Jobbens återkomst i svensk politik

Elisabeth Svantesson, andre vice ordförande Moderaterna

Almedalen ger många möjligheter till samtal och debatter – och i stort sett alla frågor ges utrymme. Det är viktigt, särskilt i ett läge när reformbehoven i Sverige är stora. För utanför Almedalen fortsätter verkligheten, även vecka 27. Mammor och pappor som inte ställer klockan på morgonen – barn som inte ser sina föräldrar gå till jobbet. En stark arbetslinje på en rättvis arbetsmarknad är grunden för ett samhälle som fungerar för alla och inte bara för några.

Med drygt ett år kvar tills det är val ställs konfliktlinjerna i svensk politik i centrum. Och skillnaderna är mest tydliga när det handlar om jobben. Då står Alliansens arbetslinje mot en regering som driver en bidragslinje och utreder hur vi ska kunna jobba mindre. Då står en regering som vill att allt ska vara som det alltid varit – mot en opposition som vill förbättra arbetsmarknaden och få den att fungera bättre både för de som har jobb och de som behöver ett.

I skuggan av Sveriges tillväxtsiffror finns ett utanförskap som växer och som leder till problem för hela vårt samhälle. Vår största utmaning är den jobbklyfta som finns mellan inrikes födda och de som är nya i vårt land. Skillnaden i andelen som jobbar motsvarar fler än 100 000 människor i dag. Om inget görs för att minska denna klyfta kommer Sverige att få betala ett högt pris. Varje krona som går till bidrag är en krona som kunde gått till skolan, polisen och sjukvården.

Den högkonjunktur vi befinner oss i kommer inte göra att problem löser sig av sig själva. Det krävs handling och ett ledarskap som vågar fatta nödvändiga beslut. Det har vi Moderater och våra mål är både tydliga och genomförbara: jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda ska i ett första steg halveras. 500 000 nya jobb ska kunna skapas till 2025.

Sverige behöver ett bidragstak, så att det inte lönar sig mer att leva på bidrag än att arbeta. Det är rättvist att de med de lägsta inkomsterna ska få behålla mer av vad de tjänar, det är därför vi vill sänka inkomstskatten. Vi ska göra rätt för oss – men få lever bara för arbetet, därför ska man också må bra på jobbet.

Moderaterna vill förbättra arbetsmiljön, inte minst för kvinnor i kontaktyrken och underlätta för den som vill eller måste byta jobb.
Det som kallas för de ”enkla jobben” är inte enkla att utföra men de är för svåra att få. Det behövs fler jobb som inte ställer krav på högre utbildning. RUT-reformen behöver stärkas och fler måste ges möjlighet att lära sig jobbet på jobbet. Vi måste också ställa betydligt skarpare krav för att fler ska göra allt för de kan för att lämna bidragsberoende och komma i jobb. Majoriteten av de som jobbar bor inte i Stockholm. Därför måste förutsättningarna för företagande och entreprenörskap bli bättre i hela landet.

Stefan Löfvens regering har en arbetsmarknads- och företagarpolitik som går bakåt i tiden istället för mot framtiden. Skattehöjningarna på jobb och företag planeras till över 60 miljarder kronor. Regeringen utreder friår och Vänsterpartiet vill ha sex timmar arbetsdag. Svaren på hur jobbklyftan ska minska saknas och för regeringen tycks det vara okej att det lönar sig mer att leva på bidrag än att arbeta. Det bygger inte en framtidstro att lita på.

Jag ser ljust på framtiden för vårt land. Men vi har också problem som vi både behöver prata om och lösa tillsammans. Det är människorna som bor i Sverige som kommer att lösa problemen. Men det är politiken som måste se till att rätt förutsättningar finns. Därför behöver Arbetslinjen utvecklas – inte avvecklas.

 

Elisabeth Svantesson
Andre vice ordförande (M)

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Är det här ens på riktigt?

Hanna Lidström, Språkrör Grön Ungdom

 

Det är en tanke jag fått anledning att tänka oftare än vanligt den här Almedalsveckan. När nazister springer runt och skrämmer unga engagerade, sparkar ner protestmonument och, med arrangörernas goda vilja kuppar det demokratiska samtalet vi försöker skapa i Almedalen.

I år tillåts nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen demonstrera och tala under Almedalsveckan. De låtsas inte ens som att de är en demokratisk kraft- deras syfte är att med våld förstöra demokratin.

Att tycka att alla människor har lika mycket värde kan verka vara en självklar åsikt. Men allt oftare framstår det som radikalt.

Nordiska motståndsrörelsen förespråkar våld och väljer ut vilka de ska trakassera baserat på sexuell läggning, politisk tillhörighet ,etnicitet och religion. När de ges utrymme kan andra inte delta på grund av risken för hot och våld. Då är Almedalen långt ifrån en demokratisk arena.

Nordiska motståndsrörelsen är inte det enda demokratiska problemet med Almedalsveckan. Stora företag lägger enorma summor på sin medverkan, vilket drar upp priserna och gör det omöjligt för många att vara med. Företagen har fått mer och mer makt i Almedalen under åren, och i år känns det nästan mer som företagsveckan än politikerveckan. Poängen med Almedalen är inte att politiker ska ge företag legitimitet som goda och vara en del av deras greenwash. Det är att ha en demokratisk mötesplats- och allt för mycket företagsinflytande är också ett hot mot det.

Det är lätt att bli trött på politik. Att tänka att det kanske inte spelar så stor roll. Att ta demokratin, och mänskliga rättigheter, för givet. Men så fort vi slutar kämpa för medmänskligheten- så tar någon annan vid som försöker stoppa den.

Engagera dig du med- idag.

 

Hanna Lidström (MP)
Språkrör Grön Ungdom

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

En vård i världsklass

Paula Bieler, Riksdagsledamot Sverigedemokraterna

 

”Ja, sjukvård i världsklass faktiskt. Allt annat är faktaresistens.”

Så svarade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll en twittrare som, med hänvisning till Sveriges låga antal vårdplatser per capita, ifrågasatte om svenska skattemedel verkligen kan tänkas ge skattebetalarna fri sjukvård idag. Och visst, den vård som ges på svenska sjukhus håller ofta god och hög kvalitet. Problemet är ju att den alltför sällan ges, än mindre i god tid.

Regelbundet rapporteras om bristande tillgång till vårdplatser, inte minst så här i sommartider. Häromdagen rapporterades att Sahlgrenskas strokeenhet endast kan hålla en tredjedel av sina platser öppna. Vårdförbundet har anmält situationen till Arbetsmiljöverket.

I Västerbotten avled en äldre patient efter att ha fått vänta över fem timmar på nödvändig vårdplacering. Hög arbetsbelastning och bristande vårdplatser anges som bakomliggande orsaker, och landstinget har lex Maria anmält sig självt.

I min egen hemstad, Uppsala, har Akademiska sjukhusets neonatalavdelning tvingats teckna avtal med sjukhus i Finland för att täcka upp när platserna inte räcker till. Några av våra yngsta medborgare, i dubbel bemärkelse då det handlar om för tidigt födda barn, får alltså inte längre tillgång till den expertis som finns på avdelningen. Vård i världsklass kanske, men inte tillgänglig.

Problemen med bristande vårdplatser är på intet sätt nya, eller unika, men de är eskalerande. Och de bakomliggande orsakerna är flerfaldiga. Till viss del beror detta på ökade behov, inte minst i sviterna av den asylpolitik som förts där antalet vårdsökare ökat kraftigt samtidigt som den förra regeringen öppnat upp för att till och med de som vistas illegalt i landet ska få ta del av svensk vård (dessutom till bättre villkor än andra). Men orsaken till att vårdplatserna dessutom minskat är huvudsakligen att vi inte längre förmår locka och behålla personal. Faktum är att många av de engagerade hjältar som inget hellre vill än att vårda och ge omsorg till de som behöver det, ger upp för att villkoren helt enkelt är för dåliga.

Stress, till följd av överbelastning såväl som schemaläggning utan marginaler är konstant närvarande. Fysiska skador ökar, till följd av att arbetsuppgifter som bäst utförs i lugnt tempo med kollegor plötsligt utförs hastigt och ensamt. Stressen är också mental; Känslan av att inte räcka till, att inte ha kunnat göra det bra jobb man egentligen vet att man kan göra. Vetskapen om att man inte ens hunnit hälsa ordentligt på sina vårdtagare, inte kunnat ge dem den tid de behövt när livet fallit samman och ett lyssnande öra hade gjort skillnad på riktigt. Allt detta kombinerat med osäkra arbetstider, håltimmar till följd av så kallade delade turer och en lön som knappt hade räckt, ens om arbetsmiljön fungerade, gör det enkelt att förstå varför vård- och omsorgspersonal lämnar yrket eller väljer att söka sig utomlands.

Jag är stolt över att företräda ett parti som ser bortom siffrorna, som satsar inte bara där det behövs utan också på sätt som kan göra verklig skillnad, Vi har länge drivit på för bättre arbetsvillkor inom den offentliga sektorn. Till exempel ett statligt bidrag till de kommuner som använder detta till att genom fler heltidsanställningar komma tillrätta både med ofrivillig deltid och underbemanning. Slopad karensdag inom vård- och omsorgsyrken, så att de som ständigt utsätts för risker slipper drabbas ekonomiskt av detta, eller för den sakens skull känner sig tvungna att arbeta trots sjukdom och trots att de med detta riskerar även vårdtagarnas hälsa. Nya och fler karriärvägar, bland annat med en möjlighet till vidareutbildning på arbetstid.

Sverige förtjänar en vård i världsklass. En vård som når våra sjuka och svaga. Där personalen vid slutet av varje arbetspass kan gå hem med ett leende på läpparna och känna sig som de hjältar de är.

 

Paula Bieler 
Riksdagsledamot (SD)

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Det vet man ju hur unga är!

Acko Ankarberg Johansson, Partisekreterare Kristdemokraterna

 

När jag var yngre sa jag tvärtom. ”Det vet man ju hur äldre är”, sen lade jag förmodligen till något som inte var så snällt eller sant. När jag nu fyllt 50 finns risken att jag börjar säga ”Det vet man ju hur ungdomar är”. Eller säger någon annan att det vet man ju hur kvinnor är. Eller män, eller kristna, eller muslimer eller … Listan på när vi lätt generaliserar kan göras lång.
När jag mött ett kassabiträde som inte var så vänligt inställd som jag förväntat mig är det inte kassörskor som grupp som är dåliga på service. Det är just den person jag mötte som inte var det (eller så var det jag som behövde förbättra mitt bemötande). Gör inte en enskild persons åsikter eller ageranden till en grupp människors åsikter eller ageranden.

Att generalisera och ha föreställningar kan verka ofarligt. Men ganska snabbt blir det istället en fördom och diskriminering. När jag gör människor till en grupp, ger dem samma egenskaper och preferenser så hamnar man lätt på ett sluttande plan. En plats man inte bör befinna sig på.

Jag önskar verkligen att jag alltid ska upptäcka diskriminering och agera emot den. När jag själv tänker, talar eller agerar diskriminerande så vill jag upptäcka det i tid och göra rätt. När andra uttrycker sig diskriminerande vill jag också agera så att jag medverkar till att stoppa diskriminering. Otaliga gånger har jag gjort människor besvärade när jag reagerat på något som sagts och lika många gånger har jag själv gjort misstaget och andra reagerat på mig. Men väldigt tacksam att vi reagerar och inte låter det bero.

Vi kristdemokrater menar att varje människa har ett unikt värde genom sin existens. Inte beroende på vad man kan prestera eller uppnå. Utan bara genom sin blotta existens har varje människa ett okränkbart värde. Som kristdemokrater ska vi stå i främsta ledet för att försvara människovärdet. Det har vi bland annat gjort genom att införa diskrimineringslagar, stått upp för äldres rätt till självbestämmande, skärpa lagstiftningen vid hedersrelaterade brott och arbetat för lagstiftning mot näthat. Men även vi har våra tillkortakommanden. Vi arbetar ständigt med att vara medvetna och förbättra oss. Alltid med de kristdemokratiska värderingarna som grund.

Att diskrimineras för sin ålder, kön, sexuella läggning eller tro är allvarligt och måste motarbetas genom lagstiftning som är normerande. Jag vill också lägga till civilkuragets betydelse. Att vi vågar reagera och agera när människor utsätts för fördomar och diskriminering. Det är ofta obekvämt och det är lätt att överlåta till det offentliga att ta tag i problemet. Jag hamnar där ibland. Men det är en ständig uppmaning till mig själv att ha civilkurage och göra mitt bästa för att leva som jag lär.

 

Acko Ankarberg Johansson
Partisekreterare (KD)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vi behöver fortsatta satsningar på välfärden

Lena Hallengren, Ordförande i utbildningsutskottet och tidigare biträdande utbildningsminister och ungdomsminister Socialdemokraterna

 

Det är mycket som ska hinnas planeras och förberedas inför en Almedalsvecka. Seminarier och möten ska bokas och rapporter och underlag läsas in. Veckan är på många sätt kulmen av ett hektiskt politiskt riksdagsår.

Väl på plats fylls man dock alltid av mycket energi och inspiration från alla möten. Almedalen är unikt, och trots att alla inte har möjlighet att åka dit så är det en viktig arena för demokrati och det politiska samtalet. Här får jag möjlighet att diskutera viktiga framtidsfrågor med bland annat forskare, lärare, ideella organisationer och parterna på arbetsmarknaden.

För mig som folkvald är det viktigt att kunna finnas där aktuell samhällsdebatt förs – vare sig det är i Almedalen, i Stockholm där jag arbetar som utskottsordförande i riksdagen, eller hemma i min valkrets Kalmar län. Att lyssna på kloka åsikter och unika erfarenheter från människors vardag är en stor del av att vara förtroendevald. Under Almedalsveckan hinner man med väldigt mycket eftersom många är samlade på en liten yta. Personer man under året inte hunnit träffa kan man nu sitta ned och diskutera viktiga utbildningsfrågor med. Jag tycker det är bra att statsministern valt att vara i andra delar av landet i år, samtidigt som vi socialdemokrater som är i Visby kan fylla på med kunskap och nya möten under en fullspäckad vecka.

En av de tydligaste sakerna jag märker såväl i Almedalen som i resten av Sverige är att många vill prata skola. Det tror jag inte bara beror på att jag är ordförande i utbildningsutskottet, utan att det finns ett engagemang, och ibland en oro, för hur vi möter utmaningar som lärarbrist och en arbetsmarknad som allt mer kräver att vi fortsätter fyller på med kunskap även som vuxna. Skolan har varit och fortsätter vara en viktig fråga för många väljare. Därför är jag glad att vi i regeringsställning nu kraftfullt miljardsatsar på skolan och lärarna. Hela utbildningssystemet, från förskola till vuxenutbildning och högskola, rustas upp och får betydande förstärkningar som gör skillnad i barns och föräldrars vardag.

Det märks för de 65000 lärare som varje månad får flera tusen mer i plånboken tack vare lärarlönelyftet, det märks i alla skolor som kunnat nyanställa lärare och i de skolor som fått riktade resurser för att de har stora utmaningar. Det märks för de ungdomar som får gå lovskola när de inte klarat kunskapsmålen, det märks för den som vill skola om sig och nu har rätt till studier på Komvux, det märks på yrkeshögskolor och högskolor över hela landet som nu får fler platser. Det märks att vi utvecklar den svenska modellen och har lämnat ett ensidigt fokus på skattesänkningar till ett att återuppta ett gemensamt samhällsbygge.

Från Almedalen tar jag med mig behovet av fortsatta satsningar på välfärden och kunskaper om hur vi säkerställer att alla barn lär sig tillräckligt i skolan och får det stöd de behöver. För en jämlik kunskapsskola är en grundbult i den svenska modellen. Det är en förutsättning för ett Sverige håller ihop och fler barn kan möta framtiden med mer kunskap och frihet..

 

Lena Hallengren
Ordförande i utbildningsutskottet (S)

Lämna kommentar Dela inlägget:

Frihet!

Annika Qarlsson, riksdagsledamot och jämställdhetspolitisk talesperson Centerpartiet

Centerpartiet är ett liberalt feministiskt parti, detta är inte bara ord utan en central del i vår värdegrund och genomsyrar vår politik. Alla individer, oavsett könstillhörighet och könsidentitet, skall ha lika rätt till frihet, rättigheter och skyldigheter. Vi vill motverka förtryck och förändra attityder och normer som sätter individer i fack där individens frihet begränsas. En av de främsta formerna av förtryck som begränsar framförallt kvinnors frihet, är våld mot kvinnor i olika former.

Det uppskattas att runt 20 personer varje år dör till följd av våld från en partner eller tidigare partner. Av dessa är 14 stycken kvinnor som mördats av sin tidigare eller nuvarande man. I majoriteten av fallen har våldet pågått under en längre tid, då framförallt inom hemmets fyra väggar.
Enligt kvinnokommissionens artikel 19 uppmuntras staterna att vidta nödvändiga och effektiva åtgärder för att bekämpa alla former av könsrelaterat våld, oavsett om våldet sker i det offentliga eller privata, och oavsett vem förövaren är.

Detta är ett ansvar vi måste ta på allvar. Att leva ett liv fritt från våld är en mänsklig rättighet och något som vi aldrig får sluta kämpa för. Att leva fritt från våld är även centralt för att en individ skall kunna åtnjuta sina övriga rättigheter.

För Centerpartiet är arbetet mot våld i nära relationer en högprioriterad fråga, och något vi vill utveckla då vi ser metoder som kan ta sig an nya vinklar av problemet. Med anledning av detta valde vi att under våren gå ut och stötta initiativet Huskurage och uppmuntrade våra lokala företrädare i kommunerna att införa Huskurage i alla kommuners kommunala bostadsbolag. Många kommuner har infört Huskurage, och i flera kommuner är detta tack vare engagerade Centerpartister.

Att känna sig trygg i sitt eget hem får inte vara en fråga om vart i landet en bor utan något som borde vara en rättighet för alla. Genom samarbete kan vi tillsammans åstadkomma den förändringen, men då krävs det att alla kommuner, och även privata aktörer, tar sitt ansvar.

För oss inom Centerrörelsen är det centralt att vilja stötta och uppmuntra gräsrotsinitiativ då vi genom vår ideologiska förankring tror att de beslut som grundar sig nära individer har en stor genomslagskraft i samhället.
Centerpartiet vill också att en ny nationell strategi mot våld i nära relationer, sexualiserat våld och hedersrelaterat våld och förtryck tas fram. Det ska vara en handlingsplan med mätbara mål och med ett och samma tydliga uppdrag till alla berörda myndigheter med krav på uppföljning och utvärdering, för att nå nollvisionen.

Som politiker med liberal värdegrund vill jag skapa ett samhälle där individer lever i frihet och inte begränsas, att bekämpa våld, i alla dess former, men framförallt våld i nära relationer blir därför en av mina främsta prioriteringar. Här tror jag dock inte att politiker ensamma står med svaren utan det är tillsammans med kvinnojoursrörelsen, civilsamhället och rättsväsendet som vi kan åstadkomma förändring och skapa ett samhälle där individens frihet står i centrum.

Annika Qarlsson
Riksdagsledamot
Jämställdhetspolitisk talesperson (C)

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Drömmen om EU

Tina Acketoft, riksdagsledamot EU-nämnden Liberalerna

 

Det är många som är besvikna på Europa. Som förväntat sig att EU-samarbetet skulle ha levererat mer. Det är lätt att skälla på EU och att göra sig till en förespråkare för ”något annat”. Men vad är EU? Ja, det är en komplex apparat. Det är lagar och förordningar. Det är avtal och regler. Och visst har vi tillsammans problem att hantera.

Men ytterst är EU en dröm. En dröm om fred och frihet sprungen ur två världskrig och en sönderbombad europeisk kontinent. Den drömmen var drivkraften i bildandet av den Europeiska unionen. EU är frihandel och fri rörlighet – men drömmen om att åstadkomma ett bättre, fredligare och rikare liv tillsammans är grunden. Den fria handeln och den fria rörligheten är medlen – inte målen. Och vilka är EU? Det är vi. Vi och 26, eller 27 andra nationer, beroende på om vi fortfarande räknar in Storbritannien. Vi bildar EU tillsammans och EU kan aldrig bli bättre än sina medlemmar. I dessa tider har Sverige ett gigantiskt ansvar att vara den bättre medlemmen. Medlemsstaten som inte glömmer att förmedla varför EU bildades, den som står upp för den gränslösa frihandeln, den fria rörligheten, för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det finns de som kallar mig Drömmare. EU-kramare. Ja, men då är jag det då. Och jag vill att fler ska vara det – för utan gemensamma drömmar kan vi aldrig få en verklig gemensam union. Och vad har vi då att arbeta emot? Nationalism. Gränser. Murar. Upptrappning av misstro mellan nationer och människor.

Inom kort inleds arbetet med EU:s långtidsbudget för 2020-2025. Brexit innebär att intäkterna till EU-budgeten minskar kraftigt, och förhandlingen bör bli en chans till kraftiga omprioriteringar och till en tydligare effektutvärdering. Jag har ingenting emot att betala så länge som pengarna bara går till rätt saker och att de förräntar sig. Att som alla andra partier hela tiden reflexmässigt säga att EUs budget måste minska, är inte konstruktivt. Om pengarna förräntar sig bättre genom gemensamma investeringar så är det till det bättre för alla. Budgeten bör under nästa period därför fokusera på områden med tyd¬ligt europeiskt mervärde: forskning, infrastruktur, brottsbekämpning, utrikespolitik, migra¬tion och bistånd.

Vi måste arbeta för att för att förhindra negativa klimateffekter, att stärka unionens konkurrenskraft, att gemensamt klara av ett humant och medmänskligt flyktingmottagande och att försvåra för kriminalitet och terror att få grogrund.

För att den gränsöverskridande brottsligheten ska kunna stoppas måste rättssamarbetet inom EU förstärkas. Ett starkt EU som bekämpar terrorismen skapar trygghet för oss, vare sig vi promenerar på Drottninggatan, Champs Elysée eller Unter den Linden. Det är smugglade vapen som hamnar i händerna på kriminella i hela Europa. Narkotikaförsäljningen som göder de kriminella tar vägen genom Europa också till Sverige. På område efter område är EU svaren på våra trygghetsfrågor. Terrorister, människohandlare och knarklangare har inga gränser. Därför vill Liberalerna inrätta ett europeiskt FBI.

Europol, EU:s polismyndighet, behöver byggas ut och ges operativa befogenheter och jag har gång på gång i riksdagens EU-nämnd tryckt på behovet av en EU-åklagare som utreder och bekämpar gränsöverskridande brottslighet som terrorism, människohandel och narkotikasmuggling. En majoritet av EU-länderna går nu vidare för att skapa en åklagarinstans. Men i Sverige är det bara Liberalerna som arbetar för att Sverige ska delta i åklagarsamarbetet. Oavsett bevekelsegrunder, men det är faktiskt ett lika osolidariskt som oacceptabelt agerande.

Det är inte bara på rättsområdet som andra partier bromsar. För några veckor sedan gick vi Liberaler ut och stödde den sociala pelaren i EU. EU-kommissionen har föreslagit ett samarbete, inte en lagstiftning, om minimistandarder för sociala rättigheter i EU-länderna. Rättvisa arbetsvillkor. Säkra arbetsplatser. Sjukvård. Inkludering av personer med funktionsnedsättning. Vi talar inte överflyttad makt till EU. Vi talar inte mer resurser till EU. Vi talar miniminivåer. Vi talar moraliskt ansvar.

Vi som identifierar oss som liberaler vet att globalisering skapar välstånd, men vi blundar inte för att en del också förlorar på utvecklingen. Det kan handla om att hela branscher flyttar. Den ekonomiska krisen i Europa ledde till utbredd arbetslöshet. Den ledde till EU-skepticism.

När vi ser människor som tigger på gatan, är det till stor del frånvaron av sociala skyddsnät i delar av Europa som vi ser. Det leder också till EU-skepticism.

Att Rumänien och Bulgarien sviker sina medborgare skapar ett mänskligt lidande och är ohållbart för det europeiska samarbetet. Den fria rörligheten måste värnas, men så ska också den sociala tryggheten. Så tror vi Liberaler att man bemöter EU-skepticism.

Som liberal är jag tydlig med att konkurrenskraften och tillväxten ska öka, det är solklart att bidrag inte är en lösning. Arbetskraften måste ställa om när jobb försvinner och ersätts av nya. Men vi kan inte blunda för samhällets ansvar. Precis som för Sverige i början av 1900-talet kräver det sociala reformer i flera EU-länder.

Jag vill att Sverige ska vara ett land i EU:s kärna, som driver på för effektiva institutioner och beslutsprocesser som präglas av öppenhet och insyn. När Storbritannien nu lämnar EU skapar det ett tomrum. Kan Sverige kliva in som en stark kraft? Jag hoppas det.

Men jag är orolig att flera av våra svenska partier hellre gör Sverige till en bromskloss inom EU, som tjurigt säger nej och står i vägen för viktiga reformer i samarbetet. Sverige ska värna EU:s grundläggande värderingar och slå vakt om den fria rörligheten. Sverige ska gå i täten för en fördjupad inre marknad och driva på för global frihandel, så att jobben blir fler och Europas konkurrenskraft ökar. Det brukade vara engelsmännen som drev på för ökat öppenhet. Nu får vi axla ansvaret att hålla EU nyfiket.

Men kanske framförallt måste vi tillsammans med likasinnade länder mota de populistiska krafter som verkar för ökad protektionism och stängda gränser. Krafter som så snabbt breder ut sig om vi inte vaktar våra demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter utan tar dem för givet.

Tillsammans i EU blir vi tryggare, rikare och friare. Och friheten, den är alltid värd att försvara.

 

Tina Acketoft
Riksdagsledamot EU-nämnden (L)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Rik och frisk eller fattig och sjuk?

Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson Vänsterpartiet

 

Jag har sett det som min ”mission” i riksdagen att tala om klass och skillnaden mellan kvinnor och män. Synliggöra klassperspektivet och kvinnors situation. Inget annat parti gör det. Kanske lättare om en kommer från Södra förorten i Stockholm som på 70-talet var dåtidens Järvafältet i fråga om ojämlikhet på alla plan. Kanske lättare om en kommer från en släkt med alkoholproblem och viss psykisk ohälsa. Kanske lättare om en ser riksdagen som en plattform för att göra bättre för de många. Tänker ofta på klass i riksdagen. Vilka som har vuxit upp i arbetarklassen och gjort en klassresa, vilka som alltid varit medelklass, vilka som alltid befinner sig i arbetarklassen; ett inre sociogram rullar i mitt huvud.

Hälsa och klass är som ler och långhalm. Rik och frisk – Fattig och sjuk! Tänker på min pappa som jobbade på gasverket i Stockholm. Tänker på den asbest han jobbade med. Han klarade sig och blev 94 år. Men hans jobbarkompisar dukade under. Idag överlever allt fler i cancer; överlevnaden har ökat i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren, men glappet mellan de olika grupperna kvarstår och har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3000 liv kunnat räddas. Högutbildade får i större utsträckning än personer med lägre utbildningsnivå tillgång till det bästa som står att finna inom till exempel diagnostik men också till den faktiska behandlingen. Högutbildade får mer tid för sina frågor och önskemål trots att personer med lägre utbildning är i större behov av sådant stöd. Klass är alltid relevant att tala om. Rik och Frisk, Fattig och Sjuk borde vi ha lämnat bakom oss 2017. Men klassamhället biter sig fast speciellt efter den förra regeringen som hade som idé att göra det bättre för dem som hade det bäst och sämre för dem som redan hade det sämst.

Den bakgrund jag bär med mig har betytt allt för mina val i livet. Visst, jag är absolut medelklass men i mig finns min klassbakgrund som min spegel. Den jag tittar i för att snabbt hitta en riktning politiskt. Jag är stolt över min släkt som kämpade så hårt för att deras barn skulle få det bättre. En strävan som även den var politisk. ”Förhäv er aldrig, men låt ingen trampa på er, gå vidare”.

Tänker på alla sköra som trampar Stockholms gator. På missbrukare och dem med psykisk ohälsa – de som inte fått hjälp, de som inte har anhöriga som blir deras torpeder inom vården och ser till att de får det de har rätt till. Att så många av dem kommer från arbetarklassen. Från de icke privilegierade. Det krävs att vi som känner igen oss i just dem: de icke privilegierade: på grund av vår bakgrund blir deras megafoner – tar deras berättigade krav och gör dem till våra. Vi som fortfarande kan ta fram känslan av att vara underdog. Vi som ser klass och hälsa som något som alltid spelar roll. Den klass vi har vuxit upp i, den klass vi befinner oss i och specifikt vår klasskänsla den politiska vardagen. Det är just därför jag kämpar för att klass och hälsa ska suddas ut, kämpar mot att de rikaste i samhället ska plocka ut skattemedel ur välfärden, kämpar emot nya privilegier för dem som har det bäst.

Klass spelar roll. Den vi har varit i och den vi är i nu. Men den klass jag kommer ifrån; den sitter där. Bergfast. Många ogillar ordet klassresenär. För mig funkar det ordet. Jag reser på klassresenärernas tåg med biljetter från ett samhälle som var mer kollektivt än individualistiskt. Det sitter många på det tåget. I vår blick finns en släkts längtan efter ett annat liv. Ett jämlikt liv – en jämlik hälsa.

Det är vad Vänsterpartiet står för.

 

Karin Rågsjö
Vårdpolitisk talesperson (V)

 

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Jag fick en andra chans.

Ulla

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson Vänsterpartiet

Ibland händer saker och ting i livet som gör att allt inte blir som man tänkt sig. När jag gick i gymnasiet dog min pappa. Jag hoppade av skolan för jag orkade inte med den då. Jag fick istället börja jobba då man på den tiden inte tilläts gå arbetslös som ung. Jag fick ett s.k. beredskapsjobb till kollektivavtalsenlig lön. Jag jobbade dessutom i mina föräldrars gatukök och kiosk. När mina kamrater tog studenten så jobbade jag istället.

Efter några år med egen kiosk, d.v.s. som småföretagare, började jag jobba i affär och sedan flyttade jag till en ny stad och som 19 år gammal ensamstående mamma var det tufft ekonomiskt att få det hela att gå ihop, även om jag hade ett jobb i barnomsorgen på avtalets lägsta nivå. Efter springvikariat inom såväl äldre- som barnomsorg och med all osäkerhet det innebär fick jag så småningom chansen att gå klar gymnasiet. Jag fick möjligheten att med ekonomisk ersättning utbilda mig till barnskötare. Så fick jag till slut min utbildning.

Även idag finns det många unga som inte gått ut gymnasiet. Skillnaden är att det nu är mycket svårare att få jobb utan gymnasiebetyg. Jag tycker att vi borde ge även dagens unga en andra chans. Vi har ju den absurda situationen att det samtidigt finns en massa människor som saknar arbete och en massa viktiga arbetsuppgifter som inte utförs. Vi behöver anställa fler inom inte minst äldreomsorgen. Samtidigt finns det de som redan jobbar där och som inte har adekvat utbildning för det jobbet. Vi skulle kunna lösa båda dessa problem på en gång genom att ta in nya framtida vårdbiträden och undersköterskor i vården och låta de som redan jobbar där vidareutbilda sig.

Efter ytterligare några år i yrket fick jag även möjligheten att gå en betald högskoleutbildning. Det var brist på förskollärare, så barnskötare med lång anställningstid fick ansöka om att gå en sådan utbildning och jag hade turen att antas.

För den som är ung idag kan det här låta verklighetsfrämmande. Men för inte så länge sedan var det så Sverige fungerade. Vi hade en aktiv arbetsmarknadspolitik och såg till att utbilda människor till bristyrken. Jag hade turen att vara ung i en tid då staten satsade på unga arbetslösa och gav outbildade en chans till utbildning.

Det var just sådana satsningar som gjorde att jag själv en gång kunde gå från outbildad i barnomsorgen med springvikariat till att först utbilda mig till barnskötare och sedan förskollärare. Staten betalade för att jag samtidigt med mitt jobb skulle kunna vidareutbilda mig. Det tjänade både jag och samhället på. Jag fick en bättre lön och en bättre pension. Samhället fick högre kvalitet i välfärden och större skatteintäkter.

Samtidigt som jag jobbade vidare i barnomsorgen engagerade jag mig i politiken. Då började en resa som via kommunpolitiken i Gävle skulle föra mig till riksdagen och uppdraget som vice ordförande och ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Jag tycker det är viktigt att ha med sig sina erfarenheter in i politiken. Erfarenheter som ger en möjlighet att se på frågor utifrån olika perspektiv och även kunna se lösningar där andra bara ser problem eller föreslår lösningar som innebär nya problem som t.ex. sänkta löner som lösning på arbetslösheten. Har man själv haft det ekonomiskt tufft, fått möjligheten att utbilda sig och bidra till välfärdsbygget och få en ny chans, så förstår man att sänkta löner inte är lösningen utan att det som behövs är utbildning, trygghet och tron på en bättre framtid. Alla unga och även äldre bör få känna framtidstro. Det är mina erfarenheter som gör att jag arbetar politiskt för att fler ska få en andra chans.

Ulla Andersson

Ekonomiskpolitisk talesperson
Vänsterpartiet

V-logga_CMYK_Rod

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Sverige behöver en plan.

Foto Tomas Tobé 2 M

Tomas Tobé, partisekreterare Nya Moderaterna

Omvärldsläget är mer oroligt än på länge. Britternas beslut om utträde ur Europeiska unionen, avskyvärda terrordåd som drabbar oskyldiga civila, ett allt mer aggressivt Ryssland och en flyktingkris som inte är över. Allt detta påverkar till stor del Sverige.

Kraven och efterfrågan på politiskt ledarskap är stora. För att leda Sverige framåt krävs en tydlig färdriktning och prioriteringar – Moderaterna har en plan för ett starkare Sverige.
I dag är det vår dag i Almedalen. Våra prioriteringar bygger på svenska värderingar som att göra rätt för sig och att arbete och ansträngningar ska löna sig. Jämställdhet är en annan sådan värdering. I Sverige har ingen rätten att hindra en annan människa från att gå på stan, besöka ett badhus, jobba eller skaffa sig en utbildning – i någons namn. Religion, kultur eller kontrollbehov. Det spelar ingen roll. I Sverige råder jämställdhet och alla ska kunna leva i friheten att själv få forma sitt eget liv.

Menar vi allvar med jämställdhet kan vi inte samtidigt tolerera att kvinnor behandlas sämre bara på grund av att de är just kvinnor. I smått eller stort.

Om några år väntas motsvarande en miljon människor leva i utanförskap och bidragsberoende. Utrikes födda kvinnor hör till de grupper som drabbas värst av denna utveckling. Det kan vi aldrig acceptera. Fler måste ges möjlighet till jobb, egen försörjning och kunna växa och komma till sin rätt.

Nu är det halvtid i mandatperioden. Vår plan för ett starkare Sverige kommer att utgöra stommen för de reformer vi vill genomföra om vi vinner väljarnas förtroende:

1. Ansvar för ekonomin med minskade bidragskostnader. Nu är svensk ekonomi stark, men nästa år väntas regeringen låna 85 miljoner kronor per dag. Sverige kan inte låna för att täcka kostnaderna för flyktingkrisens effekter. Moderaterna vill i stället säkra starka offentliga finanser. Då måste vi strama åt i bidragssystemen, främst genom att ställa tydligare krav på den som kan men inte arbetar. Bidrag måste i större utsträckning knytas till permanent uppehållstillstånd eller jobb. Vi kan heller inte ha dyra arbetsmarknadsåtgärder som inte leder till arbete.

2. Nolltolerans mot dåliga skolor. Vägen in i samhället börjar i skolan. Sverige ska ha nolltolerans mot skolor som inte ger elever tillräckliga kunskaper. Sådana skolor ska kunna tas över av Skolverket eller stängas ned. Vi vill även ha en timmes mer undervisning per dag, eftersom varje timme räknas. Lärare ska få mer tid till att vara just lärare och behöver få större befogenheter för ordning och reda i klassrummen.

3. Arbete och ansträngning ska alltid löna sig. När allt fler riskerar att hamna i utanförskap gör regeringen det mindre lönsamt att arbeta. Vi behöver stärkta, inte försämrade drivkrafter att arbeta. Därför behövs skattelättnader på låga inkomster. Samtidigt behöver vi skapa fler vägar in på arbetsmarknaden. Därför ska fler få möjlighet att lära sig jobbet på jobbet genom en förstajobbet-anställning.

4. Tillväxt i hela Sverige. För att skapa jobb och tillväxt krävs det att man kan bygga, bo, resa, transportera och ha trygg tillgång till energi. Byggande ska vara ett riksintresse och vi är stolta över att ha räddat svensk kärnkraft – utan den riskeras jobben i industrin.

5. Trygghet att lita på. Sverige ska vara ett tryggt land för alla. Men i landets utanförskapsområden begås grova våldsbrott och otryggheten är stor. Därför behövs 2 000 fler poliser och ett långsiktigt arbete för att lyfta Sveriges utanförskapsområden.

I ett starkare Sverige lämnas ingen utanför. Sverige ska fungera.

Tomas Tobé

Partisekreterare
Nya Moderaterna

nyam_farg_

Foto Tomas Tobé M

Lämna kommentar Dela inlägget: