Rik och frisk eller fattig och sjuk?

Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson Vänsterpartiet

 

Jag har sett det som min ”mission” i riksdagen att tala om klass och skillnaden mellan kvinnor och män. Synliggöra klassperspektivet och kvinnors situation. Inget annat parti gör det. Kanske lättare om en kommer från Södra förorten i Stockholm som på 70-talet var dåtidens Järvafältet i fråga om ojämlikhet på alla plan. Kanske lättare om en kommer från en släkt med alkoholproblem och viss psykisk ohälsa. Kanske lättare om en ser riksdagen som en plattform för att göra bättre för de många. Tänker ofta på klass i riksdagen. Vilka som har vuxit upp i arbetarklassen och gjort en klassresa, vilka som alltid varit medelklass, vilka som alltid befinner sig i arbetarklassen; ett inre sociogram rullar i mitt huvud.

Hälsa och klass är som ler och långhalm. Rik och frisk – Fattig och sjuk! Tänker på min pappa som jobbade på gasverket i Stockholm. Tänker på den asbest han jobbade med. Han klarade sig och blev 94 år. Men hans jobbarkompisar dukade under. Idag överlever allt fler i cancer; överlevnaden har ökat i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren, men glappet mellan de olika grupperna kvarstår och har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3000 liv kunnat räddas. Högutbildade får i större utsträckning än personer med lägre utbildningsnivå tillgång till det bästa som står att finna inom till exempel diagnostik men också till den faktiska behandlingen. Högutbildade får mer tid för sina frågor och önskemål trots att personer med lägre utbildning är i större behov av sådant stöd. Klass är alltid relevant att tala om. Rik och Frisk, Fattig och Sjuk borde vi ha lämnat bakom oss 2017. Men klassamhället biter sig fast speciellt efter den förra regeringen som hade som idé att göra det bättre för dem som hade det bäst och sämre för dem som redan hade det sämst.

Den bakgrund jag bär med mig har betytt allt för mina val i livet. Visst, jag är absolut medelklass men i mig finns min klassbakgrund som min spegel. Den jag tittar i för att snabbt hitta en riktning politiskt. Jag är stolt över min släkt som kämpade så hårt för att deras barn skulle få det bättre. En strävan som även den var politisk. ”Förhäv er aldrig, men låt ingen trampa på er, gå vidare”.

Tänker på alla sköra som trampar Stockholms gator. På missbrukare och dem med psykisk ohälsa – de som inte fått hjälp, de som inte har anhöriga som blir deras torpeder inom vården och ser till att de får det de har rätt till. Att så många av dem kommer från arbetarklassen. Från de icke privilegierade. Det krävs att vi som känner igen oss i just dem: de icke privilegierade: på grund av vår bakgrund blir deras megafoner – tar deras berättigade krav och gör dem till våra. Vi som fortfarande kan ta fram känslan av att vara underdog. Vi som ser klass och hälsa som något som alltid spelar roll. Den klass vi har vuxit upp i, den klass vi befinner oss i och specifikt vår klasskänsla den politiska vardagen. Det är just därför jag kämpar för att klass och hälsa ska suddas ut, kämpar mot att de rikaste i samhället ska plocka ut skattemedel ur välfärden, kämpar emot nya privilegier för dem som har det bäst.

Klass spelar roll. Den vi har varit i och den vi är i nu. Men den klass jag kommer ifrån; den sitter där. Bergfast. Många ogillar ordet klassresenär. För mig funkar det ordet. Jag reser på klassresenärernas tåg med biljetter från ett samhälle som var mer kollektivt än individualistiskt. Det sitter många på det tåget. I vår blick finns en släkts längtan efter ett annat liv. Ett jämlikt liv – en jämlik hälsa.

Det är vad Vänsterpartiet står för.

 

Karin Rågsjö
Vårdpolitisk talesperson (V)

 

 

 

Kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *