Att växa inuti och lyfta varandra!

Marianne Scheja, skådespelare, manusförfattare och coach

 

När en Trumpen amerikan trotsar Iran och gränsen till världskrig hotfullt målas upp som hårfin i media, gäller det att tro på människan och vara sin egen lyckas smed. Vi fylls dagligen med så många dystopier och skräcksenarior tillsammans med orimliga prestationskrav att den psykiska hälsan vacklar hos allt fler. Nya diagnoser får uppfinnas i takt med att nya mediciner florerar på den blomstrande pillermarknaden. Vad är hönan och vad är ägget?

Hela samhället är ju skevt när folk föder barn som en person ska ta hand om i några månader – istället för en hel flock med mor och farföräldrar och syskon hjälps åt. Sedan knuffas de små ut och in i en flock med trettio andra små två-åringar på dagis med några få vuxna, istället för att hela familjen finns runt ikring. Föräldrar skiljer sig, får nya barnkullar och bonusfamiljen är inte alltid en bonus utan kan helt enkelt bli förvirrande och otrygg.

Min uppväxt vid havet på Skrea Strand i Falkenberg, där jag alltid känner mig fri.

När vi dessutom ska fara världen runt och halva världen kommer hit och dessutom förhålla oss till allt vi ser som händer runt om i världen, är det inte konstigt att vi skräms upp eller ger upp eller bränns ut mentalt. Baksidan av individualismen, materialismen och elitistiska ambitioner om fullkomlighet och idéer om olika rättigheter snarare än skyldigheter kan leda till det vi skyr mest, tomrummet – känslan av ensamhet. Många lever själva. Närmare 4 av tio hushåll i Sverige är ensamhushåll, enligt SCB 2016.

Jag hade turen att ha två kärleksfulla förebilder som älskade varandra högt in till döden 2017 och en underbar syster Lise som jag står väldigt nära.

Det finns många sätt att förklara den redovisade ökningen av psykisk ohälsa. Mycket är helt enkelt arv som också påverkas långsiktigt av miljön men en stor anledning ser jag i terapirummet. Många saknar förmåga att hantera obehagliga känslor och verktyg för att lösa konflikt. Det blir helt enkelt obekvämt att förstå och acceptera både eget andras obehag när man tror att allt ska vara toppen. Detta och att vi blir bättre på att våga prata om psykiska problem kan ju också leda till fler diagnoser. Jag utbildar även chefer och arbetsgrupper runt om i landet i bemötande och konflikthantering. Bristen på dessa kunskaper är största anledningen till separation. Vi är så konflikträdda i Sverige att vi inte ens vågar gå in i konflikt, för att vi saknar verktyg. Kan vi inte lösa konflikter och lägga dem bakom oss, bär vi runt på dem och på sikt växer de och det kan bli riktigt tungt.Därför skriver jag nu en bok om konfliktlösning i sig själv och med andra utifrån min metod 4L – att Lugna sig, Lyssna, Lyfta och Lämna budskap.

Att sätta ord på sina tankar, känslor och behov regelbundet gör att vi blir tydliga för oss själva och andra. Vi står upp för oss själva och växer inuti. Precis som våren låter oss njuta av allt grönt och blommigt, är det ju viktigt att odla de tankar som kan få oss att blomma ut och sprida värme och kärlek inom oss själva. Det kan ju vara extra svårt att låta bli att fokusera på sina egna skönhetsfel när solljuset avslöjar varje liten rynka eller grop i huden som är blek och lite skör. Likadant att släppa tankar på krig som ännu inte utbrutit, om vi inte kan förhindra det. Men om vi vattnar det goda inom oss och kan lyfta upp oss själva, så kan vi bättre lyssna på andra och lättare få både respekt och närhet.

Stunderna av närhet i mötet med andra är ju det som mest berikar oss. Idag satt jag med min älskade dotter Rebecca i solen och åt en lång lunch. Varje tillfälle med henne är som att fyllas med rikedom och små porlande och kloka skatter som ständigt bubblar ur hennes vackra mun och fyller mig med liv. Häromdagen förgyllde min älskade son mitt universum vid en annan lunch och ekot av min inre moraliska kamp att hålla mig varm och stark genom åren, klingar nu vidare genom dem. Jag ser hur de aktivt väljer att rannsaka och välja bort tankar som bryter ner dem och istället fokuserar på det som lyfter dem. Jag har alltid försökt låta mig själv vara fri att vara jag och låtit dem vara fria att vara sig själva. Det har varit min devis för att växa inuti.

Min älskade make Lars som är klok stark och rolig och låter mig vara mitt unika jag. Foto Karin Rydell Hvid

Hoppas du som läser detta också är fri att vara hela ditt härligaste jag!

Psykisk hälsa önskar jag dig. Det är min vision.

/ Marianne

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vad är ordkrig? Håll rent i ditt eget hjärnkontor!

Marianne Scheja, skådespelare, manusförfattare och coach

 

Vita huset gör sig redo för riksrätt när ordkriget om Trumps och rysslands-utredningen trappas upp. Ordkrig verkar vara det nya favoritordet i media. Ordkrig eller polemik, bubblar upp lite här och var runt om i världen just nu.  1000-tals personer protesterar idag mot Putin. Tiotusentals demonstrerar samtidigt mot Macrons marknadsreformer. Vi har haft ordkrig mellan Kina och USA, mellan USA och Nordkorea, mellan Iran och USA, i FNs säkerhetsråd efter syrgas attacken i Syrien. Hellre ord än vapen!

I Sverige verkar ett fullt inbördes-ordkrig ha blommat ut. Svenska Akademien fortsätter smutskasta varandra och fyller spalter i svensk dagspress medan flera nationella och internationella tyckare skrattar åt och ifrågasätter hela Nobelprisets existens. Likadant inom Transportstyrelsen och Karolinska Sjukhuset och Karolinska Institutet. Ibland är ordkrig kanske verkligen uppfriskande och kan leda till en upprensning av organisationer som gått i stå eller döljer korruption och trakasserier.

Födelsedagsblommorna värmer!

Ett ordkrig som #metoo med efterföljande långt släp av hashtaggar som skildrar ärrade livsöden. Äntligen kläs fula handlingar, rädslor och smärta i ord och uppdagas globalt via nätet. De är kanske först provocerande men långsiktigt härligt befriande. Bättre sent än aldrig men tänk om polemiken som följer obehagliga sanningar alltid kunde stanna vid just ordkrig! Att sanning kunde avtäckas och rannsakas med ord istället för uppdämt hat och våld. Ännu bättre om vi alltid tog upp åsikter och irrdåd direkt istället för att de ligger och växer med tid och leder till ännu större skandaler.

Är det nu verkligen den globala demokratiska våren? Jag väljer att tro det. Jag har även en egen liten vårstädning i mitt hjärnkontor. Tar fram smutsiga dömande tankar i minneskorgen och sorterar vad som är sant, vad som är historia och vad som är ren fantasi. Alla tankar som är dömande och väcker obehag parkerar jag, om jag inte kan göra något åt situationen just nu.  Tankar på handlingar som faktiskt är andras ansvar, lägger jag i papperskorgen. Så, nu är det fritt och rent och jag kan njuta av våren.

Det är med bultande öra och feberyra jag har hållit kurser i kommunikation och konfliktlösning och haft KBT och parterapi några dagar i rad, men nu har penicillinet börjat verka och jag njuter av ett vårstädat och vackert Stockholm med min gamla bästis Karin. Vi njuter av sol och glittrande vatten på Ångbåtsbryggan vid Strandvägen och vänder och vrider på tankar om våra liv. Vi fortsätter vårstädningen i hjärnkontoret och fångar de sista mossiga gamla dammråttorna som kan gömma sig sedan barndomen.

Låt oss hålla oss till samtal och i värsta fall ordkrig och stoppa onda tankar innan de ens blir hat som skrivs eller sägs eller kanoniseras. Bra om vi kan leva med ordkrigen men bäst av allt bara njuta av vänskapen och kärleken.

Trevlig helg!

/ Marianne

Lämna kommentar Dela inlägget:

När allt brister

Marianne Scheja, skådespelare, manusförfattare och coach

 

Är Kaos granne med Gud? Kan det vara så att vi från hotet av ett tredje världskrig går mot en friare öppnare tid istället? Att se Nord och Sydkoreas ledare gå hand i hand som små fritidsbarn värmde upp vårluften och om nu Donald Trump och Kim Jung Un kan hitta en civiliserad relation, blir ingen gladare än jag.

Våreldar sprakar, knopparna brister och fasader rämnar inom Svenska Akademien, inom musikaliska akademien, Stadsteatern, Dramaten, Karolinska Institutet och nya sjukhuset och alla ”tölpar” plöjs upp som mask under jord och  ovanför mig ser hela himlen ut att spricka, bokstavligen, som ett omen om att en hel machokultur kan rämna på riktigt.

Det vi normaliserat och tänkt är omöjligt blir allt mer möjligt och jag känner stort hopp om att hela #metoo faktiskt är början på en långsiktig revolution där vi inte längre normaliserar idén om människors olika värden. Alla sorters människor finns. Alltså ska de finnas. Har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Vem är vi att döma och bedöma vem som är bra, bättre eller bäst? Allt är relativt.

Friare kan ingen vara än den som är fri att vara sitt eget unika jag.

Fortfarande kan en målning av en snopp i blått på husfasaden på Kungsholmen vara så upprörande att den målas över i en fyrkant redan efter en vecka. Symboliskt fyrkantigt.

Samtidigt cyklar jag förbi den här skåpbilen med högst verkliga foton på nästan helt nakna bröst och rumpor som nästan hänger ut över mig på gatan. Dom har funnits och accepterats i över femton år och åker runt och placeras väl synligt framför alla sorters människor utan att de målas över eller tas bort. Hur kan vi acceptera det, när vi inte tål ett tecknat konstverk? Än är det inte jämlikt. Men vi får kämpa vidare, eller hur?

Jag håller också på att spricka inuti. Under massor av år har jag tänkt och tänkt och rannsakat mitt liv och min historia och känner nu ett kall att berätta den. Min historia om kvinnors utveckling från 60-talet och till nu. Jag har haft för fullt upp att ta hand om alla andra under många, många år men nu har jag äntligen skapat tid för att skriva. Det känns som att all oro för att bli kritiserad eller bedömd har rasat av mig med åren och jag kan fritt berätta och skapa en fiktion inspirerad av alla galna, roliga och läskiga saker och relationer jag har upplevt och behövt hantera. Min vision är att underhålla, roa och ge andra mina nycklar till frihet och lycka. Var och en är salig på sin tro och jag tror att vi behöver fokusera mycket mer på lösning än på problem här i samhället nu.

Vad är bra? Vad är roligt? Vad fungerar? Vad vill vi? Är ett mer konstruktivt fokus än att fokusera på vad vi inte vill. Det är slut med buttra dysterkvistar i nära relationer för min del.

På jobbet med psykoterapi utifrån KBT och i mina föreläsningar och utbildningar, hjälper jag personer att flytta fokus till sin vision och still aker som väcker glädje. Vi behöver sänka ribban på många plan idag, framför allt när det gäller prestation och konsumtion. Vi behöver lyssna på oss själva och varandra och kunna lyfta varandra mer än att leta fel. Vi är nog lite media-skadade av rubriker och artiklar som förstås säljer men ofta är skeva, vinklade och kanske rent av ”fejknews”.

Idag är jag upplyft eftersom det är min födelsedag. Blommor, sång och god mat med nära och kära är min bild av lycka. Idag är den komplett. Den här fina tjejen gav mig inpregnering till mina nya skor. Min present till mig själv. Sen fick jag jacka, skjorta av min man och panic room med barnen.

Önskar er alla en härlig första maj!

// Marianne

Lämna kommentar Dela inlägget:

Är det nyfikenhet som driver människan över sundhetsgränsen?

Marianne Scheja, skådespelare, manusförfattare och coach

 

Var det nyfikenheten som drev Kim Wall att hoppa i en ubåt, ensam med en man? Var det nyfikenhet som drev den mannen att mörda henne? Är det också nyfikenhet som driver oss människor att sitta i timmar och titta på sociala medier och läsa om just sådana horribla händelser, likaväl som helt vardagliga triviala saker som matlagning?
Ja, det är förstås nyfikenhet som driver oss till både framgång och bakslag eller vansinne som i det här fallet. Hur kunde Kim som var en människokännare missa att han var farlig? Jo för att just en person som Madsen, som obesvärat kunde le och kryssa mellan olika lögner efter allt obegripligt grymt han utsatt denna unga kvinna och kvinnokropp för, just bevisar hur obegriplig och irrationell han är.

Kanske var det även nyfikenhet och nyhetshunger som orsakat att hon successivt låtit tänja på sin sundhetsgräns genom möten med udda personer och normaliserat farliga uppdrag.

Personer som stannar hos en partner som slår dem, stannar inte bara på grund av rädsla utan ofta för att personen också är karismatisk och attraktiv. Om en person är så arg att den slår sin sambo, kan man ju undra varför den inte gör slut istället? Jo för att våldet ofta eskalerar successivt för båda parter och till slut normaliseras.

Det är lätt att känna sig liten, ynklig och uppgiven.

Madsen verkar ha tänjt på sin sundhetsgräns och normaliserat våldsporr så till den milda grad att han enligt domen planlagt och utfört ett verkligt lustmord på denna unga fina tjej. Det gör ont i hela mig att tänka på att hon inser faran först när hon är instängd i en fuktig, kall ubåt under vatten och behandlas bestialiskt grymt.

Osund oro eller sund ro och till och med roligt?

Vår fantasiförmåga har vi fått för att just kunna känna empati eller att förutsäga fara. För mycket faroletande kan ju också ta en över sundhetsgränsen och leda till ångest och depressioner, då ältande av oro över saker som faktiskt inte händer nu, utan har hänt eller kan komma att hända är plågsamma. Vi kan skrämma upp oss själva ordentligt.
Fantasin blir då farlig eftersom kroppen och hjärnan stressas att tro att faran händer på riktigt vilket bryter ner personens välbefinnande på sikt. Ger vi då upp aktiviteter – sjukskrivs – får vi bara ännu mer tid till ältandet som då ökar och en ond spiral av ohälsa kan skapa stort lidande. Det gäller att inte gå över den där sundhetsgränsen med sin oro utan att flytta fokus på rogivande och roliga saker i tanke och handling. Idag roade jag mig med en promenad bland  blommande körsbärsträd i Kungsträdgården.

Hur hittar vi ro och rimliga sundhetsgränser?

Det är inte lätt att sluta oroa sig om man blivit van att oroa sig men det gäller att välja vad man oroar sig för. Är det verklig oro, som oro kring en ekonomi som inte går ihop eller en relation som är dysfunktionell eller rent av farlig, så kan oron vara befogad och konstruktiv för att ta lösa konflikt eller att ta sig ur relationen eller att planera för att få ordning på sin ekonomi.
Oftast oroar vi oss över de märkligaste små detaljer som hur en byxa sitter eller en rynka syns. Det finns mycket kreativt faroletande som kan skapa psykisk obalans. Det står varje dag i media att psykisk ohälsa ökar. Det är naturligtvis många faktorer som gör att människor upplever ohälsa. Igår handlade det mycket om att det kunde bero på att vi hela tiden bombas med information via smartphones. Som allt annat är både media och mobiler på gott och ont. Precis som allt annat finns det för- och nackdelar. Det viktiga är just att hitta en sund gräns för att skapa inre balans. Inte för lite och inte för mycket av något.

Hur sätter vi gränser?

Det finns ju så mycket mat i affärerna även om många inte har råd att köpa den. Men de som har råd handlar ju ofta för mycket och fetman ökar även för låginkomsttagare. Jag hade turen att igår bli bjuden på en fantastiskt lyxig och flott middag! Min gode vän Johan Petré bjöd mig och tio vänner till på en formidabel skaldjursplatå med champagneprovning på flotta Hotell Kungsträdgården.

Brasserie Makalös på Hotel Kungsträdgården

Jag älskar champagne men dricker det sällan. Idag skulle jag dessutom upp tidigt för att ha terapisamtal. Champagnen var fantastisk och jag skulle gärna smaka på alla sorter och faten dignade av ostron, musslor, räkor och hummer. Jag skulle gärna ätit och druckit upp allt som fanns kvar men då finns det ett svenskt ord som kan passa bra. Lagom!

Jag och Johan Petré

Jag använde min nyfikenhet och fantasi till konsekvenstänk.

Allt med måtta är faktiskt en bra devis. Att tänka ut bra och dåliga konsekvenser i förväg. Att medvetet sätta gränser redan innan man handlar, går på middagen eller lägger upp maten på tallriken, såväl som för en sund relation innan man går in i den och noga bedömer vilket uppdrag man kan göra, innan man hoppar i fel båt.

– Du ska inte handla när du är hungrig, säger min man för då köper jag för mycket mat. Om vi alla tänkte efter före, skulle vi nog även kunna minska berg och öar av sopor som nu drivit ut till havs och bl.a. bildat skräp-öar i storlek 3xFrankrike i Stilla Havet. De 38 miljoner plastrester – totalt 18 ton plast som har hittats på en stackars obebodd ö; Henderson Island – skulle då kanske sluta växa. Vi skulle kanske lyckas sätta sundare gränser och förbättra både vår egen psykiska, fysiska hälsa och jordens hälsa. Förtankar istället för eftertankar!

// Marianne

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

För evigt ung! Upp som en sol och ner som en pannkaka.

Marianne Scheja, skådespelare, manusförfattare och coach

 

Solen lyste för mig idag och gick ner för begåvade unga Tim Bergling och hans anhöriga.

Vill börja med att hylla Avicii. En världsstjärna som alltid kommer att fortsätta lysa genom sin musik. Han blev för evigt ung. Lämnade oss alldeles för tidigt, just när han skulle få njuta av allt slit och sina framgångar. Jag är förkrossad som så många andra. En person som levt ut sin vision, förgyllt tillvaron för så många miljoner människor och åstadkommit så mycket bra i världen på så kort tid. Saknar ord och känner så starkt med hans familj och vänner. Tänker på mina barn med vänner som är DJs, producerar musik, turnerar och har träffat Tim sedan de var små.

Mina älskade barn, Leonard i DJ duon Nause och Rebecca i Rebecca&Fiona

Är ungdom en känsla eller ett utseende? Tid finns ju egentligen inte. Den bara upplevs olika.

Första sommarkänslan väcktes i mig i morse. Ljuset och värmen fyllde mig inuti efter ett år av mörker och sorg då jag förlorat mina älskade föräldrar, min farbror och sju av mina vänner och kollegor. En viktig del av mig dog och fylldes av ett tomt och smärtsamt hål. Livet stannade inte bara, utan tog på ett sätt slut… Men ljuset har nu kommit och jag kan känna hur jag fylls av kärlek till mamma och pappa, alla fina lyckliga stunder och äventyr, all kärlek och omtanke som de gav mig och alla runt dem. Fina minnen som jag samlat som skatt på skatt som gör mig rik. Känner mig ung inuti igen.

Efter att ha parkerat mig själv och mitt skapande i många år då jag hjälpt och prioriterat andra, har jag nu äntligen flow i mitt skrivande. Det är så mycket berättelser som ligger på hög att jag höll på att sprängas ett tag. Jag kan bara inte dö, för jag känner ett kall och brinner för att berätta allt viktigt jag vill ge andra. Jag tänker så ofta på vad jag vill ge, göra och skapa åt andra att det är som om jag aldrig förväntar mig att få något själv. Jantelagen och Luther ligger som ett filter över mina förväntningar. Tro inte att du är något. En flicka ska vara tyst och skötsam och omtänksam.

Håll inte inne dina visioner! Vänta inte en dag med att göra det du verkligen vill.

Duktig flicka ska vara männen till behag, lärde jag mig omedvetet att tro på tills jag senare i livet tog av mina höga klackar, korta kjol och för tajta jeans. Ändå var jag en sån tjej som slog ner en elak kille i skolan och hängde i trädkronor eller hoppade isflak ute på havet med killarna.

Kluven i två. Den tuffa och den väna kvinnan. Jag vårdar som sjuksköterska, terapeut och regisserar och styr med hela handen i olika TV- produktioner med bilkrockar, action, stuntar, vapen och till och med viggenplan i Anders Limpars resa två år framåt i tiden.

Idag har jag i alla fall verkligen fått känna mig uppvaktad, uppskattad och respekterad.

När jag hade fyllts av vårsol, känt några klienters styrka återvända efter svår ångest och depression i KBT hos mig i terapilokalen och själv varit och dansat en timme, fick jag ett sms; ”Kan jag hämta dig om 20 min? Jag vill bjuda dig på en höjdarlunch!” Jag släppte allt och hon skjutsade ut mig till Kaknästornet. Jag blev turist i min egen stad. Helt magiskt! Hon visste att jag aldrig hade varit där uppe och sett denna vackra utsikt. Vi skulle prata visioner och planera projekt. Vilken briljant inspiratör hon är, Pernilla Westberg.

Inte bara klok, rolig och seriös utan även snygg och vältränad. Hon är faktiskt PT och lever bl.a. på att träna sig och andra men hon lever som hon lär. En fantastisk sund förebild. Dessutom är hon en idéspruta och organisatör och vi arrangerar nu ledarskapsträning, event och inspirationsresor med inre och yttre styrketräning tillsammans som ni kan boka in framöver.

Upp som en sol och ner som en pannkaka.

Efter den härliga lunchen och ytterligare terapisamtal, kom jag upp i lägenheten och möttes av nästa positiva överraskning – blomsterbud med en stor bukett blommor från min dotter som är i LA på turné. Hon har gett mig ett abonnemang så varannan vecka får jag en enorm bukett som lyser för oss i två veckor. Vilken fin present! Bra tips till alla som vill visa omtanke för någon speciell person.

Fylld av kärlek och lycka chockades jag som så många andra av den förfärliga nyheten om Tim Bergling och vill tillägna honom denna fina bukett. Allt han skapat ska alltid inspirera mig!

Hoppas att ni alla får inspireras och leva ut era visioner medan ni kan.

Text ur ”Wake me up” Avicii

 

// Marianne

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vågar jag misslyckas?

Marianne Scheja, skådespelare, manusförfattare och coach

 

Om jag ska lyckas måste jag våga misslyckas för om jag inte vågar det, så kommer jag inte att lämna in mitt manus till ett förlag, jag kommer inte presentera mina idéer för produktions-bolag och ingen av alla mina visioner realiseras eftersom inga manus kommer att läsas eller spelas in. Alltså måste jag våga misslyckas. Nu gör jag det…

Så … inskickat och klart. Nu är det bara att vänta.

Fem år av tänkande och skapande i huvudet har nu blivit början till en historia inspirerad av mitt liv. Svåra, känsliga, dramatiska, roliga och galna situationer har blivit en väv av verklighet och fantasi som nu är grunden till ett tragikomiskt drama. Nu ska allt ut! Nu är det några få som får läsa och tycka. Det blir svårt.

Det är alltid svårt att bli dömd och bedömd.

Men det är ju en del av livet. Vi dömer faktiskt det vi ser, varje sekund och våra egon har ibland en tendens att feltolka livet utifrån en negativ tes som uppkommit efter obehagliga erfarenheter som förväntas hända igen. Egot vill ha rätt och letar då fel för att kunna få bevis för sin feltolkning.

Här kommer ett exempel på mod att våga misslyckas!

Ett av mina par hade jättestor framgång i sin terapi idag. Parterapi kräver verkligen mod att misslyckas eftersom det finns två olika upplevelser som båda behöver förhålla sig till. Bådas sanningar behöver accepteras för att känslan av djup intimitet och tillit ska bestå.

Efter bara några få samtal med kommunikationsträning, hittade vi bådas ”akilleshäl” var och ens ömmaste punkt – feltolkning. Plötsligt är det som att dra ut en tagg som varat och gjort ont länge i själen och var och en kan göra sitt inre jobb för att frigöra sig från hämningar. En enda liten övergripande orimlig idé hos var och en – en feltolkning  – hade förstört deras sexliv totalt under många år. (Feltolkar gör vi alla. Orimliga idéer uppkommer efter olika erfarenheter och kan vara svåra att leva upp till, vilket leder till feltolkning om vår egen betydelse. I terapin synliggör vi detta  så att var och en förstår orsak och verkan av sin egen idé – feltolkning)

En i paret antog att den ”inte duger” och en antog att den ”kommer bli lurad”. De var båda så vana att tänka så att de var helt övertygade om sin egen tes. Hur förtvivlat den andre än förklarade motsatsen, lyckades var och ens Ego hela tiden hitta bevis på att en ”inte duger” eller att en ”blir lurad”. Till och med när de hade sex! Eller försökte ha sex, för mitt i akten avbröt någon den, på grund av minsta lilla ryckning i den andres ansikte – vilket kunde tolkas som att ”bli lurad” eller ”inte duga” och grälet eller en obehaglig tystnad var igång. Men när vi lyckats skala ner allting till var och ens negativa automatiska feltolkning, kunde var och en medvetet släppa sin idé och båda hade sen kunnat njuta fullt ut av att ha sex. De beskrev det som att det var som att kliva in i ett ljust varmt och euforiskt rum, dit båda nu har varsin nyckel. Deras glädje inspirerade och uppfyllde hela min kväll.

Att möta sin rädsla är att övervinna den och bli fri att leva fullt ut.

Tänk att vi omedvetet utifrån vad vi upplevt i livet kan göra en ekvation som ”låser in” oss och hämmar oss och att vi faktiskt medvetet också kan ”släppa ut” och frigöra oss själva inuti, bara vi hittar ”roten till det onda”. Förr eller senare blir vi ändå lurade, duger inte eller blir refuserade av ett förlag men varför inte njuta tills det faktiskt händer på riktigt? Nu kan de njuta av sitt bästa sex och slippa en massa gräl och jag tänker njuta av att jag har satt ord på min vision och skapat en värld av karaktärer och miljöer och vävt en fiktion inspirerat av mitt liv som jag hittat mod att misslyckas med – för att kunna få chans att lyckas!

Håll gärna tummarna!

// Marianne 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vi glömmer lätt att det är så mycket bättre nu än förr!

Marianne Scheja, skådespelare, manusförfattare och coach

Vad har du lyckats med igår? Vad vill du åstadkomma idag?
Tänk att vakna helt fri i sinnet. Idag är en ny dag. Det onda eller trista som kan ha hänt dig förut, kanske inte händer just nu? Handlar det om sorg så tar det tid att bearbeta och då är det ju som att det sorgliga händer om och om igen varje dag, tills de ömma stunderna blir allt glesare med tid. Men tyngs du av andra saker från igår som faktiskt inte sker idag?
Försök att byta alla tankar på det, eller att det ska hända igen. Vad är bra? Vad kan bli bättre idag? Vad är din vision och önskan i livet? Vad kan du faktiskt göra idag för att komma ett steg närmare din vision? Ge dig själv en kort stund lite senare på dagen då du får lov att älta och smälta tråkigheter. Resten av dagen kan vi fylla med fokus på möjligheter och göra nytt.

Barndomshemmet med Lise, min syster
Jag och min man Lars i samma fåtölj

Ibland minns jag mest vad jag inte åstadkom eller vad som gick fel igår. Får jag en bra recension med lite kritik, minns jag ofta just det där lilla missnöjet. Ser jag mig i spegeln, hittar jag snabbt små skönhetsfel. Alla små viktiga framgångar drunknar lätt i mediabruset av säljande katastrofrubriker. Det är lätt att inre visioner dör när de översköljs av allt som andra människor ser ut att lyckas med på sociala medier eller hur politiken misslyckas i såväl dagspress som kvällstidningar.

Idag gick jag förbi en skolgård full med lekande barn i olika åldrar. Jag såg minst sju vuxna vakter med neongula västar utspridda bland ett sjuttiotal barn. När jag var liten på 60-70-talet hade vi kanske en vaktmästare eller lärare att gå till på rasten. Om någon var elak, fick vi oftast klara ut det själva eller med föräldrar när vi kom hem. Vi kunde bli förföljda och stenade hela vägen hem innan mobben försvann. Jag minns att jag slogs på skolgården med dom tuffa läskiga killarna, för att slippa bli hotad och kränkt och hur vi alltid var flera som gick tillsammans hela vägen hem.

Idag  kryllar det av barn och vuxna med mobiltelefoner i händerna överallt. Nu kan de ringa hem direkt om någon är elak. Det finns BRIS. Bevakning sker nästan överallt och elever kan filma varandra. Teknik och möjligheter att bevaka varandra finns överallt idag. Det måste vara en enorm trygghet för både lärare, elever och föräldrar att så lätt kunna nå varandra. Nätet används förstås i ont syfte som att det lägga upp kränkande bilder, näthat och trakasserier som vi behöver få slut på men det finns faktiskt mest goda syften även på nätet.

I många år arbetade jag med social färdighetsträning för vuxna med Autism/Aspergers syndrom. Jag satte ihop teater med KBT-träning i Astroteatern i 7 år fram till förra året som fortgår och idag hade en mycket lyckad premiär på temat L(e)ess på LSS – en komedi om baksidan av byråkratin och de facknördar som hanterar LSS – Lagen om Stöd och Service för funktionshindrade. Diagnoserna och därmed kunskap och förståelse för olika funktioner och behov fanns inte ens när jag var ung. Då fick man klara sig utan aktivitetsstöd, reseersättning och andra fina hjälpmedel som finns idag som allt i från bolltäcken för öm hud, dagverksamheter och vårdhem.

Vi glömmer ofta alla fina hjälpmedel för olika handikapp och vilka framgångar som finns i behandlingar av sjukdomar. Vi har lärt oss att kräva hjälp och att ifrågasätta allt och många har nästan satt sin egen diagnos innan de kommer till läkaren. Människor har faktiskt aldrig haft det så bra som de flesta har det i Sverige idag. Inte ens regenter och kungligheter förr i tiden. Affärer så fyllda av mat att vi äter ihjäl oss. Vi får så mycket information att vi blir snurriga och har så många människor runt oss att vi aldrig borde känna oss ensamma. Ändå ökar känslan av ensamhet.

Vi glömmer ibland att de flesta vill oss väl. Ge det du kan och du får oftast något bra tillbaka. Våga be om hjälp när du behöver det och att ta emot den hjälp du får! Får du nej, pröva med någon annan. Fokusera på vad som är bra och vad du kan göra bättre. Det mesta är bra och det onda går över. Ge inte upp!

Bra klotter i foajén på Dansens hus

// Marianne Scheja 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: