Semester och blomma och tapas

Vilken underbar kväll jag har haft med After work! Vi insåg igår att nästa gång som vi jobbar tillsammans alla fem är 15 augusti… så det passade att gå ut och äta och fira av Ulrika som går först ut på semester nu!

Det började med att jag fick en blomma – vilket jag tyckte var lite märkligt. Men min personal tycker alltså att “det är ju sommar nu” är anledning till att ge chefen en blomma. Jag protesterar icke!

Ja ni ser ju vilket team jag har. Man blir ju fan blankögd.

Sen drog vi iväg till Tapasmarket, en tapasrestaurang i Värnamo som aldrig gör en besviken. Från vänster Ulrika, Therese, Yvonne och jag – Karolina tog bilden.

Vi satt där i över tre timmar och åt och drack, drack och åt. Och skrattade! Vi skrattar glatt åt både varandra och oss själva och den sortens humor tycker jag är väldigt rolig. Eftersom vi är så snälla allihop så kan vi driva lite med varandra utan att någon blir sårad. Alla har sannerligen sina små egenheter! Vi avrundade med den något otippade desserten pannacotta med kanderade popcorn, väldigt gott.

Ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och tacksamhet i mitt hjärta… /Katarina

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Läppinjektioner och Emma Wigg och tidiga mornar

Idag har jag varit på Dr Tores klinik och injicerat läpparna. Egentligen tycker jag att allt sånt är en privatsak, men jag vill ändå skriva om detta för jag tycker att det är en så missförstådd procedur. De flesta verkar tro att man går en gång och så har man mun som en anka/babianröv efter det men nej. Det krävs massor med injektioner för att få till den där riktiga vulgo-looken. Och är man som jag inte ute efter den så behöver man alltså inte vara orolig om man bara går ibland.

I mitt fall har det knappt märkts nån skillnad för omgivningen, eftersom jag alltid har läppstift. Före injektionerna så målade jag den formen jag ville ha på frihand varje morgon, men numera så har läpparna den form jag vill ha och jag behöver bara måla den. Går fortare och är enklare. Samma sak med mina ögonbryn, jag har inte tatuerat dem för att jag inte ska behöva måla dem, utan jag har tatuerat den form jag vill ha så att det ska bli enklare att måla dem.

Men visst blir det fult ibland när folk gjort läpparna, det tycker jag också. Så därför var det skönt när jag gick dit första gången och möttes av ett bekant ansikte! Emma är en gammal kollega från Medley och jag visste inte att hon jobbade med sånt här numera. Men det känns såklart tryggt att det är någon jag litar på som håller i sprutan, och så är det gött med någon som inte tar illa upp när jag skrattar hysteriskt varje gång jag ser resultatet. Jag antar att man ska se sig i spegeln och liksom “åå vad fint det blev” efteråt men man ser ju helt sjuk ut när det är nygjort, som om man fått någon konstig allergisk reaktion. Så idag blir det ingen selfie!

När jag ringde för att boka tid så sa jag att jag kunde idag, vilken tid som helst. 8.15 sa Emma då. Shit vad tidigt tänkte jag, men nu får jag stå mitt kast! Retar mig själv på folk som ringer och bokar tid på jobbet och säger att de kan “när som helst” och sen ratar de tiderna man erbjuder, hehe! Emma bekräftade att detta inte var den mest populära tiden för någon typ av ingrepp. Jag förstår det.

På återseende! /Katarina

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Fire in the hole

Och nu kommer inlägget som jag förstått att vissa väntat på, hehe! Varför jag inte vill ha barn.

Jag kan ju börja med att säga att det inte är så mycket att jag inte vill ha barn, som att jag inte längtar efter det. Jag har verkligen aldrig känt det där suget efter att bli nåns morsa. Och jag tycker att barn ska komma till världen efterlängtade. Men du kommer ju att älska ditt barn när det väl är här, tänker kanske du. Ja troligen, eftersom det ligger i vårt DNA att älska vår avkomma, men det är ingen garanti, nej. Oönskade barn är vanligare än vi vill kännas vid. När man är barnfri som jag så ser olyckliga föräldrar mig som ett biktbås, som någon de har något gemensamt med. Jag har hört många sorgliga berättelser om hur föräldrar hade valt bort barnen om de fått göra om alltihop igen, hur de ångrar sig och räknar åren tills barnen flyttar hemifrån. Och när de tror att deras ånger ger oss något gemensamt så är de väldigt fel ute. Jag föraktar människor som ångrar sina barn och vädrar de tankarna högt – tryck ner dem nånstans dit solen aldrig når och tänk aldrig de tankarna igen. (Och så undrar jag när de beskriver hur inrutat och begränsat livet med barn blev – hur trodde du att det skulle bli??)

Samtidigt som jag blev mer och mer säker på att jag aldrig ville bli mamma, så hade människor runt omkring mig svårt att bli gravida, fina människor som inget hellre önskade än att bli föräldrar. Så jag tänkte att det vore ju synd att vaska mina ägg – och donerade. Boostade fertiliteten här hemma med sprutor och fick sedan åka till Huddinge sjukhus där de plockade mina ägg som man plockar frukt. Jag fick följa allt på en monitor och det var en imponerande process. Men det visade sig att jag var superfertil, och den normala dosen boost var alldeles för mycket för mig, det hade räckt med en bråkdel av det jag fick. Så väl hemma igen fick jag läggas in några dagar, en äggstock är normalt sett ca 3 cm i diameter och mina var då 12 cm. Jag var urplockad och motsatsen till gravid men jag såg väldigt gravid ut.

Det blev ägg så att det räckte till två fotbollslag och blev över, och när de barnen fyller 18 så får de veta vem jag är om de vill. Jag hoppas såklart att de söker upp mig, eftersom det är så spännande med arv och miljö, men om ingen dyker upp så tänker jag att de har inget behov av att träffa mig och det är ju bra det också.

Det är en het potatis att välja bort barn. Många ser det som en attack på sin egen livsstil men det är det verkligen inte, det är bara så jag vill leva och ingen annan behöver ta mitt val personligt. En del föräldrar blir defensiva och upprepar gärna “du vet inte vad du missar” när jag säger att den livsstilen inte är något för mig. Kanske det, brukar jag säga. Och så tänker jag men du vet inte heller vad du missar. När föräldrar ska föreställa sig livet utan barn så tänker de såklart tillbaka på sina egna liv före barnen. När de var unga, osäkra på sig själva, hade oordnad ekonomi, kanske pluggade och/eller letade efter en duglig livskamrat. Och den tiden vill inte jag heller tillbaka till. Men att vara barnfri nu! Det är så gött när man är 40+. Gift med min bästa vän, har ett superroligt jobb, tid och energi för mina vänner och hobbies. Vill jag hänka till Berlin över midsommar? Ja tack. Kan jag sätta mig i bilen och köra hem till ledsna kompisen på stört när hen ringer? Ja det kan jag. En ledig dag betyder sovmorgon och långfrukost i tystnad om jag känner för det. All fritid är egentid om jag vill. Mitt liv är så oerhört fritt och jag älskar det.

Med åren har jag samlat på kvinnliga förebilder utan barn, se några exempel nedan som jag följt länge i sociala medier. Oavsett vilka ovanliga livsval du gör så finns det alltid någon som har gått före dig, hitta dem och hämta styrka från dem när du känner dig ifrågasatt och missförstådd. Ingen vet bättre än du vad som är bäst för dig – glöm aldrig det.

På återseende! /Katarina

Lämna kommentar (12 st) Dela inlägget:

Cancer och bucket lists och växthus

Alltså vad trött jag blir på denna cancer som poppar upp överallt. Och det är ju som min kloka moster Lena säger; frågan är inte om man får cancer utan snarare när och vilken sort. Var tredje person får det idag, och förmodligen kommer varannan människa att få någon form av cancer under min livstid om vi inte lyckas hejda utvecklingen.

Och med denna cancer kommer dödsångest, och med den kommer bucket lists! Har ni bucket lists? Det är inte min grej alls. Känns bara fånigt att ha en faktisk lista med grejer jag måste hinna göra/se innan jag dör. Om jag blir påkörd av en buss imorgon så är det liksom inte resan till Mexico som inte hanns med som kommer att kännas mest retligt. Å andra sidan så skjuter jag inte på saker som jag vill och kan göra nu. Jag sparar t ex inte hysteriskt till min pension och snålar i vardagen. Missförstå mig rätt, jag sparar ansvarsfullt så att jag aldrig ska bli fattig på ålderns höst, men jag räknar inte iskallt med att få bli gammal faktiskt. Så det funkar inte att skjuta allt kul framåt i tiden och jag försöker att göra sånt jag vill hela tiden.

Men när jag tänker efter så har jag faktiskt en sak som jag ser fram emot att göra först när jag går i pension: då vill jag ha ett växthus med en massa ätbart i. Jamen du kan väl ha växthus nu tänker ni, men jag menar ett ganska pretentiöst växthus – det vore alldeles för mycket jobb nu när jag jobbar.

Någon som har ett fantastiskt växthus är überenergiska fotografen Heléne Alklid, ni kommer att få läsa mer om henne i ett annat inlägg. Det är så mysigt inrett, och det är flott att få en skiva hemodlad citron i drinken när man är hos henne, jag får verkligen slita mig därifrån när jag hälsar på. Jag frågade henne om hon kunde ta några kort så att jag kan visa er, och en fotograf kan ju såklart inte bara gå ut med mobilen och ta lite bilder och gå in igen som vi andra, hur skulle det se ut. Njut av hennes vackra bilder nedan.

På återseende! /Katarina

 

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Sushi och Duracell och Hemliga projekt

Hej på er! I fredags fick jag ett sms när jag var på väg hem från jobbet, trött och mosig. “Äter du sushi?” Eh ja det gör jag verkligen. Jag gled raskt hem till Maria Karlson (eller Duracell som jag kallar henne av uppenbara skäl för alla som känner henne) och hennes dotter utan att passera gå och åt och drack gott på deras altan. Balsam för själen!

Maria har en jättekul grej på gång och ni kommer att få veta så fort det är officiellt! Det är alltid så roligt att prata business med Maria, vi har en del gemensamt trots att vi verkar i olika branscher och på olika plan. Det jag känner igen mig mest i är att hon inte har så mycket respekt för “så har vi alltid gjort”, det har inte jag heller. Som prinsen säger i “Coming to New York”  – it is also tradition that things change!

Hennes dotter är en riktigt skön typ. Vi roade oss medan Maria fixade maten, och det dök upp en spindel på altanen. Hon rös lite och frågade om jag är rädd för spindlar. Nä, sa jag. Ormar? Nä. Råttor då?? Nä. Men vad ÄR du rädd för då? Jag förklarade att jag är mest rädd för att folk ska bli sjuka, eller vara med i olyckor och skada sig. “Vad roligt! Det är jag OCKSÅ rädd för!” Så vi bondade verkligen kan man säga över denna otroligt udda egenskap.

Ha en skön kväll! /Katarina

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Smink och fettkaffe och Kenzo

Godmorgon! Äntligen har det svalnat lite ute så att jag kan sminka mig som vanligt igen. Det är ingen idé när det är sådär varmt väder som förra veckan, det rinner bort innan jag har fått dit det. Jag lägger vanligtvis ungefär 20 minuter varje morgon på att sminka mig och det är då jag laddar inför dagen som kommer. Jag upphör aldrig att fascineras över hur annorlunda vi kan se ut med bara lite smink. Se före och efter nedan!

Wincent har diabetes typ 2 och med största sannolikhet så kommer han att behöva medicinera en dag, men vi spjärnar emot och vill sköta det med kost och motion så långt det går. Så när hans senaste långtidssockermätning inte var så bra som den brukar, så gav jag mig ut på nätet igen. Eftersom alla funkar lite olika så får man testa sig fram, jag tror att nästa mätning är i augusti så vi har tid att fippla. Idag testade jag att göra Bullet proof coffee till honom, eller fettkaffe på ren svenska. Du mixar en kopp starkt kaffe med 1 msk osaltat smör och 1 msk kokosolja tills det ser ut som en vanlig latte. Det luktar fantastiskt men jag tycker inte att det smakar så bra – men det kvittar ju för det är inte jag som ska dricka det. Wincent var nöjd! Så det får bli den nya frukosten för honom ett tag framöver.

Nu har jag också valt dagens bågar så då är jag redo att åka till jobbet! Idag föll valet på en maffig pjäs från Kenzo, du hittar den i din närmaste Specsaversbutik med artikelnummer 30770096.

Jag önskar dig en bra start på veckan! /Katarina

Lämna kommentar (5 st) Dela inlägget:

60 kg och Lynchberg lemonade och MTV

God morgon! Jag hoppas att ni är lite piggare än jag, efter en kväll av cocktails hos min kompis Andy så är jag lite sliten. Men det var det värt! Jag drack inte allt som bjöds men det räckte tydligen med en Lynchberg lemonade (bäst), en Moscow mule och en Mint julep för att det ska kännas dagen efter – åtminstone när Andy gör dem. Han snålar inte med det staaka om man säär (“starka om man säger” på småländska).

Andy upplyste mig igår om att han nu har gått ner 60 kg i vikt. Det är verkligen imponerande. Smart som han är så har han gjort det under väldigt lång tid så risken att han går upp allt igen är betydligt mindre än om han gjort ett tokryck och gått ner allt på ett eller två år. Andy och jag har en deal att den som väger minst av oss när vi åker till Japan i september står för drinkarna. Jag tror att jag är rätt så körd där!

Vi hade lite knytkalas och jag var ansvarig för efter maten-snacks. Jag var på Rusta igår för att köpa en filt och när jag såg alla snacks så tänkte jag att jag slipper trängas på Ica om jag köper det jag ska ha med mig på Rusta. Det är ju bara det att det är lite skumma grejer på Rusta… lite off-brand eller vad man ska kalla det. Men jag hittade popcorn och chips och sen slog jag till på en ironisk Twistpåse men jag skulle säga att den gjorde succé helt utan ironi.

Något genialiskt som jag inte fattar att jag inte tänkt på själv, var att Andy körde spellistor på Youtube under kvällen, det var som MTV! Ska jag genast börja med här hemma. Smygtog en bild på Karin som tyckte att det var sådär kul att sitta med ryggen mot tv:n när vi andra kommenterade alla videos. Men hon är ju nyopererad och har fått alla möjliga roliga piller av doktorn så jag tycker faktiskt inte att hon ska klaga.

Ha en skön söndag! /Katarina

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

AC och festival och Handmaid’s tale

Godmorgon! Shit vad varmt det är om nätterna redan nu. Har bestämt mig för att begära in offert för AC på åtminstone ena våningen av vårt hus men av naturliga skäl så hamnar jag mest i telefonkö när jag försöker. Jag har inga större problem med värme generellt men tycker att det är tufft på natten när man ska sova. Förra sommaren var en pärs och det var en lättnad att åka till Las Vegas i slutet av sommaren, dels så är ju värmen snustorr där och dels så har de AC överallt. Kom hem utvilad och fin. Eller ja, utvilad och lite spritplufsig om sanningen ska fram hehe! Men när jag nu hörde att många tror att denna sommaren blir lika varm som förra, ja då vill jag ha AC hemma.

Jag är gräsänka sedan i onsdags, maken är på SRF (Sweden Rock Festival) och kommer inte hem förrän imorgon kväll. Det är lite trist att vara ensam hemma men rätt skönt också att behöva ta noll hänsyn. Är inte heller den sortens fru som oroar sig när han är iväg, fick den här bilden med ett sms och han ser ju inte direkt lidande ut. Zebrakings trummis Malte Bohlin till vänster och min man Wincent Ek till höger.

Såg precis att HBO släppt 3 nya avsnitt av The handmaid’s tale och det var ju bra timing för Wincent klarar inte av den serien, han fick ångest och en mycket märklig ansiktston när han plågade sig igenom de två första avsnitten så sen fick jag kolla vidare ensam. Jag mår väl inte heller prima efter ett avsnitt men blir nog främst förbannad på ett konstruktivt sätt. Det kommer alltid att finnas krafter som vill kuva kvinnan och tyvärr kan vi aldrig någonsin släppa guarden. Är dessutom själv ultrafertil och eftersom jag inte vill ha barn så vore det verkligen en mardröm för mig att bli avelsko åt staten, som huvudpersonen är i serien. Hur vet jag att jag är ultrafertil om jag aldrig varit gravid? Mer om det i ett annat inlägg.

På återseende! /Katarina

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

Vernissage och slappa och nationaldag

“Skulle du kunna tänka dig att gästblogga hos oss?” frågade Åza Brennander när vi satt och drack te häromveckan på hennes altan. “Javisst” sa jag käckt, och tänkte inte riktigt på att jag aldrig bloggat förut och att det troligen är ganska många människor som läser det här. Men när jag tänker efter så var det faktiskt ett tag sedan jag steg ur min comfort zone, och jag tror att det är nyttigt att göra det ibland. Så here I am, ready or not!

Idag har jag varit ledig på nationaldagen, och gjort typ – ingenting. Har slappat. Legat lite på soffan, lite på altanen. Jobbat lite vid datorn, tagit en dusch. Kört och handlat diskmedel, ja ni fattar. Jag tycker att det är underskattat att slappa. Jag vägrar att säga det mer pretentiösa “bara vara” – jag står för att jag slappar! Jag lyssnade på radion för ett tag sen där de intervjuade en forskare som forskade på stress, hon sa att vår generation är så trög jämfört med våra föräldrar och deras föräldrar. Det var inte så hon uttryckte sig men det var tydligt att det var så hon menade. När de var trötta så vilade de. När vi är trötta så börjar vi med nån konstig diet eller anmäler oss till Marathon, eller både och. Vi tror alltid att vi är trötta för att vi inte tagit ut oss tillräckligt och det är ju egentligen en väldigt märklig slutsats.

Framåt kvällen tog jag mig i kragen och gled ner till Växjö konsthall som hade vernissage idag och invigning av utställningen “Välkommen till trollskogen” som kommer att vara på plats till slutet av augusti. Jag kan ingenting om konst och tyckte att det lät mysigt med trollskog! Men eh, nej. Det var någon typ av installation som man kunde gå runt i och följa efter en skådis om man ville, hon sa inget men gjorde saker. Jag fattade ingenting av det jag såg, jag är inte ens säker på om det var meningen att jag skulle fatta vad som hände, så lite fattade jag om ni förstår. Men jag kan tycka att konst är rätt så kul ändå, jag tar alltid med mig något hem även om det mesta går över huvudet på mig. Men det är klart att jag funderade medan hon höll på och om jag var tvungen att svara under pistolhot så är min tolkning att installationen handlar om spillrorna som finns kvar efter en människa när hon förlorat sin familj i krig. Psykisk ohälsa, att förtvivlat vilja återskapa allt man förlorat. Gå gärna dit och bilda er en egen uppfattning! Fri entré.

I vimlet stötte jag på Filippa de Vos som är chef för Växjö konsthall, följ gärna henne på Insta @filippadevos om ni vill ha lite artsy edge i ert flöde. Filippa är kvinnan som ser vaken ut på bilden, den andra är jag efter en slappardag.

 
På återseende! / Katarina
Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Kör på magkänslan

Vi har kommit till sista inlägget från min sida, och jag hade en klar plan över vad jag skulle skriva men fick liksom inte riktigt feeling på söndagskvällen att skriva det jag tänkt.
Så, jag följde min magkänsla, raderade rubriken och började helt enkelt om!

För det var nämligen ett av mina nyårslöften inför 2018. Att köra på min magkänsla. Känns det ej rätt – gör det ej. Ett annat löfte var, ta inte så snabba spontana beslut, sova på saken. Såklart det händer att jag kanske inte helt följer magkänslan jämt, och ja jag tar ibland lite snabba beslut fortfarande, men jag har faktiskt sett en förändring.
Det till det bättre! Så nu kör jag på magkänslan, och skriver istället om vad som hänt de senaste dagarna och vad som komma skall.

Igår kom jag hem från vår teamavslutning som hölls i vår verkstad i Vikmanshyttan. Temat var ”Oktoberfest”, och jag tror vi ändå gör bäst i att lämna några bilder utanför dagsljus…
Hurusom, en trevlig kväll och återigen, jag är så tacksam över att fått tillbringa detta racingår med PWR.

Måndag till onsdag kommer jag, tillsammans med Lisa som skött min bil i år, att jobba som värdinnor på Älvsjömässan. Så har ni vägarna förbi Stockholm och mässa, kom och säg hej till oss i Lecabs monter! På torsdag är det dags att byta sulor på min SEAT och dra på vinterdäcken, för att sedan på fredag flyga till Belgien och arbeta som instruktör där i ca 1 vecka. Racingbanan heter Spa, och det är rätt ofta man får säga ”Nej, jag ska inte på Spa. Jag ska jobba på Spa, det finns nämligen en racingbana som heter så”.
När jag väl kommer hem har Red Bull ett event som heter E-WKND, där man bl a kommer kunna tävla i simulator mot mig och vinna fina priser!
För mer info, kika in www.redbull.com/ewknd

Därefter är det Barcelonaresan, tätt följd av en Tysklandsresa och sedan är det dags för denna dam att fylla 26 jordsnurr. (Som man så fint sa när man var typ 12 år gammal.)
Så, där har ni lite vad som hänt och framförallt vad som komma skall.

Jag vill tacka för att jag fick möjligheten att blogga här under 2 veckors tid och ge er i alla fall en liten inblick i mitt liv. 🙂

Ha de bäst, kanske ses vi här igen i en framtid!
// Mikaela

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: