Upp med huvudet ur sanden och ta tag i klimatutmaningen!

Hanna Lidström, Språkrör för Grön Ungdom

Politiken har alltid ett ansvar att anpassa samhället efter framtidens förutsättningar. Nu förändras världen på fler sätt och snabbare än någonsin tidigare. Men istället för att acceptera framtidens utmaningar och identifiera dess möjligheter sticker allt fler politiker huvudet i sanden.

För över 30 år sedan startade Miljöpartiet för att vi såg att politiker inte tog ansvar för de klimatförändringar som oundvikligen höll på att skapas på grund av vårt sätt att leva. Alla politiker såg redan då hur klimatförändringarna skulle drabba oss inom en snar framtid. Men nästan alla valde att ignorera det och fortsätta exploatera vår planet. Nästan alla väljer fortfarande att ignorera klimatfrågan.

Klimatförändringarnas skadeverkan på såväl människor som djur och natur är inte längre en framtidsprognos, det är vår nya verklighet. Det är plusgrader på Arktis, grundvattnet sinar, farligt extremväder blir vanligare och det finns lika många klimatflyktingar som krigsflyktingar i världen. Om bara några år kommer det vara för sent att bryta den kommande klimatkraschen.

Alla politiker är väl medvetna om detta och har varit det länge. Ändå kallas vi som vill ställa om våra samhällen för att förhindra detta “naiva” eller “radikala”. Kanske är det för att vi, den globala överklassen, inte har drabbats (än) som politiker kan kasta ett blint öga åt klimatförändringarnas brutala inverkan på människors liv. Fortfarande är det trots allt främst människor i den fattigare halvan av världen som drabbas hårdast. Allra värst drabbas kvinnor och barn.

Det finns mycket vi kan göra för att vända klimatförändringarnas utveckling. Vårt parti gör mycket idag och har nyligen tagit fram 140 nya förslag i vår klimatfärdplan. Men oavsett hur flitigt vi jobbar kommer fler människor tvingas fly på grund av naturkatastrofer och klimatförändringar. Resursbristen från höjda havsnivåer, utfiskade hav, sinande grundvatten och torka kommer drabba länderna längst Afrikas kuster och i Sydorstasien de kommande åren och detta kommer enligt UNHCR tvinga runt 200 miljoner människor på flykt redan år 2050.

För oss är det självklart att denna situation inte kommer lösa sig själv utan kräver politiska lösningar. Jordens resurser kommer bli färre och fler människor än någonsin tvingas röra sig över nationsgränser och siffran kommer öka. Så är det bara. Då måste inte bara skapa klimatpolitiska lösningar för att mildra situationen, utan också skapa migrationssystem och asylpolitiska lösningar som möter upp mot dessa utmaningar. Tyvärr väljer de flesta att agera tvärt om. Just nu stängs gränser, rättigheter begränsas och bistånd villkoras för att stoppa det oundvikliga – fler och fler kommer behöva fly. Det är inte bara osolidariskt mot världens nödställda, det är arrogant. Det är trots allt i stor utsträckning vi i väst som skapat denna situation.

Människor är rädda för det okända som komma skall och försöker värja sig emot dessa oundvikliga förändringar. Men vi i den gröna rörelsen tänker kämpa för en rationell politik som tar ansvar. Vår vision är en framtid där vi lever inom de ramar jorden satt för oss. Där hållbarhet ses som en del av vårt välstånd inte som dess fiende. Och i vår vision av framtiden tar vi ansvar och visar solidaritet. Ingen ska nekas skydd från varken klimatförändringarnas eller krigens fasor.

Haters gonna hate, men vi vet att vår framtidsvision inte är både möjlig som nödvändig. Det enda som krävs är att politiker från vänster till höger rycker upp sina huvuden ur sanden och inser att det är omöjligt att ignorera framtidens utmaningar.

 

Hanna Lidström (MP)
Språkrör Grön Ungdom

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det mest grundläggande

Paula Bieler, riksdagsledamot Sverigedemokraterna

Årets valrörelse är speciell. Inte bara för att Sverigedemokraterna står i fokus och våra frågor, våra perspektiv, dominerar debatten. Inte heller är det regeringspartiernas respektive kollaps eller Alliansens sammanbrott som gör den till något extra. Det är istället anledningen bakom det hela. Det är att allt fler känner ”det är allvar nu”.

Den mandatperiod som passerat har varit turbulent. Den har präglats av politiskt spel och tävlan i markeringar – på bekostnad av saklig och genomarbetad politik. Decemberöverenskommelsen, Transportstyrelseskandalen och sparkandet av Försäkringskassans generaldirektör för att hon levererat enligt de direktiv hon fått är alla olika exempel på allvarliga åsidosättanden av det ansvar vi folkvalda har gentemot medborgarna. Yta har varit viktigare än innehåll.

Mandatperioden har också visat att så har det egentligen sett ut under lång tid. Statsministern själv har genom formuleringen ”vi har varit naiva” berättat hur makthavare konsekvent inte förmått, eller inte velat, göra seriösa helhetsbedömningar innan de fattat avgörande beslut. Riksrevisionen har levererat svidande kritik gällande brister i konsekvensanalyser och beredningsarbete såväl som uteblivna effekter av miljardsatsningar. Möjligheten att kunna berätta hur många fina och goda satsningar som genomförts har varit viktigare än de faktiska resultaten.

Samtidigt som det politiska spelet har fått breda ut sig har reella problem drabbat fler och hårdare än förut. Vårdköerna har inte bara växt, de har också växt på ödesdigra sätt där människor dött endast på grund av väntetider. Otryggheten i det offentliga utrymmet har gjort att allt fler, framför allt kvinnor, lägger om sina levnadsvanor för att undvika att röra sig ensamma utanför hemmet – ibland till och med på polisens inrådan. Sjuka och funktionsnedsatta har nekats sjukpenning respektive assistans utan att ha haft reell kontakt med de handläggare som fattat besluten. Skjutningar, sprängningar, attacker mot blåljuspersonal såväl som mot polisstationer och sjukhus rapporteras dagligen. De som har råd och möjlighet installerar larm, säkerhetsdörrar och skott- samt inbrottssäkra fönster. De tecknar privata sjukvårdsförsäkringar och lägger tid på att söka upp de sjukhus som har kortast köer. Tilliten till samhällets förmåga att leverera urholkas.

Från Sverigedemokraternas sida har vi inför årets val valt ut fyra fokusområden – migration, sammanhållning, kriminalpolitik och sjukvård. Jag brukar sammanfatta valet av dessa fyra områden med att det handlar om ett återupprättat samhällskontrakt. En förutsättning för samhällskontraktet är nämligen klara och tydliga regler gällande vilka som omfattas – det är där migrationspolitiken är avgörande. En annan förutsättning är också den gemenskap som möjliggör gemensamma strävanden och prioriteringar. Och de mest grundläggande områden där staten förväntas leverera tillbaka är hjälp till brottsutsatta och sjuka. Det är dessa fyra områdens urholkning som skapat en berättigad oro för såväl landets utveckling som den egna tryggheten, det är dessa fyra områden som måste prioriteras.

Vår politik på alla dessa områden vilar i sin tur på en respekt för rättssäkerhet och förmåga till ansvarstagande. Lagar ska följas, krav ska ställas och beslut ska respekteras. Jag kan ta det område som jag ansvarar för, migrationspolitiken, som exempel. Där gäller att gränserna måste kontrolleras och möjligheten att vistas i landet illegalt försvinna. Polisen och Migrationsverket måste få de verktyg de behöver för att säkerställa att vi vet vilka som vistas i vårt land och utvisa de som inte har rätt till det. Det handlar också om att tydliggöra vad som gäller för den som beviljas uppehållstillstånd – krav på egenförsörjning och laglydnad måste skärpas, och vi föreslår bland annat att utvisning ska bli obligatorisk för alla utländska medborgare som begår grövre brott. Även vid mindre grova brott ska frågan om utvisning alltid prövas – det ska inte vara upp till åklagaren själv att avgöra. Tiden då det lönat sig att fuska och ljuga, då den som gjort rätt för sig och följt regler fått sämre villkor än den som struntat i lagar eftersom påföljder aldrig utkrävts måste ta slut. Det är allvar nu, och vi tar det på allvar.


Paula Bieler (SD)
Riksdagsledamot 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att stå upp för familjens betydelse

Sara Lidqvist, ordförande Kristdemokraterna Gotland

Det var det där med synen på familjen. Det var det som fick mig att bli kristdemokrat.

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och får nog sägas ha politiken i blodet. Inte den där proffspolitiken, utan snarare det nära, lokala engagemanget. När jag som tös växte upp på en bondgård i en liten gotländsk socken var min pappas ideella engagemang en naturlig del av vardagen. Att hjälpa till att förbereda mackor till kvällens styrelsemöte där hemma och sedan somna tryggt till sorlet av röster från vardagsrummet. Eller att få följa med till förvaltningskontoret när något dokument till det kommande nämndsammanträdet skulle hämtas ut. Eller att hjälpa till på städdagar på den kursgård där i princip hela släkten och flera församlingar var engagerade.

På den tiden var min far centerpartist. Tidigare hade min farfar varit engagerad centerpartist och suttit i den nämnd som beslutade om bygget av den nya gymnasieskolan. Och för bara några år sedan fick jag veta att även min farfars far var engagerad i Centerpartiet. Han var kommunstyrelsens ordförande i den lilla lilla Hejdeby landskommun som fanns innan sammanslagningen till Romaklosters landskommun 1952 som sedan uppgick i Gotlands kommun 1972.

Så man kan väl säga att jag inte kan hjälpa att jag är politiskt engagerad. Det har jag fått från mina förfäder. Men att det följt med blodet är väl kanske inte riktigt sant. Det handlar snarare om att jag växt upp i en tillåtande miljö där samhällsengagemanget varit naturligt och fått stort utrymme. För det som händer i våra unga år sätter tydliga spår i vårt fortsatta liv, oavsett om det är positiva eller negativa händelser. Att växa upp i en trygg miljö skapar goda förutsättningar för att jag som vuxen ska känna mig trygg, och tvärtom skapar otrygga uppväxtförhållanden en större risk för otrygghet och utanförskap.

Alltså – samhällsengagemanget fanns där hela tiden, men jag har alltid under mina ungdomsår och som ung vuxen hävdat att mitt politiska engagemang inte varit partipolitiskt. Diskutera samhällsfrågor? Ja! Prata partipolitik? Nej!

Men så kom en dag då jag faktiskt kände att partipolitiken skulle kunna få en plats i mitt liv. Som ung småbarnsmamma insåg jag att det finns ett parti i Sverige som bryr sig om hur barnfamiljer har det. På riktigt. Inte bara utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, utan helt utifrån barnens perspektiv. Ett parti som förstått att föräldraledighet är till för barnens skull, inte föräldrarnas. (Det borde förresten heta barnförsäkring och barnledighet). Ett parti som, när andra partier ständigt vill förringa och försvaga familjens roll i samhället, står upp för familjens betydelse. Oavsett hur familjen ser ut.

Därför är jag så glad att mitt parti fortfarande har några av sina viktigaste frågor i familjepolitiken. Att Kristdemokraterna värnar om trygga uppväxtförhållanden och möjligheten för familjer att få vardagen att gå ihop. Att partiet driver frågor som utgår från att det finns stora värden i att värna den lilla världen.

Min farfars far tror jag aldrig att jag träffade, min farfar gick ur tiden för flera år sedan. Min far är fortfarande engagerad, både i föreningar och i politiken. Nu som kristdemokrat. Det är en ganska häftig känsla för mig att stå överst på den valsedel som min far finns med på, en bit ner. Den där platsen på valsedeln skvallrar om att engagemanget för det samhälle jag och min familj lever i har gått i arv, att det är min tur att ta stafettpinnen nu. Och det är jag så oerhört stolt över!

 

Sara Lidqvist (KD)
Ordförande för Kristdemokraterna på Gotland

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

I höst väntar en folkomröstning om välfärdens framtid

Lena Rådström Baastad, Partisekreterare Socialdemokraterna

 

Snart är det dags för årets Almedalsvecka, jag och många av mina partivänner kommer att vara på plats. Vi är där för att fortsätta och fördjupa det politiska samtalet. Ett år som detta, när vi står inför ett så viktigt vägval i höst, är det än viktigare att finnas på de arenor där samtalen förs – Almedalen är en av dem.

Det jag kommer att berätta om för de jag möter i Visby är att Sveriges ekonomiska styrka måste användas för att göra Sverige starkare och tryggare. Det innebär inte minst satsningar för att stärka välfärden – det ekonomiska utrymmet ska inte användas för att sänka skatten för de som redan har mest. Valet den 9 september i år blir en folkomröstning om välfärden.

Vi lever i ett på många sätt tryggt och bra land, 300 000 fler går till jobbet jämfört med 2014 och ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 16 år. Men trots detta finns det människor i Sverige som känner oro inför framtiden. Det finns med andra ord mycket mer att göra.

Socialdemokraterna vill fortsätta bygga Sverige starkare. Därför vill vi genomföra det största trygghetsprogrammet i modern tid.

Vi ska fortsätta göra stora satsningar på välfärden. Idag jobbar 100 000 fler i välfärdsyrken än 2014, men det behövs ännu fler. Både för att korta vårdköer och för att öka lärartätheten, så att vi kan höja kvaliteten än mer. Det är också en viktig satsning för att ge personalen bättre villkor. Det är också enormt viktigt att barn får en skolgång av hög kvalitet utan vinstjakt som ger dem det de behöver för att ta sig vidare i livet väl förberedda.

Socialdemokraternas trygghetsprogram innebär även rättvisa pensioner. När man arbetat ett helt liv ska man kunna se fram emot sin pension, inte vara orolig för om den kommer räcka. Allt annat är ovärdigt ett land som Sverige. Vi har sedan länge lovat att ta bort skillnaden i beskattningen av löner och pensioner, och vi är nu på god väg. Redan i januari 2019 kan skatteskillnaden vara borta för 96% av våra pensionärer – och 2020 ska den vara helt avskaffad.

För att öka tryggheten behöver vi också växla upp kampen mot brotten, liksom mot brottens orsaker. Vi ska anställa tusentals fler poliser och samtidigt bekämpa det som är grogrunden brottsligheten som svaga skolresultat och fattigdom.

Det starka samhället behövs. För en bättre integration och en stark arbetsmarknad. För en trygg och effektiv sjukvård, och för en bra skola utan vinstjakt som ger barnen de kunskaper de behöver. För att du efter ett helt arbetsliv ska kunna njuta av din pension, inte bli fattig.

Målet är att alla i Sverige ska känna sig trygga nog att utmana sig själva och leva det liv de själva väljer. Frihet i ett jämställt och jämlikt samhälle. Det är den bästa grunden för att vi alla ska känna framtidstro, oavsett ålder, familjesituation och bostadsort.

 

Lena Rådström Baastad
Partisekreterare (S)

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ekonomisk frihet

Annika Qarlsson, riksdagsledamot och talesperson för arbetsmarknad, integration och jämställdhet Centerpartiet


Det går bra för Sverige. Men inte för alla. Det är stor skillnad på att ha jobb eller inte, gapet mellan inrikes och utrikes födda är stort. För utrikes födda kvinnor är vägen till jobbarkompisar, kafferaster och egen inkomst, och med det ekonomisk frihet, extremt lång. Ekonomisk frihet tillsammans med demokratiska rättigheter och kroppslig integritet krävs för att vi ska nå ett jämställt samhälle.  

I Sverige är förväntningarna stora på att människor ska vara redo att jobba när man är i yrkesverksam ålder. Både kvinnor och män. Individuell beskattning, inkomstrelaterade försäkringar och barnomsorgen är alla exempel på hur vi gör det möjligt men också att det förväntas att vi ska arbeta. Därför har vi en hög sysselsättningsgrad i Sverige. Vår välfärd bygger på att alla är med och bidrar.

Men när statistiken bryts ner till att handla om enskilda människor, det är då man ser att det där som går bra inte omfattar alla. För det skiljer mellan inrikes och utrikes födda och det skiljer mellan kvinnor och män. För utrikes födda kvinnor i utsatta områden tar det orimligt lång tid att komma i jobb. Utanförskapet och klyvningen av samhället medför såväl stora samhällsproblem som stora konsekvenser för människor. Och det är ett stort hinder för en lyckad integration.

För att ändra på det så måste vi i varje steg säkerställa att vi behandlar kvinnor och män lika. Det kan tyckas som självklarheter – det gör vi väl redan! Men nej, det finns mycket kvar att önska i både bemötande, förväntningar, åtgärder och därmed också i utfall.

Vi har flera förslag. Att försörjningsstödet ska betalas ut till båda istället för bara till mannen, vilket fortfarande är vanligast. Kravet på aktivering för stöd måste ställas på både mannen och kvinnan, för att tydligt signalera att det är bådas ansvara att aktivt utbilda sig och söka arbete. Vi föreslår också att införa integrationsförskolor där föräldrarna läser SFI medan barnen går i förskola, istället för att bli kvar hemma. Det blir utveckling för både föräldrar och barn.

För att korta den långa vägen till arbete så måste även kvinnor, i mycket högre utsträckning, erbjudas åtgärder och utbildningar som kan leda till jobb. Även matchningen med samtal och stöd, som måste vara lika, ska utgå från höga förväntningar. Att starta och driva företag måste också finnas med som ett alternativ och uppmuntras. Bemötandet från handläggare är a och o.

Våra förslag är viktiga signaler. Samhällets bidragsystem eller myndigheters agerande ska inte medverka till att kvinnor riskerar att stå i ekonomiskt beroende till mannen. Jobb är nyckeln till framgångsrik integration och livskraft. Demokratiska rättigheter, ekonomisk frihet och kroppslig integritet – är alla tre viktiga storheter för att vi ska nå ett jämställt samhälle.
Det är viktigt för kvinnorna att kunna försörja sig själv. Det är också viktigt för nästa generation att se mamma gå till jobbet och vara en del av samhället.

 

Annika Qarlsson (C)
Riksdagsledamot
Talesperson Arbetsmarknad, Integration och Jämställdhet 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

En uppväxt fri från hederskultur – alla barns rättighet

Gulan Avci, integrationspolitisk talesperson Liberalerna

I höst kommer ett antal skolbänkar runtom i Sverige gapa tomma. Dessa barn, oftast flickor, har blivit utförda ur landet och bortgifta mot sin vilja. Under 2016 anmäldes 81 fall av äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa. De flesta fall inträffar på sommaren.

Då, när glädjen är som störst, är utsattheten som mest påtaglig för vissa barn. För många är skolan en skyddszon, en fristad mot hedersförtrycket. Under sommaren försvinner den frizonen när skolan stänger och föräldrar och släktingar då tar tillfället i akt.

Men tvångsäktenskap är bara toppen på isberget av detta förtryck. I de parallellsamhällen som har vuxit fram i Sverige kontrolleras flickornas kläder, umgänge och val av partner av familjen, eller av okända moralväktare som sakta men säkert har tagit över kontrollen där polisen har abdikerat. Enligt en enkätundersökning som organisationen TRIS presenterade i juni får två tredjedelar av de utrikesfödda flickorna i Uppsala inte bestämma vem de själva ska gifta sig med. Detta är bara en av många undersökningar som visar på det utbredda förtrycket.

Skolan har en oerhört viktig roll både genom att ge dessa barn verktyg för att frigöra sig och skapa sig en egen framtid, men också genom att se och upptäcka de barn som lever i hederskulturen. Lärare och skolpersonal har en stor uppgift att se tecknen som gör att skola, socialtjänst och kommun kan komma in och stötta innan dessa barn förs ut ur landet. För att de ska kunna göra det krävs satsningar på kompetensutveckling. Vi måste se och förstå strukturerna bakom hederskulturen för att kunna agera.

Liberalerna presenterade nyligen en rapport om hedersförtryck, ur barnens perspektiv. Där presenterar vi förslaget att socialnämnden ska ha rätt att besluta om utreseförbud vid misstankar om tvångsäktenskap utomlands. Vid brott med hedersmotiv ska även utvisning alltid prövas.

Vi anser också att Sverige bör inrätta en Forced Marriage Unit – en enhet som kan hämta hem bortförda barn som gifts bort eller riskerar tvångsgifte utomlands. Vi kan inte lämna dessa utsatta barn till deras öde. En liknande enhet finns i Storbritannien sedan 2005.
Sveriges första feministiska regering borde också ha hedersfrågorna som första prioritet. Där kvinnors rättigheter är som mest ifrågasatta måste regeringens politik vara som tydligast. Men dessvärre har det dröjt länge för den här regeringen att ta frågorna på allvar.

Det borde vara en självklarhet att stå upp för alla barns mänskliga rättigheter oavsett deras bakgrund. Tyvärr är det inte så i dag. Det behövs ett långsiktigt arbete och stort engagemang för att bryta hederskulturen.

Jag hoppas att den dagen kommer när inga bänkar längre gapar tomma utan att alla barn kan komma tillbaka till skolan och känna sig trygga. Tills dess ligger ett stort ansvar på oss alla att se dessa barns tysta rop på hjälp.

 

Gulan Avci
Integrationspolitisk talesperson (L)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

När jag fick ett hem

Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot och vice partiordförande Vänsterpartiet

När mina föräldrar flyttade till Göteborg hade dom inte en spänn på fickan. Min mor skulle börja plugga på vårdhögskolan i stan, så hon hoppades väl på större inkomster längre fram. Min far arbetade många och långa timmar på långvården. De lyckades ändå få en rymlig lägenhet i närheten av Ullevi. Det tog kanske några veckor att ordna. I samma hus som polishuset i stan. Hyran var så rimlig att till och med mina föräldrar kunde betala den. Jag minns att jag ofta satt bak på mammas eller pappas cykel för att komma till förskolan. Alltid lite blött och regnigt i Göteborg.

Jag tänker ofta på det. Nu när jag åker runt i landet och lyssnar på hur vi nuförtiden löser våra bostadsproblem. Närmare 200 000 hyresrätter har ombildats till bostadsrätter sedan millenieskiftet bara i Stockholm. Det är som en mur runt stadens inre. En superkommersialiserad marknad har växt fram med hemmet som insats. Det är köp och sälj som räknas, inte flit och hårt arbete. Inte timmarna som läggs på att hjälpa den äldre ur sängen, städa och värma maten. Inte timmarna som läggs på att sätta ihop Volvobilarna. Utan klippen. Bostadspriserna går i taket, samtidigt som lönerna sackar efter. Är det verkligen så här det ska vara? Spekulation framför hårt arbete?

Inga utbölingar kan bryta igenom. Våra storstäder kommer snart börja se ut som flygplatser där affärsmän springer runt med exotiskt utformade kaffekoppar och besöker butiker som ser precis likadana ut över hela världen. Att en barnfamilj av mina föräldrars kaliber skulle få en billig hyresrätt i stan framstår allt mer som något funnet ur sagorna.

När jag själv flyttade till Stockholm 2006 fick jag bo på madrass några månader, innan jag lyckades erövra ett förstahandskontrakt i Botkyrka. Jag hann precis innan den borgerliga regeringen, i samarbete med stockholmsmoderaterna inledde den mest aggressiva ombildningsvågen vi skådat. Varje dag försvann det billiga hyresrätter från länet. Min syster som kom flera år efter mig fick det outhärdligt svårt. Hon hade kommit in på Stockholms Universitet. Men det var ju omöjligt att koncentrera sig på studierna. Hon behövde tränga ihop sig med andra en period. Ständigt i händerna på andras välvilja. Byta adresser allt oftare. Men det funkar ju inte. Så vill ingen leva sitt liv. Så hon flyttade härifrån. Som ett ”avhopp” i universitetsstatistiken, men i själva verket ett rasande uselt betyg på en bostadspolitik som handlar om business istället för social trygghet.

Så vad vill jag säga med detta? Jo, att vi tidigare har kunnat bygga bort bostadsbristen. Inte genom att skicka över ännu mer pengar till affärsmännen och spekulanterna. Utan tvärtom genom att tillsammans politiskt se till att fler bostäder byggs som majoriteten har råd att bo i. Där det finns en frihet att bosätta sig var man vill. Varken superlyx eller fattighus. Bara helt vanlig hederlig bostadspolitik där varje 20-åring har en rimligt prissatt bostad som väntar på en. Eller där en barnfamilj utan problem kan få en hyresrätt ordnad på några veckor. Det är inte en saga, utan beror på vem som får makten i höst.

 

Nooshi Dadgostar (V)

Vice partiordförande
Riksdagsledamot
Bostadspolitisk talesperson 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Moderaterna väljer välfärd före bidrag

Elisabeth Svantesson, andre vice ordförande och ekonomisk-politisk talesperson Moderaterna

Vi vill att Sverige ska präglas av sammanhållning och hoppfullhet. Ett sådant samhälle ställer krav på grundläggande trygghet – en fungerande välfärdsstat. Det förutsätter att politiken klarar av att prioritera. Moderaterna prioriterar välfärd före bidrag.

Socialdemokraterna säger att Sverige inte har råd att göra det mer lönsamt att arbeta. Men frågan är istället om svenska folket har råd med Socialdemokraterna? Under den här mandatperioden har finansministern höjt skatterna med 60 miljarder kronor. Samtidigt har vårdköerna fördubblats och antalet poliser är lägre i dag än för tio år sedan. Uppenbarligen är det inte stora skattehöjningar som är svaret på Sveriges växande problem.

Vi moderater vet att det går att både sänka skatten för dem som varje dag bygger Sverige starkt och samtidigt se till att staten klarar sina kärnuppgifter. Det har vi visat förut. Utan människor som går till jobbet – inga skatteintäkter. Med en större andel äldre i befolkningen kommer välfärdens behov att öka åren framöver. Då måste politiken klara av att prioritera.

Moderaterna prioriterar välfärdens kärna och statens kärnuppgifter. Regeringen har ökat utgifterna med 100 miljarder kronor under de senaste åren. Första steget för att skapa utrymme för nya reformer är att omprioritera utgifter som regeringen har byggt ut när det gäller exempelvis bidragshöjningar, byggsubventioner, ineffektiva arbetsmarknadsåtgärder och klimatsatsningar utan klimateffekt. Prioriterade reformområden för Moderaterna är istället att lösa integrationen, återupprätta lag och ordning, utöka undervisningstiden, korta vårdköerna och att stärka försvaret av landets gränser.

Bidragsberoende är förödande individer och kostsamt för samhället, när framtidsdrömmar släcks och bidragskostnader skjuter iväg. Nyligen konstaterade ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) att nyanlända till och med kan förlora ekonomiskt på att ta ett jobb. Det är givetvis helt orimligt om vi ska klara integrationen. För att minska de samlade bidragen och därmed säkerställa möjligheterna till rejält ökade resurser till välfärden vill Moderaterna genomföra en stor bidragsreform som bland innehåller ett bidragstak så att det alltid lönar sig att ta ett jobb, skärpta tidsgränser, tydligare aktivitetskrav samt kvalificering. I Sverige ska vi ha förväntningar på människor som invandrat hit – och ställa krav därefter.

Sverige kan bara byggas starkt av att alla som kan jobbar. Därför behöver Sverige också sänkt skatt på arbete. Detta måste dock ske inom ramen för ansvarsfulla offentliga finanser. De närmaste åren kommer att bli avgörande för att förhindra att utanförskapet växer och för vilket Sverige vi får i framtiden. Utanförskap behöver vändas till delaktighet. Hopplöshet behöver ersättas av framtidstro. Utan att det sker på bekostnad av välfärd och trygghet. Då behöver politisk tafatthet ersättas av en stark vilja och handlingskraft – som med kraftfulla reformer tar tag i Sveriges samhällsproblem.

 

Elisabeth Svantesson
Andre vice ordförande och ekonomisk-politisk talesperson (M)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jobbens återkomst i svensk politik

Elisabeth Svantesson, andre vice ordförande Moderaterna

Almedalen ger många möjligheter till samtal och debatter – och i stort sett alla frågor ges utrymme. Det är viktigt, särskilt i ett läge när reformbehoven i Sverige är stora. För utanför Almedalen fortsätter verkligheten, även vecka 27. Mammor och pappor som inte ställer klockan på morgonen – barn som inte ser sina föräldrar gå till jobbet. En stark arbetslinje på en rättvis arbetsmarknad är grunden för ett samhälle som fungerar för alla och inte bara för några.

Med drygt ett år kvar tills det är val ställs konfliktlinjerna i svensk politik i centrum. Och skillnaderna är mest tydliga när det handlar om jobben. Då står Alliansens arbetslinje mot en regering som driver en bidragslinje och utreder hur vi ska kunna jobba mindre. Då står en regering som vill att allt ska vara som det alltid varit – mot en opposition som vill förbättra arbetsmarknaden och få den att fungera bättre både för de som har jobb och de som behöver ett.

I skuggan av Sveriges tillväxtsiffror finns ett utanförskap som växer och som leder till problem för hela vårt samhälle. Vår största utmaning är den jobbklyfta som finns mellan inrikes födda och de som är nya i vårt land. Skillnaden i andelen som jobbar motsvarar fler än 100 000 människor i dag. Om inget görs för att minska denna klyfta kommer Sverige att få betala ett högt pris. Varje krona som går till bidrag är en krona som kunde gått till skolan, polisen och sjukvården.

Den högkonjunktur vi befinner oss i kommer inte göra att problem löser sig av sig själva. Det krävs handling och ett ledarskap som vågar fatta nödvändiga beslut. Det har vi Moderater och våra mål är både tydliga och genomförbara: jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda ska i ett första steg halveras. 500 000 nya jobb ska kunna skapas till 2025.

Sverige behöver ett bidragstak, så att det inte lönar sig mer att leva på bidrag än att arbeta. Det är rättvist att de med de lägsta inkomsterna ska få behålla mer av vad de tjänar, det är därför vi vill sänka inkomstskatten. Vi ska göra rätt för oss – men få lever bara för arbetet, därför ska man också må bra på jobbet.

Moderaterna vill förbättra arbetsmiljön, inte minst för kvinnor i kontaktyrken och underlätta för den som vill eller måste byta jobb.
Det som kallas för de ”enkla jobben” är inte enkla att utföra men de är för svåra att få. Det behövs fler jobb som inte ställer krav på högre utbildning. RUT-reformen behöver stärkas och fler måste ges möjlighet att lära sig jobbet på jobbet. Vi måste också ställa betydligt skarpare krav för att fler ska göra allt för de kan för att lämna bidragsberoende och komma i jobb. Majoriteten av de som jobbar bor inte i Stockholm. Därför måste förutsättningarna för företagande och entreprenörskap bli bättre i hela landet.

Stefan Löfvens regering har en arbetsmarknads- och företagarpolitik som går bakåt i tiden istället för mot framtiden. Skattehöjningarna på jobb och företag planeras till över 60 miljarder kronor. Regeringen utreder friår och Vänsterpartiet vill ha sex timmar arbetsdag. Svaren på hur jobbklyftan ska minska saknas och för regeringen tycks det vara okej att det lönar sig mer att leva på bidrag än att arbeta. Det bygger inte en framtidstro att lita på.

Jag ser ljust på framtiden för vårt land. Men vi har också problem som vi både behöver prata om och lösa tillsammans. Det är människorna som bor i Sverige som kommer att lösa problemen. Men det är politiken som måste se till att rätt förutsättningar finns. Därför behöver Arbetslinjen utvecklas – inte avvecklas.

 

Elisabeth Svantesson
Andre vice ordförande (M)

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Är det här ens på riktigt?

Hanna Lidström, Språkrör Grön Ungdom

 

Det är en tanke jag fått anledning att tänka oftare än vanligt den här Almedalsveckan. När nazister springer runt och skrämmer unga engagerade, sparkar ner protestmonument och, med arrangörernas goda vilja kuppar det demokratiska samtalet vi försöker skapa i Almedalen.

I år tillåts nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen demonstrera och tala under Almedalsveckan. De låtsas inte ens som att de är en demokratisk kraft- deras syfte är att med våld förstöra demokratin.

Att tycka att alla människor har lika mycket värde kan verka vara en självklar åsikt. Men allt oftare framstår det som radikalt.

Nordiska motståndsrörelsen förespråkar våld och väljer ut vilka de ska trakassera baserat på sexuell läggning, politisk tillhörighet ,etnicitet och religion. När de ges utrymme kan andra inte delta på grund av risken för hot och våld. Då är Almedalen långt ifrån en demokratisk arena.

Nordiska motståndsrörelsen är inte det enda demokratiska problemet med Almedalsveckan. Stora företag lägger enorma summor på sin medverkan, vilket drar upp priserna och gör det omöjligt för många att vara med. Företagen har fått mer och mer makt i Almedalen under åren, och i år känns det nästan mer som företagsveckan än politikerveckan. Poängen med Almedalen är inte att politiker ska ge företag legitimitet som goda och vara en del av deras greenwash. Det är att ha en demokratisk mötesplats- och allt för mycket företagsinflytande är också ett hot mot det.

Det är lätt att bli trött på politik. Att tänka att det kanske inte spelar så stor roll. Att ta demokratin, och mänskliga rättigheter, för givet. Men så fort vi slutar kämpa för medmänskligheten- så tar någon annan vid som försöker stoppa den.

Engagera dig du med- idag.

 

Hanna Lidström (MP)
Språkrör Grön Ungdom

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: