Lilian Arturén, entreprenör och designer

Idag är min första bloggdag och det är både med stor ära och mycket pirr då det råkar sammanfalla med INTERNATIONELLA KVINNODAGEN!

Dels brinner jag för jämställdhet och kvinnorollen i stort, dessutom är ju temat högaktuellt så här i kölvattnet av ”Metoo” rörelsen. Så vad ska man säga och göra som inte redan är sagt och gjort?? Min stora farhåga nu är att när allt har lagt sig och alla skräckhistorier och sensationsrubriker som florerat (som äntligen lyckats få ALLA att reagera), så tröttnar gemene man på frågan om båda köns lika rättigheter och det viktiga budskapet glöms bort. Igen!
För glöms bort görs det – i alla fall har det gjort det historiskt! För varför i all friden är detta en fråga överhuvudtaget 2018?

Jag växte upp som tonåring under 70-talet och tidigt 80-tal. På den tiden kunde man som tjej faktiskt visa sig offentligt med både håriga ben och mjukis-BH som inte hade några som helst intentioner att pusha upp. Om man överhuvudtaget hade en BH på sig…
Det fanns inga smink-”tutorials” att följa, och inget som ens var i närheten av contouring. Silverögonskugga från Rimmel och Jane Hellens kakmascara räckte för att man kände sig redo för en helkväll på discot. Naturligt och fritt var grejen. Kvinnosakskämparna på 70-talet skulle antagligen vrida sig i ren desperation om de då visste vilket kvinnoideal vi skulle komma ha 40 år senare. Som jag minns det, så var känslan när jag gick ut gymnasiet att jag hade exakt samma möjligheter att få ett bra jobb och göra min röst hörd, som mina killklasskompisar.
Så vad hände sen? Kan i alla fall säga att jag blev grymt besviken..

Jag säger inte att det var bättre förr, men nog tusan kunde vi väl ha kommit lite längre på alla dessa år?

Så sent som förra veckan så skulle jag reklamera en sändning från ett företag som levererat fel produkter till vår renovering hemma. Jag har frivilligt (!?) tagit på mig rollen som projektledare för hela renoveringen och hade pratat med företaget i fråga ungefär 100 gånger för att få allt rätt. Jag hade alla fakta på hand och allt dokumenterat via mail.
Men när reklamationen var ett faktum säger min sambo: ”-Kanske bättre att jag ringer, så att de förstår att det är allvar!” Först tänkte jag, ja – han kanske har rätt. En manlig röst brukar ju få igenom saker och ting lättare, så varför inte… Men sen blev jag galen av att jag överhuvudtaget tänkte tanken.
För där satte vi spiken på problemet!

Både män och kvinnor lyssnar, respekterar och behandlar män på ett sätt som de flesta av oss kvinnor inte är i närheten av. Jag har suttit i styrelsemöten och ledningsgruppsmöten som antingen enda kvinna eller omgiven av en majoritet av män. Att överhuvudtaget få sin röst hörd utan att bli avbruten eller förminskad har hört till ovanligheterna. Statistik visar om och om igen att män finns starkt överrepresenterade där makt, påverkan och kriminalitet finns.

What else is new! Det är så självklart att vi inte ens reagerar när vi inser att 80% av all TV-tid eller film upptas av män. Tro sjutton att våra barn påverkas av det.

Min övertygelse är att vi måste jobba mycket hårdare med att ge kvinnor mer respekt och status genom mer synlighet och mer makt. Kvinnors problem, hälsa, vardag och kroppar, bara måste få samma värde som mäns. Trots att vi är olika! Vi behöver inte göra oss som kopior av män för att få respekt.

Låt småtjejer få älska rosa, glitter och gläns, leka med dockor eller vad tusan det nu må vara. Min äldsta dotter vägrade att ta på sig något annat än rosa och lila i 4 års åldern. Själv var jag helt fascinerad av Barbiedockor och sydde min första klädkollektion till Barbies lillasyster Skipper. Det innebär inte att varken jag eller mina rosa, glitter och gläns-döttrar har mindre behov av samma rättigheter och att få bli sedda som pojkar och män. Det blir någonstans en omvänd fördom om man förminskar det som är typiskt flickigt/kvinnligt och förhöjer det typiskt pojkiga/manliga. Tänk bara på skillnaden i status när man kallar en liten tjej för pojkflicka i förhållande till det motsatta.

Lite samma sak är det med uttrycket ”Kvinnor kan” – jag förfasas över det uttrycket, vänd på det och hör hur förminskande det låter. Tro fasen att kvinnor ”kan” – jäkligt bra dessutom och många gånger mycket bättre än män. Se till att typiska kvinnojobb får bättre betalt för att ge t.ex livsviktiga vårdjobb högre status. Fackföreningar – där har ni att göra!

Fler kvinnor MÅSTE få komma i ledande positioner på alla fronter för att skapa ett mer balanserat samhälle. Det är det enda sättet att skapa förebilder för kommande generationer. Definitivt ett effektivt sätt att minska sexuella trakasserier som är en direkt följd av snedvriden maktstruktur. När kommer Sveriges första kvinnliga statsminister? Är det inte otroligt att Sverige är det enda nordiska land som inte haft ett kvinnligt statsöverhuvud i modern tid? Den redan inofficiella kvoteringen som män kan glädjas sig över, borde gälla även för kvinnor.
Undersökningar visar att jämställda företag är mer produktiva, mer lönsamma och ofta roligare arbetsplatser än arbetsplatser som domineras av ett kön. Så vad väntar vi på?

Ja, jag vet att inget av det jag skrivit ovan är några nyheter (och jag har ju bara nuddat vid ämnet) – men just därför…
Varför tar det så jäkla lång tid att ändra på uppenbara felaktigheter?
Min förhoppning är att kommande 40 år ska få en bättre utveckling än de senaste, att #metoo inte glöms bort och att den 8 mars 2058 har vi helt andra anledningar att uppmärksamma kvinnodagen.

/Lilian