Hålla tal om jämställdhet är enkelt. Att få till förändringar kräver mer.

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare, Kristdemokraterna.

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare Kristdemokraterna

Under tolv år var jag kommunalråd i Jönköping. Jämställdhet var ett givet ansvarsområde för mig liksom mitt ideella ordförandeskap i en av kommunens få föreningar som arbetar för jämställdhet, Kvinnomuseet Amalia. Att jämställdhet inte är ett fritt valt arbete var mitt återkommande mantra.

Under mina år som kommunalråd var jag kontinuerligt med i olika verksamheter. Jag följde exempelvis en undersköterska under ett arbetspass mellan kl. 7-16. Det gav mig en massa kunskaper och erfarenheter som kommunala handlingar aldrig kan ge.

Jag bestämde mig också för att följa en skolklass från första till sista året på gymnasiet. Jag var där ungefär var sjätte eller sjunde vecka under terminerna. Det var tufft med franskalektionerna och ibland en del av matten. Samhällskunskapen gillade jag bäst.

Efter dessa tre år hade jag en helt annan förståelse för konsekvensen av bristande jämställdhet för unga människors framtidstro. Jag minns speciellt en SO-lektion under sista läsåret där kvinnors och mäns löner kom upp. Läraren använde SCB:s jämställdhetsbarometer och klassen skulle diskutera yrken och lön. Diskussionen tog fart direkt. ”Kan det verkligen få vara så att jag ska tjäna mindre för att jag är tjej”? Det blev en rejäl diskussion där läraren, som var en man, fick den utmanande frågan ”varför ska du tjäna mer än lärare X som är kvinna”?

Den dagen gav mig ett skäl att aldrig sluta arbeta för jämställdhet. Hur kan vi acceptera löneskillnader som beror på kön? Hur gör vi för att förändra den starkt könsuppdelade arbetsmarknaden? Och hur ska vi någonsin ge unga människor framtidstro om hälften av dem från början vet att de ska stå tillbaka beroende på sin könstillhörighet?

Som kommunalråd arbetade jag målmedvetet för att få samma chefstäthet inom vård, skola och omsorg som teknisk sektor. Vi upptäckte nämligen att om man arbetade inom äldreomsorgen var det oftast 45 medarbetare per chef. Arbetade man istället inom tekniska kontoret så hade en chef femton medarbetare. I äldreomsorgen, där enhetschefen ofta var kvinna, träffades vi för möten en gång i veckan, på torsdagar kl 14-16. Inom tekniska kontoret var det ofta avstämningar varje dag. Skillnader i stöd och uppmärksamhet handlade inte om arbetets art utan om könsuppdelade arbetsområden där kvinnor nästan alltid värderades lägre än män.

Lika lön för likvärdigt arbete är en självklarhet och inom offentlig verksamhet måste vi både besluta om det och genomföra det. De privata arbetsgivarna lyckas bättre än de offentliga i flera avseenden. Större arbetsgivare behöver ha lönekartläggning regelbundet och offentliga verksamheter ska ha könsuppdelad statistik så att beslutsfattare har de verktyg som krävs för att arbeta för ökad jämställdhet.

Det är verkligen inte fritt valt arbete. Jämställdhet handlar om mänskliga rättigheter. Tänk igen på de unga i gymnasieklassen, vi måste ge dem en framtidstro som inte begränsas beroende på vem de är. Alla människor ska få chans att utveckla sin potential.

Acko Ankarberg Johansson

Partisekreterare
Kristdemokraterna

kristdemokraterna_web

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare, Kristdemokraterna.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *