Vad jag har fått uppleva och lära mig via motorsporten!

I tisdags delade jag taxi med Mark Webber i 2 timmar, från Wien flygplats till Red Bull Ring och onsdagens event Ladies Race Day. Mark har jag faktiskt träffat tidigare, då på 50-års jubileumet för Alpinestars i Milano, 2013. Det finns en bild på mig och min nära vän Sandra då vi lite stelt ler och försöker spela coola bredvid Mark…

Låt oss säga såhär, jag frågade inte i tisdags om han kom ihåg denna bild…

Det slog mig då, vilka otroliga möten och upplevelser jag har fått vara med om. Allt via motorsporten.

Räknar man bort allt jag lärt mig via mitt tävlande, alla jag mött på banan och allt jag framförallt fått uppleva på banan, som är huvudsaken med mitt tävlande, så har jag som sagt fått uppleva och lära mig så mycket annat tack vare min sport. Tala inför människor till exempel. Ofta får jag förfrågan att tala inför en större grupp, allt ifrån föreläsningar till presentationer av nya bilmodeller etc.
Jag hatade det, tyckte det var fruktansvärt att prata inför folk. Det var rent utsagt ett helvete. Men, ju fler gånger jag gjorde det, desto mer lärde jag mig, och framförallt den dagen rädslan försvann och jag t o m började tycka att det var kul – wow så stolt jag var över mig själv den dagen!

Föreläsning för Red Bull SBM

Jag har fått besöka flertalet platser, vackra platser. Bott på sjukt fina hotell, som nu t ex. Jag fick bo med utsikt över Red Bull Ring, enligt mig världens vackraste racingbana.

På Ladies Race Day

Sedan i november ska jag få åka till Barcelona med SEAT Sverige för lanseringen av nya Cupra Ateca. Superkul och häftigt tycker jag!

Jag har skjutsat x antal olika profiler på antingen racingbanor, isbanor eller liknande. Mest pinsamt var nog den gången jag skjutsade Nicklas Lidström och efteråt frågade Fredrik, min bror, och Joel, min då teamchef i rallycross, ”Hur var det!?” Varpå jag såg ut som ett frågetecken, jag visste ju inte vem denna herre var?
2017 fick jag chansen att köra vår kung ett varv på Mantorp, och då må jag erkänna att jag var lite nervös. Man vill ju inte direkt köra av banan med kungen bredvid sig…

Jag har via event mött flertal olika personer. Anja och Filippa t ex, vilka stjärnor! Får alltid stöttande och peppande sms från dem, och det gör mig lika glad varje gång.

Jag har fått gå på idrottsgalor och blivit inspirerad av andra idrottare.

Jag har blivit inbjuden att köra buggy-race i England, och fick lyxen att flyga helikopter över London.

 

Helikopter över London

Jag har satts i otaliga situationer då jag behövt socialisera med nya människor, något som fått mig att bygga upp en säkerhet och trygghet inför nya möten. Jag har helt enkelt via erfarenhet lärt mig vilka frågor jag ska ställa för att hålla samtal levande. Detta har även hjälpt mig vid intervjuer, TV-inspelningar och dylikt.

Inspelning TV, SVT Duellen

 

Historiskt rally italien med sponsor

Egentligen är det här bara ett axplock ifrån allt det jag varit med om, alla jag träffat och vad det sedan har lett till. Jag förstår att detta låter som värsta lyxlivet, och ja ibland är det verkligen så! Men som ni förstod av mitt andra blogginlägg, så är livet inte alltid såhär som racingförare. Jag har mina dagar i slutet på månaden då jag får käka nudlar jag också…

Jag tror det är viktigt ibland att stanna upp och inse vad man får av livet. (Oj vad djupt det där lät men det är faktiskt så haha!) Jag är tacksam för allt jag får uppleva via racingen, och förhoppningsvis fortsätta uppleva.

Världsrekord med Red Bull och Kjeld Nuis

Återigen, missförstå mig inte. Jag tävlar inte för att få uppleva dessa saker vid sidan om, jag ser dem mer som ett plus i kanten!
Så länge mitt fokus ligger på rätt ställe, och jag hinner uppleva och njuta av de andra sakerna, så ser jag det inte som något fel. Snarare som ett positivt komplement.

Mikaela Åhlin-Kottulinsky, PWR Racing – SEAT Dealer Team, 19 August, 2018 Karlskoga, Sweden. © 2018 Daniel Ahlgren
Mikaela Åhlin-Kottulinsky, PWR Racing – SEAT Dealer Team, 19 August, 2018 Karlskoga, Sweden. © 2018 Daniel Ahlgren

För det ska jag säga er:
En sak är säker, ingen taxitur i världen kommer någonsin slå känslan att åka först över mållinjen.

Ha en fin fredag allihopa!

// Mikaela

Lämna kommentar Dela inlägget:

En vanlig dag i mitt liv…

Jag får ofta frågan, ”hur ser en dag ut i ditt liv”, och jag brukar då svara ”det finns inga vanliga dagar, eller rättare sagt inga dagar som är likadana i mitt liv och arbete”.
Följdfrågan då brukar bli, ”Okej, men hur ser en vanlig vecka ut?” Svaret blir i detta fall, samma som ovan…
Lättast för att beskriva mitt liv och det jag gör, är att beskriva ett helt år, i stora drag. För ingen dag, vecka eller tom månad är sig lik när det kommer till livet som racingförare.

I stora drag kan man säga att min årscykel inte är som alla andras, d v s från 1 januari till 31 dec. Jag skulle snarare säga att man kan dra sträcket vid ungefär oktober, även om det inte heller riktigt stämmer.
I oktober fram tills säsongen börjar nästa år, någonstans runt april, så pågår arbete att få ihop budget för att kunna tävla på högsta nivå.
Detta är dock inte hela sanningen, för redan tidigare under årets gång har diskussioner och möten skett inför nästa år, men man kan säga att det hela görs 100% klart under denna tidsperiod. Oftast brukar för min del november/december vara lite av en lugnare period, för att sedan januari till slutet på mars vara full fart med arbete som förarinstruktör.

I vanliga fall befinner jag mig i Åre under denna period, och arbetar nästan varje dag som instruktör. Där brukar dagarna vanligtvis börja vid 07.30 – 08.00 med körning fram till 16.00. Då ska först bilar roddas fram och tillbaks, för att sedan ta emot nästa grupp gäster, hälsa dem välkomna och äta middag med dem 20.30 – 23.00.
Samma visa blir det för nästa dag, så som ni förstår blir det en hel del långa dagar.

Denna period må vara tuff, men det är också den som gör att jag sedan resten av året kan ha fler lediga dagar för att kunna fokusera på racingen. Dessutom har jag fantastiska arbetskollegor som gör jobbet så mycket roligare.
Alla resonerar vi olika, men jag väljer hellre ett mer slitsamt jobb med fantastiska kollegor, än ett häftigt, flashigt jobb men där man inte trivs med personerna ikring sig.

Foto: PWR Racing, Joakim Åström

Väl i april drar racingsäsongen igång, med allt ifrån förberedelser, planering, seatfitting (formgjuter stolen så man sitter så bra som möjligt), tester osv. Sedan från april till oktober så är det full race-säsong, som då innehåller fler tester, race, fler möten, event för samarbetspartners, fortsatt mailande, planering för antingen dessa event eller som sagt planering inför nästa år.
Inte att förglömma har vi även den fysiska såväl som mentala träningen som ska upprätthållas!

I denna period kan jag ena dagen vara så ledig så jag knappt vet vad jag ska göra, för att nästa maila och ringa järnet. Andra dagen förbereder jag inför race-helg med att studera film och data, och sedan är det full speed under race-helgen, för att i nästa dag spela in tv/radio och göra intervjuer. Som ni ser, väldigt varierande!
Detta innebär att jag under tävlingssäsong har mer påfrestande perioder, och ibland mindre. Tuffast är helt klart under vintern, men som sagt, detta för att under säsong kunna ha det lugnare och därmed lägga 100% fokus på min sport.

Men för att ni ska få någon inblick i hur det kan vara, så får ni här min gårdag, och idag:
Igår var jag på möte med Red Bull på förmiddagen och planerade roliga saker dels inför 2019, och dels planering av en del event nu i slutet av hösten 2018.

Det blev ett lite längre möte, så efter en gemensam lunch tog jag tunnelbanan tillbaks till min lägenhet (fick frågan en gång om jag verkligen åker tunnelbana, och klart gör jag det!) för att sedan ta bilen ut till Södertälje och prova om det går att köra med 17 tum fälgar på min SEAT Cupra. Detta inför ett event som vi planerar för vintern 2019.
När väl detta var klart styrde jag kosan tillbaks till lägenheten, för att påbörja packning inför kommande resa till Hemsedal och senare Red Bull Ring.

Till helgen ska jag nämligen vandra i Hemsedal med några kompisar, och nästa vecka ska jag jobba som instruktör på ”Ladies Race Day” på Red Bull Ring. Ett event som organiseras av Project Spielberg, ett dotterbolag till Red Bull, där alla deltagare på köreventet är kvinnor! Superkul tycker jag såklart 🙂
Dagen igår avslutades med klättring och sen middag med mamma kom på besök.
Idag då? Idag sitter jag på tåget mot Karlstad, och kombinerar resandet med telefonsamtal, mailskrivande och som ni märker skrivande för bloggen.

Som sagt, ingen dag är sig lik…

I nästa inlägg tänkte jag skriva om vikten av balans mellan racingfokus, och det helt vanliga livet med vanliga aktiviteter, vänner och familj. Hur jag ser på det, vad jag värderar och vad som är viktigt för att jag ska känna mig i balans.

 

Till dess, allt gott!
// Mikaela

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Välkommen till min värld i två veckor!

Som ni har förstått ska jag, Mikaela Åhlin-Kottulinsky, få möjligheten att blogga här under två veckors tid. Kul tycker jag, då jag inte bara brinner för bilkörning, utan också tycker om att skriva! Jag kan tycka att det är på sin plats att börja med att berätta lite om mig själv och min bakgrund, innan vi drar igång.

När jag var liten, var jag just det, en liten, försynt, blyg och tillbakadragen flicka. Jag tog aldrig plats i familjen, i klassrummet, i kompisgänget eller på truppgymnastiken som jag höll på med. Men, dra aldrig parallellen att en blyg människa ej kan vara driven och envis, för var det något jag var (och fortfarande är), så är det envis.

Vi hade fått i uppgift i skolan att sitta med matten hemma, som läxa, i 1 timme.
Sagt och gjort, jag körde äggklockan på 1 h och startade. Tårarna rann för jag förstod ingenting, men jag slutade inte förrän klockan ringde.
Jag hade blivit tillsagd att hålla på i en timme, och då höll jag på i en timme. Hur tråkigt, jobbigt, svårt det än var.

Jag har sedan den lilla flickan på lågstadiet ändrats en hel del, och idag får jag sällan klassificeringen som en blyg tjej, men den där envisheten, den hänger fortfarande kvar.
Jag brukar skämta med min ingenjör att han får vara försiktig med vad han säger till mig, så han inte med ironi säger ”Jo men i den kurvan behöver du ej bromsa, håll bara fullt!”, för om jag inte uppfattar ironin (vilket jag ofta ej gör för att förstå ironi är inte min starka sida) så gör jag som han säger. Jag bromsar inte, och jag håller fullt.

En stor anledning till att jag kom in på motorsport, är min familj. Morfar, farfar, mamma, pappa tom mormor har hållit på med motorsport.
Jag har stora namn, och stora framgångar att leva upp till, men det är och var aldrig det som fick mig att börja eller ens känna mig tvingad att börja. Valet kom helt från min sida samma år som jag skulle fylla 12, och sedan dess har motorsporten och dess värld successivt vuxit sig allt större och större hos mig.
Det är en speciell värld, med allt ifrån det massiva jobb som krävs för att få ihop allt, till utmaningen att klara av och hantera att i faktum befinna sig i denna speciella värld. Man ska få ihop budgeten, hitta rätt team, hitta rätt serie, hålla sig både fysiskt och mentalt i toppform m.m. Man ska hantera avundsjuka, fulspel, politiskt spel, och att som en minoritet försöka slå sig fram.

Inte alltid lätt.

Så motorsporten har sina tuffa sidor, men när allting är på sin plats, när det flyter på, så finns det få saker här i världen som kan få mig så lycklig som motorsporten.
Den gemenskapen den skapar, den nya familjen i form av mitt team som jag har fått, den lyckan när man tillsammans lyckas med någonting stort. Hela min kropp fylls av värme och glädje när jag tänker på dessa bitar.

Jag trodde aldrig som liten, blyg, försynt flicka att jag skulle få uppleva allt som jag har gjort. Men här står jag, 25 år gammal, som bl a STCC’s första kvinnliga segrare.
Och mycket av detta har jag nog den där envisheten att tacka för.

Så slutligen i detta inlägg välkomnar jag er till min värld, ”Mikaela Åhlin-Kottulinsky världen” under 2 veckors tid! ”

// Mikaela Åhlin-Kottulinsky

Lämna kommentar (5 st) Dela inlägget: