#FUCKCANCER

Pernilla Håkansdotter Olsson
Pernilla Håkansdotter Olsson

God morgon.

Dom gör något med mig, dessa dagar som är inbokade i arla morgonstund och som tar mig till röntgenapparater och scanningmonster… Den 22 februari 2012 så var det ett faktum att dom skulle bli en del av mitt liv och jag är oerhört tacksam att dom finns…

Den 21 februari flyttade barnen hem till Sverige, jag minns inte mycket mer än att jag var en trasa, höll knappt ihop. Det blir på något sätt den 22/2 och jag sitter hos den kvinnliga läkaren som säger: I have Good news, and bad news…. Well, sa jag, give me the bad news first.

-You have cancer, that´s the bad news, the good ones is that I know one of the best oncologists in Los Angeles…

Det var den första dagen på det absolut mest bisarra året i mitt liv och som nu liksom fortsätter i stilla lunk. Då med regelbundna operationer, tester, mediciner. Idag med kontroller och tester cirka 2 gånger per år. Men som sagt tacksam, jag andas vilket betyder att jag lever och det är bra! Jag, till skillnad från den som är frisk, ligger hela tiden steget före. Jag får den bästa omsorg. Inte för att jag mår dåligt utanför att jag ska fortsätta må bra! Jag är krass, det vet den som känner mig. Inte alls blödig utan förhåller mig mer till faktum. Nu mår jag bra och förhoppningsvis visar bilderna bara rena fina celler, lymfkörtlar och vitala organ. Jag är lycklig tills dess att motsatsen är ett faktum. Punkt. Jag tar sällan ut varken sorg eller glädje i förskott.

Men som sagt varje provdagen blir en orosdag. Inte igår eller imorgon, bara just promenaden/bilturen dit, sen går det över. Den trasiga känslan ramlar över mig igen och jag känner mig ensam. Kanske är det för att jag inte riktigt tog tag i trasigheten 2012, ni vet när det obearbetade liksom slår tillbaka. Då hade jag inte tid, inte ork, inte vett… Livet blev på ett annat sätt. Akuta operationer, ny på jobbet, resor hem var femte vecka för att vara med mina hjärtan. Ja du kanske kan ana att tiden för att bryta ihop inte fanns. Näsan ovan vattenytan, kallsup, upp igen och vidare. Och vi är starka, jag säger det ofta och jag säger det igen, vi klarar mer än vad vi tror! Urstyrka!

Jag återinstallerade min on/off knapp igen, den som jag så fiffigt utvecklade under min barndom. Den användes tidsvis mycket flitigt kan jag lova. Den är bra att ha även idag. Praktiskt att kunna stänga av känslorna, mörkret för ett tag, inte bra men praktiskt som sagt…Då syns det inte på utsidan att du är sjuk, på bilden 1 månad efter första operationen…

Jag skriver ofta om den nya dagen med nya möjligheter. Nu vet du lite mer varför.

Var rädd om dig. Bless!

image

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Vem är mannen på bilden?

Pernilla Håkansdotter Olsson
Pernilla Håkansdotter Olsson

 

Du är unik! Jag gissar att den tanken mindre ofta far genom ditt huvud: JAG ÄR UNIK! Så osvenskt att tänka så, att tillåta sig själv att tycka bra om dig själv och det du presterar. Jag kommer precis från landet som säger annat, enligt mig då får jag väl tillägga. I USA så uppfostrar man de flesta barn att tro på sig själva, att våga ta plats och hävda sin rätt.. Enligt mig… Jag ser att jag tycker det är bra. I tidig ålder lär du dig att vara social och bli medveten om dina gåvor. I skolan blir du uppmärksammad om du är en god vän, gör något extra bra och så vidare. Det bygger på ett sätt, en annan typ av människor än vad vi gör i Sverige. Här får ingen sticka ut, här är lika samma som bra. Annorlunda är avvikande. Oftast inget positivt..fortfarande enligt mig…

Tokigheter händer. Visste du att Stefan Löven inte gillar dig. Han hytter med fingret och har uttalat sig i utländska tidningar och sagt att vi ska veta hut, att vi inte förstår hur mycket han gjort för Sverige. Jag vet en annan sak: Stefan bör gå en ledarskapskurs! En bas-kurs. Ni vet dom enkla knepen för att få människor med sig, inte mot sig. Trodde det ingick i kursen för nya statsministrar. Jag tänkte även tipsa honom om att ta med vice statsministern Åsa, hon verkar ha en salig rör i sitt huvud. Kallar terrordåd för olyckor och drar konstiga paralleller mellan Auschwitz och flyktingar som drunknar i Medelhavet. Vad ska man säga… Man blir stum, dock inte av beundran utan av förfäran!!! Vad är det vi håller på med? Ingen aning men magkänslan är inget vidare kan jag säga.

Det sägs att en snöflinga aldrig är en upprepning av en annan, ännu märkligare är väl ändå att det samma gäller människor och det föds ju ett par per sekund över jorden så är vad då en snöflinga att bli förundrad över med tanke på vår uppsättning av celler, gener, DNA…

Men på tal om unik: var är du Stefan L! Jag har fasen varken sett dig eller hört dig sen förra året, jag ser bara ditt tillrättavisande finger! Osynligare, räddare, udda satsminister får vi nog leta efter. Enligt mig… Du är ju unik! Vi har bara en statsminister!!! Har du ens varit nere i Skåne och sett vad du ställt till med? Nej, trodde väl inte det! Varje snöflinga sägs vara unik. Hur tänker Stefan kring att varje människa är unik? Ingen aning och jag får säkert aldrig veta.

Solen skiner, det är fullt av vitsippor i Pålsjö skog, Helsingborg… Det gläder mig!

Bless!

0ad09666-9fbe-4786-8ee2-99502d6e080e

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vi har inte rötter, vi har fötter!

Pernilla Håkansdotter Olsson
Pernilla Håkansdotter Olsson

 

Jag tänker ofta på hur rotlös jag är. Hur jag har fler icke-traditioner än traditioner, hur jag aldrig upplever stora bullriga släktkalas, eller firar jul med allt och alla. Mina traditioner får jag i kyrkan. Det är där jag firar min jul och min påsk. Det är där jag gör mig bäst dessa dagar. 9 gudstjänster blev det denna påskhelg. Dramatiska berättelser och stillsamma insikter, smäktande musik, från mörker till ljus. Och visst är det konstigt. Att sakna sammanhang. Då menar jag privata sådana. Jag har två syskon men vi hörs alltför sällan. Pappa har jag inte sett i mitt hem på jag vet inte hur många år. Det var liksom inte så jag hade föreställt mig det. Inte alls. Jag hade nog snarare sett mig i det bullriga och stora. Frågan är då om det är läskigt att vara själv? Både ja och nej får jag svara. Läskigt på det sättet att man inte är saknad. Men sen kan det bara beskrivas som ganska så sorgligt, beklagligt och trist att situationen är som den är. När relationer rinner ut i sanden och det visar sig att blod till och med är blaskigare än vatten. Det är läskigt. Samtidigt har det gett mig ro. Relationer som jag inte trivdes i eller till och med mådde dåligt av är avslutade. Det tog ganska så lång tid innan jag lierade mig med det men när jag väl landade så infann sig ett märkligt lugn. Som att befinna sig i stormens öga. Men innan det lugnet är det tur att vi inte har rötter utan fötter. Vi behöver inte om vi inte vill, växa fast i det som får oss att må dåligt. Vi behöver inte gräva ner oss i det destruktiva utan vi kan med mer eller mindre lätta steg ta oss vidare. Men det krävs mod. Det krävs kraft. Det krävs muskler. För visst är det ibland lättare att stanna. Stanna i relationen, stanna kvar på samma anställning, stanna i umgängeskretsen… Men då ska vi påminna oss om att vi inte har rötter, vi har ju fötter! Dom kan ge oss nya möjligheter, ta oss till nya platser med nya människor och nya upplevelser.

Jag kan ärligt säga dig att utan mina fötter så hade jag gått under. Jag hade varit en våt fläck. Min förmåga att utforska nya platser har gett nya kunskaper, både om mig själv och om andra. Min lust att se det ännu osedda har gett mig perspektiv, nya insikter och utsikter, det har gjort mig stark. Att ha fötter handlar inte först och främst om att fly, kanske är det så jag fått det att låta. Nej inte alls, du kan ju välja en eller flera att vandra med. Det handlar om utveckling. Att ta ansvar för sig själv och andra. Att byta föreställningar och bryta fördomar. Något jag tror blir svårt om vi växer fast. Om vi stelnar i våra vanor och tankar. Om vi av bekvämlighet blir kvar. Men utan lust, utan liv och utan framtidstro. Nej jag vägrar vara rädd. Jag vill liv och lust, inte oro och rädsla som tar över. Så jag vårdar min fötter ömt och ser med nyfikenhet fram emot att se vart de ska ta mig…Kanske mot nya traditioner där det är buller och stök och stort…

Bless…

 

feet

Lämna kommentar Dela inlägget:

Inga rubriker…

 

Pernilla Håkansdotter Olsson
Pernilla Håkansdotter Olsson

 

Jag läser i flödet om alla dessa människor som drabbas. Det gör ont. Den senaste veckan i Bryssel och i Pakistan. Oskyldiga människor som är på en plats där någon bestämmer sig för att göra illa…på riktigt. Nu snackar vi ren ondska. Jag kan inte benämna det på något annat sätt. Jag kallar det även galenskap, för vilken människa vid sina sinnesfulla bruk gör något sådant: spänner, ja kanske till och med tillverkar, ett bälte med plats för sprängmedel runt sin midja och trycker på en knapp, drar i ett snöre, vad vet jag. För att döda. Sjukt. Rubrikerna flödar över och någonstans inom mig viskar rösten att det är ju precis det dom vill. Att vi ska skriva om vår rädsla, om vår otrygghet, om hur vår vardag rubbats, att vi visar bilder på dem vi förlorat så att vi kan se oss själva. Identifiera oss. Det kunde ha varit jag eller du… Snabbt får vi veta vem som tar på sig dåden. Vi står handfallna.

Så tänker jag på alla de människor jag möter. Dom som gråter och lider, dom som ibland släpar sig fram genom livet. Dom som också förlorat, som varit på fel ställe vid ett tillfälle, drabbade av olycka, sjukdom eller utsatthet. Dessa männsikor får inga rubriker. Förlusten är inte mindre då den sker i det lilla sammanhanget. Man sörjer inte mindre för att en människa långsamt dör av cancer eller hastigt rycks bort. Man saknar inte mindre för att det inte sker i det stora sammanhanget.

Jag minns tsunamin i Thailand. Vi flög hem de avlidna, kungafamiljen stod på Arlanda mitt i skarven mellan natt och dag för att möta de första kistorna. Svenska kyrkan flög över präster som höll minnesstunder vid stränderna och sände hoppets lyktor mot skyn.     Ja vi vet själva att svenska staten tog ett jätteansvar när det gällde anhöriga, överlevande och transporter av de som blivit identifierade.

Ett par månader senare blir jag kontaktad av en förtvivlad, man, en pappa, som förlorat sin son i en mc-olycka, just i Thailand. Vem hjälper mig, är hans fråga. Ingen från staten som var villig att betala hans sons sista resa hem till Sverige, i en kista, ingen kungafamilj, ingen hoppets lykta mot skyn. Ensam med allt det döden kommer med och samtidigt mitt i sorgen. Inga rubriker, men bärare av en av de största förluster vi kan göra som människor. Mannen är bara en av dom jag möter. Jag möter dom vars förluster inte ger några rubriker. Det jag vill ha sagt, är att förlusterna sker ständigt, kanske närmare än vi kan ana. Vi kan inte förutspå vart nästa terrorattack ska ske, det får andra mer kunniga ta hand om. Men det vi kan göra är att vara mer uppmärksamma på det som finns runt omkring oss, nära. Framförallt ska vi öva oss i att inte vara rädda. Även om döden skrämmer oss och många av oss inte riktigt vet hur vi ska bete oss i dess närhet.  Det sista den drabbade behöver är att bli lämnad ensam…

Det finns några enkla saker att komma ihåg: 4H! Håll om, Häll i, Håll tyst och Håll ut! Att få en kram, en klapp på kinden räcker långt. Fysisk närhet läker. Den som sörjer tappar matlust, vill inte och orkar inte. Ta med en matlåda, bjud över på lite mat. Att hålla tyst handlar om att inget av vad vi säger kan ta bort det som gör ont, förlusten. Vårt babblande kan vara dränderande, tröttande. Låt den som sörjer få prata, och berätta och berätta igen. Att lyssna är bra. Håll ut! Sorg tar tid! Det försvinner aldrig. Det handlar snarare att vi som förlorat hittar förhållningssätt att leva med smärtan. Den blir likt ett läkt sår på kroppen. Som en ständig påminnelse om vår förlust, och såret läker olika bra beroende på hur vi tar hand om det… Jag har några såna ärr på min kropp, vart och ett som en påminnelse om den jag älskat/älskar och saknar. Ibland till och med så det gör ont. Fysiskt.  Håll om, häll i, håll tyst och håll ut…

De flesta förluster sker utan rubriker men ytterst sällan utan smärta. Det präglar oss, varje dag resten av vårt liv.

Var rädd om dig, och de dina, 4H…

Bless

image

 

 

 

 

 

 

 

 

På bilden: mamma 1947-2013

Lämna kommentar Dela inlägget:

Fem röda rosor…

Pernilla Håkansdotter Olsson
Pernilla Håkansdotter Olsson

 

Jag tror pengarna bränner i hans ficka. För det gör alla oärligt förtjänade pengar. Börsen är tung och klumpen i magen, ja den kommer han få bära tills den dag han själv dör. Inte nog med det, hjärtat är fullt av lögner, förtal och… Ja jag tror sorg. För vem vill vara den människa som sviker bedrar och ljuger? Han har slutit ett avtal och planen är klar, soldaterna är informerade och tecknet är utvalt… En kyss… Hans handling får konsekvenser som ekar än idag. Igår kväll dukades altaret av, ljusen släktes, blommor ställdes bort, musiken tystnade. Det är dramatisk, stenen är i rullning. Det är sorgligt. Precis som det är varje gång det sker, vem det än händer. När våra val och handlingar får oanade konsekvenser får andra människor. Judas Isakroit hette han då, vilket namn bär dessa människor idag?

Han var inte unik på något sätt. Han var en av de närmaste vännerna till Jesus. Säkert en schysst kille som ville det goda. Han gavs ju bra förutsättningar eller hur? Fick ett sammanhang, fick arbetsuppgifter som säkert var meningsfulla, han fick handledning, vidareutbildning, förmåner… Ja allt det vi tycker borde skapa en bra grund för en fortsatt karriär. Men mörkret lurar och växer. Det räcker inte det som han blivit erbjuden, han vill ha mer. Idagens mått mätt så erbjuds han cirka 100 000 kronor för sveket. Och han gör det. Hur dramat fortsätter jag det vet vi men idag är det långfredag så vi stannar där.

Skulle det kunna vara någon av oss? Jag tycker vi möter dessa Judas ständigt idag. Människor som trots allt det goda, väljer det onda. Det i allt från det stora världsomspännande till det lilla, i relationen till dom vi säger oss älska. Världen är bisarr på många sätt om vi tar ett steg upp eller ut och betraktar ur ett större perspektiv. Bomber briserar, gränser stängs, folk skjuts ihjäl, nästan 800 miljoner människor har varken mat eller vatten för att klara sig och så vidare. Och om vi går så nära som till oss själva så visst är det så att även vi gör annat än det som är rätt. Visst sviker väl vi, bedrar, förtalar och ljuger? Skulle du kunna göra samma svek, hur mycket skulle det vara värt? Kanske en stund i strålkastarljuset, en extra förmån, ”nya” vänner… Det är bara vi själva som kan svara på den frågan. Inte många går helt fria… Visst är det långfredag? Något vi kan känna igen oss i. Det handlar inte bara om då och där, utan vi kan byta ut oss själva i dessa personligheter och då handlar det ju om nu och här!

Långfredagen handlar om det som vi själva bär i våra liv. Det som gör oberört ont och på något sätt förändrar eller har förändrat oss som människor. Utsatthet, förlust, ensamhet, utnyttjande, död, smärta… Ja allt som vi lägger i vår ryggsäck och får bära med oss i större eller mindre form genom livet. Där är vi alla lika, oavsett religion, politisk ståndpunkt eller härkomst. Livet kommer emot oss med allt det innebär. Ingen skillnad…

Jag vet inte hur din dag kommer att se ut. Jag ska ha tre långfredagsgudstjänster. Stilla musik, endast röda rosor på altaret, en törnekrona, inget mer. Det är påsk… glad, ja det får vi lägga till på söndag då livet kommer åter…

Bless…

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Tänk om…

Pernilla Håkansdotter Olsson
Pernilla Håkansdotter Olsson

 

Tänk om allt verkligen har en mening. Tänk om jag kunde se vad som väntar bakom hörnet. Tänk om jag har hittat min plats på jorden. Tänk om socialdemokraterna ska styra Sverige i evigheters evighet. Tänk om det som händer runt omkring just nu verkligen ger oss en helt ny bild av verkligheten. Tänk om, tänk om, tänk om….

Ja herrejösses vad mycket ”tänk om” det finns att fundera över! Jag blir rent snurrig. Tänk om jag skulle tänka: vem bryr sig, istället. Undrar om det blir lättare då? Vem bryr sig om det är så att allting har en mening, vem bryr sig om jag har hittat min plats på jorden, vem bryr sig om sossarna styr i evigheters evigheter, vem bryr sig om vad som händer runt omkring…

Visst är det två ytterligheter! Tänk om studsar av nyfikenhet, engagemang och vilja att delta. Vem bryr sig släpar sig fram och tyngs av stagnation, passivitet och hopplöshet. Håller du med?

Vi har alltid val! Du väljer hur du ska möta dagen som kommer! Ser du problem eller anar du en utmaning? Väljer du att ge dig själv utrymme genom att klanka ner på andra eller får du energi av att sprida en gnutta glädje och växer du i den andres leende när du gett uppmuntran? Vågar du säga vi istället för jag?

I de flesta situationer kan vi välja ingång vilket också gör att vi har makten över utgången. Det ligger nog en stor sanning i att världen skulle se annorlunda ut om vi möttes med vänlighet och omsorg istället för avundsjuka, girighet och missunnsamhet. Hur vill du bli bemött? Jag gissar du tänker med respekt, öppenhet och vänlighet. Ganska enkla saker… Vi kräver egentligen inte mycket. Ändå så svårt. Varför?

Jag vet inte när den smyger sig in i oss, bitterheten och den missunnsamma sidan. Vet du? Vad är det som gör att detta får fäste och på många sätt förändrar människor. Jag vägrar bli bitter! Det har varit mitt motto i många år. Valet gjorde jag redan som ung i en äldre släktings närhet. Jag ska aldrig bli som…

Går det att göra det valet då, att inte bli bitter. JA svarar jag klart och tydligt. Bara jag behåller medvetenheten om att vissa saker gör något med mig och att jag vågar konfrontera dem, ta tag i det och aktivt jobba på det som vill bita sig fast.

Du, livet är kort… Så kort så varför inte ta vara på det. Göra det bästa vi kan av gåvan vi fått. Om du gjort orätt säg förlåt. Gör du fel, gör om och gör rätt. Skaffa insikter om dig själv. Var glad. Och framförallt var snäll.

Tänk om! Ja vi kanske måste tänka om för att kunna tänka rätt… Om detta och om livet, både när det är som bäst och när det är som allra mest hemskt, kommer mina gästblogginlägg handla om.

Var rädd om dig, Pöss Pöss

 

Pernilla H Olsson 4

 

Lämna kommentar Dela inlägget: