamma kvinnodagen.

/Lilian 

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget: