Nu följde en mycket hektisk men givande period i mitt liv.
Jag hade blivit sångerska i Rednex, gruppen med dess medlemmar som jag också skapat. Vi skulle komma ha över 280 resdagar per år!
Samtidigt drev jag mitt Konsultbolag med drygt 40 st anställda i Stockholm. Jag har dock alltid gillat flera bollar i luften, min kreativitet maxas då.
Men allt eftersom tiden gick och framgångarna avlöste varandra så kände jag mig otroligt splittrad att behöva ta bolagsbeslut med kunder och personal och samtidigt stå med hö i håret, en råtta på axeln och sjunga ”Cotton Eye Joe” eftersom vi framträdde på en tv-station på dagtid och på ett antal klubbar på kvällar och nätter någonstans ute i världen.
Första upplevelsen med Rednex (lite av en mardröm faktiskt) hände i Amsterdam. Influgna, trötta och stressade så väntade ett nattklubbsrace. Det var inte 1 show vi skulle leverera, mellan kl. 24.00 – 04.00 så var det 4 shower som stod på schemat.
Under sista showen kl. 03.00 (lagom jetlaggad) faller jag handlöst ut i publiken. Man kan säga att det blev ”en ofrivillig stagedive”!!!!! Där ute i havet av händer som slänger runt mig som en vante…känns läget inte tryggt. Ställets security försöker förgäves få tag i mig… Men när publiken börjar slita av mina klänningar (tur jag hade lager på lager) då känner jag att jag måste börja försvara mig. Jag börjar veva med armar och ben och känner då…till slut…ett par grova trygga armar som drar mig till sig och håller om mig och bär mig ut… Det var en av våra bodyguards som lyckats slå sig fram.
Då var jag rätt kraftlös och helt slut… Visade dock inte min rädsla utan bara log och gav honom en stor kram och ett tack för hjälpen. Sen…får sig skivbolaget en fruktansvärd utskällning av mig på plats för dålig säkerhet. Ja…de fick se en helt ny sida av mig!
Så här rullade det på mellan 1994-1996 när det var som mest hektiskt. Vi reste i hela världen. Ena dagen var vi i Hong Kong och andra dagen i Brisbane Australien…
Många minnen och kontraster skrevs in i min dagbok.
Jag glömmer aldrig när vi anlände Johannesburg och möts av en tandlös afrikan som spelar ”Cotton Eye Joe” på en enda sträng på sin gitarr…som säkerligen var det enda han också ägde. Mina tårar föll och jag nästan kramade omkull den stackaren…!
Under samma resa skulle vi som vanligt ut på ”representationsmiddag”. Bara det att denna gång så var det inte skivbolaget, någon radiostation med ”Meet & great”-upplägg som vi skulle äta tillsammans med, utan Presidenten för Hells Angels och han ”närmaste”.
Hmmm…hur tänkte skivbolaget i Sydafrika här!!?? De hade tryckt upp militärgröna bomberjackor till oss med vårt albumnamn på och vi fick uppträda på borden på Hard Rock i Johannesburg i ett VIP-rum.
”SEX & VIOLINS”…ja så hette första albumet. Och på framsidan av skivomslaget är det en potta som någon kissat i…och självklart så befann vi i bandet oss i pottan!! Ja…där hade vi ju redan satt ribban!
Så upplägget denna kväll på Hard Rock kanske ändå var väntat…
Sedan kom vi till Tokyo och till skillnad mot Tyskland där det känns som om de ska äta upp en, så satt japanarna i rad på stolar på den stora klubben och klappade sina händer som om de just avnjutit en klassisk konsert! Vi bytte visitkort med skivbolaget uppe på scenen som kotym. Vart tror ni att vi sedan skulle avsluta kvällen någonstans…? Hahaha, jo självklart på en karaokebar. Japanerna skrattade mer än de sjöng. Och vi skrattade åt dem men de trodde vi skrattade för att vi tyckte om att sjunga karaoke till vår egen låt!!!! Ååå jag var sååå nära att kissa på mig på den lilla karaokescenen…!
Senare återvände vi till Europa och Tyskland, som blev som en bas för oss.
Jag minns som om det vore igår när vi deltog på en tv-sänd Välgörenhetsgala i Tyskland, med artister som New Kids on the block, Backstreet boys, Mr President, Black Box etc.
Det jag bäst kommer ihåg är att jag efter sändningen väljer att gå upp på rummet och beställer upp middagen dit istället. Jag längtade efter en varm dusch, tystnaden och att bara få vara ensam. Jag hann knappt duscha förrän det knackar på dörren och det står en vitklädd ung kille med min middag utanför. Ååå vad mysigt tänkte jag när han rullade in serveringsvagnen i rummet. Jag tar fram plånboken snabbt, då jag står i min morgonrock, för att betala dricks. Jag tackar och småpratar lite på tyska och väntar på att han ska gå. Men han tittar på mig som ett litet rådjur med stora bruna ögon och…..då kommer sanningen.
Han jobbade inte ens i köket utan var ett VIP-inbjudet fans som lyckats fått tag på en vit serveringsjacka. Han bad mig att inte ringa vakten på hotellet utan han ville bara få en autograf, ett foto och en kram. Till saken hör att hela TV-galan sändes från en arena som satt ihop med hotellet så just hotellet kändes just för stunden ganska folktomt. Nåja, han verkade ju inte hysterisk eller hotfull på något sätt så jag gav en autograf, han tog en bild och han fick sin kram.
Jag var ju singel även då…och han var ju väldigt fin och hade kanske fått stanna kvar på en kopp te…MEN det finns en oskriven regel som jag själv anpassar mig hårt efter: inga flörtar med fans! Har aldrig haft och kommer aldrig att ha!!
Dagen efter var det äntligen mot Stockholm/Arlanda vi fick flyga… Det var skönt att komma hem efter veckor av promotion och ”byta trosor” och få hälsa på mamma, pappa och min syster med familj!!! För att efter ett par dagar senare hämtas av taxi eller limo och åter igen åka ut till Arlanda…
Ja många resor gjordes och många många anekdoter och minnen finns att berätta… Fler kommer kanske i nästa inlägg…
Som när piketstyrkan i Norge tog oss eller när vi blev portade på McDonalds på Sveavägen!
Några ord på vägen:
”Ingenting försummar vi så ofta och oåterkalleligt som det tillfälle som erbjuds oss varje dag”
