Tillbaka till brottsplatsen

annika
Annika Ljungberg

Det är många som slösar bort sina liv, som om vi hade ytterligare ett på banken…så för att gardera mig så blev det en vända till med konstellationen Rednex.

Som sagt, det var fortfarande inte mitt ”dream team” som jag skulle återvända till. Det kändes mer som ett nödvändigt ont…om ni förstår. Musiken var/är mitt liv men Molly var bara knappt 1 år och att återvända till Rednex innebar utlandsresor igen med flera nätters övernattningar hemifrån.

Jag glömmer aldrig när jag tog emot samtalet i Österrike från Jens, som jättelycklig ropar i luren att Molly tagit sitt första steg! Och som jag grät…men inte av lycka utan av en grym hjärtesorg! Hur kunde jag missa Mollys första steg som jag ju aldrig får uppleva igen!!! Jag hade valt att åka iväg för musikens skull…men det var inte ok denna gång. För Molly var DET VIKTIGASTE I MITT LIV!

När jag kom hem från Österrike bestämde jag mig; Ska jag fortsätta med Rednex så lägger jag ner det befintliga playback-bandet och bygger upp ett nytt band…under MIN REGI! Och denna gång skulle det vara med musiker, sångare och gärna sådana med producent-egenskaper. Och SÅ blev det.
Bland annat så rekryterade jag Jensa till den nya gruppen! Och ett liveband blev det! Det var hög tid. Mitt ”dream team”.

Rednex Melodifestivalen-Globen - genrep 2006-03-17 (c) Karin Törnblom / IBL
Rednex
Melodifestivalen-Globen 2006

Jag tog fram ett exklusivt avtal och förvärvade varumärket Rednex.
Skönt, nu kunde jag dra mina egna strategiska planer för gruppen och satsa lite mer kvalitativt. Det första delmålet blev Melodifestivalen! Jag tog ett möte med Christer Björkman på SVT. Vi skulle bli årets jokrar 2006, grymt spännande! Vi valde låt och den föll på ”Mama take me home” skriven av bl a Michael Clauss.

Den här resan var en av de mest intensiva resor vi som grupp gjort. Minutschema var bara förnamnet. Det var värre än när vi besökte Japan för promotion…kanske inte för att det säger Er något. Men där fick uttrycket ”arbetsnarkoman” en helt ny innebörd. Hann man kissa mellan intervjuerna i Tokyo så var man överlycklig!

Mello

Hur som helst så var jag och Jensa såå trötta och utarbetade efter tre intensiva promoveckor inför Mello att vi inte ens orkade åka hem från Globen till vårt hus som bara låg drygt 10 min från Globen, så vårt skivbolag bokade in oss på Globe hotel. Det var bara att ta hissen upp. Vi hann knappt ta oss över tröskeln till hotellrummet innan båda låg utsträckta i koma med scenkläderna på…..!

Vi tog oss till Andra Chansen, 100 röster från att gå direkt till final. Men det var den bästa PR vi kunde få. För i Andra chansen gjorde vi grand slam och for direkt till finalen i Globen.
Så hur menar jag nu med bästa PR att inte gå direkt till finalen? Jo, på 1 vecka syntes vi 3 gånger i prime time på SVT! Först i delfinalen i Göteborg tillsammans med bl a Carola (som vann det året med ”En evighet”). Sedan efter två dagar var det i Andra Chansen och 3 dagar senare var det i finalen i Globen! Så att vi blev högoddsare i betting den veckan var inget konstigt!

Den efterföljande sommarturnén slog vi boxoffice-rekord! Vi sålde bättre än våra kollegor Ledin och Uggla som också låg på Live Nation, som då hette EMA Telstar.

En grym sommarturné…förutom att vår turnébuss brann upp!

 

Några ord på vägen…
”Livet, det är konsten att dra sig fram tills man kan dra sig tillbaka”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Dags att stadga sig

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg

Året var 1999 och det kändes, rent karriärmässigt, som om jag hade klarat av många av mina utsatta milstolpar i livet. Jag hade dessutom träffat min blivande make Jensa Sylsjö och tänkte att jag för en gångs skull verkligen skulle satsa på mitt privatliv, då det kändes rätt i hela mitt hjärta.

Vi förlovade oss uppe i Härliga Härjedalen, i vår fäbodvall. Vi hade dragit ihop släkt från båda sidor, som lyckligtvis kom från samma by, för att drabbas samman i en Släktkamp. Nä! Jens och jag är inte släkt. Vi har räknat Mollys tår och fingrar. Men jag fann Jensas mormor på ett foto i min farfars bokhylla…de hade konfirmerats ihop…puuuhh.

Det var så mycket som var ”mitt i prick” och som stämde på alla punkter för mig och Jensa. Som när Häxan från Luleå (som jag hade känt ett par år) t o m skrek rakt ut över telefon: ”-Det är honom du ska ha…honom du väntat på!!!” Fast det var efter att jag kollat upp de igenkänningsmärken Häxan bett mig kolla. Pinsamt när jag fick springa mellan telefonen där Häxan satt och tjoa, till Jensa som var på besök för första gången och satt helt skräckslagen i soffan.

Hon skrek: ”-Kolla om han har en bild i nacken!” Jensa hade Musse Pigg intatuerat i nacken. Check!
”-Kolla om han har en spricka i framtanden!” Jensa hade fått just en spricka i framtanden efter sin fotbollskarriär i England…så det var ju ingen tvekan när  t o m Häxan gav ”grönt kort”!

Kort efter förlovningen så uppträdde jag i Kungsan i Stockholm tillsammans med Nanne Grönwall och Anneli Rydé. I publiken satt VD:n för Hamburger Börs och efter mina uppträdanden kom han backstage och frågade om jag var intresserad att sätta upp en Country Show! Och livet är ju en skola…så jag tackade JA!
Efter ett antal kreativa möten så började vi repetera och siktade mot premiär som skulle bli på Trädgårn i Göteborg! En underbart härlig stad; tillräckligt liten för att känna den genuina  närheten till allt och alla men ändå tillräckligt stor för att ha det utbud som en storstad bör ha. Så jag bodde mer eller mindre i Götet ett halvår.
Jensa kom ner och hälsade på under helgerna.

Och nu ska ni få höra en riktig hemlighet;
Jo, jag var ju könsmogen då ha ha ha… Det var när vi mot julen 2002 tog beslutet att inte fortsätta med showen som Jensa kom ner för att kolla på showen en helg…ja då bestämde vi oss! Vi var redo att bli föräldrar!

Så Molly är lite av en göteborgare,,,och mycket väl planerad!
Hösten 2003 kom då vår brunögda lilla trollunge…och vi var nu en komplett familj!
Total lycka i en familj byggd på ren kärlek!

Vi döpte Molly i Seglora kyrka på Skansen. Runar Sögaard döpte henne och min vän och sångerskan Lizette Pålsson blev Gudmor och sjöng med mig i kyrkan. Efter ett nästan epileptiskt skrattanfall med alla gudföräldrar och Runar i sakristian där en av gudföräldrarna (utan namn angivet) var troslös…av nån märklig anledning. Men…men…dopet blev magiskt med tända ljus i den anrika gamla kyrkan.

Och när Molly var knappt 8 månader så träffade vi pastor Runar igen, denna gång för att prata bröllop.

Jensa som hade varit reporter i tv-programmet ”Saknad” med Agneta Sjödin, fick då förfrågan av sitt tv-bolag om han och jag kunde tänka oss att låta filma vårt bröllop i TV för Sverige, Norge och Danmark. Först kände vi att det var verkligen inget vi ville…men då Molly var så liten och inte skulle ha några minnen från vårt bröllop samt att våra gamlingar i släkten  ej kunde delta…ja det var för dem i så fall som vi skulle låta oss dokumenteras.

Bröllopsbild_i_kärra

Alla möten med pressen, då bröllopet skulle pressbevakas, kostymörer, då vi skulle ha ett stort Riddarbröllop, hästridning, möten med artisterna som bl a var Östen me resten och Jan Johansen och vår värd, som var Babsan, och värdinna Johanna Lind…  Ja allt styrde vi med järnhand. Och dagen ”D” blev som en Riddarfilm med hästar, gycklare, brödbakning, medeltidssång, meny från medeltiden…och sist men inte minst alla gäster (familj, släkt, artistkollegor som Martin Stenmark, Hanna Hedlund och Jan Johansen etc.) som var mangrant uppklädda i Medeltida riddarkläder! Folk smög i buskarna i tron att det var filminspelning, och en och annan paparazzi…

Ja, vi fixade med allt själva. Jensa stod och krattade gången till husen där gästerna skulle sova samtidigt som det blåstes fanfar på andra sidan skogen för start av det medeltida bröllopståget och jag hann knappt sminka mig…ha ha…ja vi höll på att missa vårt eget bröllop båda två!

Efter_vigsel

Allt som hände efter bröllopsmiddagen och när pressen gått och tv-kamerorna slocknat…får dock stanna i den ”blå boken”…ha ha.

 

Några ord på vägen…
”Jag gick ut för att leta efter mig själv…men fann min make”

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Gick vidare solo på livets stig

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg

Man brukar ju säga att ”var sak har sin tid” och så är det sannerligen…
Med 280 resdagar per år, flera år i sträck, kom jag till ett beslut att hoppa av Rednex. Jag blev erbjuden att göra en egen soloplatta med BMG i Tyskland.
Så jag tog på mig rollen som Exekutiv producent och skrev tillsammans med hela 8 olika team och använde mig av 8 olika producenter. En tuff och krävande resa där jag involverade härliga writers och vänner som Andreas Carlsson och Anders Bagge.

När plattan var klar valde jag i alla fall att mastra plattan med en enda person och det var inget svårt val; the one and only Ronny Lahti, som då befann sig på Soundtrade. Plattan döpte jag till: “ME & MYSELF
Jag insåg ganska snabbt att arbetet som soloartist inte var ”min grej”. Väldigt ensamt…
Man flyger själv, man gör promotion på tv själv, man sitter på intervjuer själv, man spelar in videos själv, man giggar själv…  Nääääää inget kul. För man ska ha kul på jobbet! Annars finns det risk att resultatet kan bli hjärtlöst.

Me Myself Annika

Det som var en bra sak med soloplattan var att David Hasselhoff blev intresserad och handplockade 3 låtar från min soloplatta till tv-programmet ”Baywatch”, som producerades i USA men som också exporterades till 123 länder utöver USA.
Under åren runt 2000 så blev det ett satsande privat och efter soloplattan så fick jag förfrågan från SVT att vara programledare för ett reportageprogram. Jag antog utmaningen och det var en händelserik och utvecklande tid.

Tyvärr förlorade jag under denna tid min närmaste killkompis. Jag kommer så väl ihåg att jag hörde sirenerna från ambulansen när jag spelade in ett av tv-programmen i SVT-serien i stan utomhus…just i närheten av Sveavägen. Jag och min vän hade bestämt att ses så snart jag var färdig med inspelningen. Han skulle då under tiden ta en sväng på sin mc och senare komma tillbaka. Men inte kunde jag förstå att det var min vän som just förolyckats i samma kvarter…och det var då jag skrev ”Tell me why” som jag och Jill Johnson spelade in. Den dedikerade jag till just min vän…

Kort efter ville Playstation från Japan ha min röst på ledmotivet av ”Song of Mana”. Det var en märklig upplevelse att stå på Polarstudion i Stockholm (ABBAS hemstudio) med ett dedikerat och bestämt team av japanare som skulle instruera mig i sång till sitt nästa stora spel. Vi hade fått översätta den japanska texten till svenska…och DET var ingen lätt match. Att få in orden i sångslingorna på svenska som var anpassade för japanska ord… Holy Moses! Kul och väldigt utmanande!

Jag fick i samma veva förfrågan av Bert Karlsson om att bli sångerska i dansbandet Wizex. Kände då att jag tidigare med Rednex hade kunnat styra liiite i alla fall om jag ville jobba jul och nyår o s v. Men att sjunga med ett så etablerat dansband som Wizex skulle innebära typ jobb på alla högtider samt roddande och packande av instrument…ha ha ha. Så jag tackade vänligen för förfrågan men sa nej tack.
Då föreslog Bert att jag skulle gå in i hans nya projekt som hette Friends. De andra i bandet skulle vara ganska mycket yngre…nja kände jag. Ska jag leda ett band till… Ville jag det? Då kunde jag lika gärna gå tillbaka till Rednex igen som redan hade en marknad.
Så…jag tackade nej även till detta. Men med facit i hand så var detta ETT DUMT BESLUT då Friends året efter deltog i Melodifestivalen med ”Listen to your heartbeat” och vann!!!

 

Några ord på vägen…
”En människa borde aldrig skämmas över att behöva erkänna att hon har haft fel. Det är ju bara att med andra ord säga att man är klokare idag än igår”

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Mitt alter ego “Mary Joe”

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg

Jag stod där framför spegeln på morgonen i mitt egna badrum efter ett par månaders turné ute i Europa och sa till mig själv: ”Good morning Mary Joe”.
Mary Joe är mitt scennamn  och efter alla resdagar, intensiva spelscheman och pr-scheman genom åren så var/är jag ETT med min scenkaraktär! Och ni ska veta att ”Mary Joe” är mer jag än jag själv är!!! Hon är 100% vild, 100% energi, 100% kärlek, 100%  fri i själen och i sinnet och 100% dedikerad till sitt kall; musiken!!!
Det finns inga som helst tveksamheter kring ”Mary Joe”! None what so ever…och det känns så skönt.

Scenkläderna är mer som en livsstil än en scenkostym och jag har burit samma stövlar i över 1000 shower world wide alltsedan starten 1994!!
De kallade oss för familjen Macahan när vi entrade Melodifestivalsscenen 2006… och DET tog jag som en ren komplimang!

Jag har tagit beslut som också varit jobbiga att ta under de mest intensiva åren.
Att stå emot alkohol, droger och annan berusning…”a walk in the park” för mig. Men att höra sig baktalas av f d bandmedlemmar när man står i timmar efter showerna för att skriva autografer till sina fans är inte att ”vara en diva”, utan tvärtom… dedikerad till sina fans! För det är ju tack vare dem som vi kunde turnera runt och göra alla dessa shower och sälja över 10 miljoner skivor.
Men även fast det varit tunga stunder då man känt sig ensam i turnébussen så har jag bitit ihop och känt i hjärtat att JAG minsann gör detta för att musiken har varit mitt kall sedan barnsben. Och JAG har alltid sjungit LIVE och varit den som spelat in skivorna…så ibland får man bara låta avundsjukan spela ut sitt onda spel och följa sitt hjärta!
Idag har jag ju mitt dreamteam av band bestående av Jensa ”Cotton Eye Joe” Sylsjö och Fredrik ”Pinball” Jernberg!!! Tack för de begåvade musikerna och sångarna!

Annika sjunger

Jag minns när vi spelade i Helsingborg. Det f d ”gamla” bandet hade blivit bjudna på efterfest hos MC-gänget Bandidos(!). Hur vi hade fått inbjudan kommer jag ej ihåg men jag sa tvärnej direkt! Grabbarna blev nyfikna och ville åka ner till hamnen efter vår show på kvällen, så jag ställde upp. De hoppade alla in i turnébussen och jag körde ner mot hamnen.
Kanske inte en av de bästa valen i livet jag gjort…ha ha ha.

Hur som fick boysen gå in en stund och jag kände mig som ”Insatsstyrkan”…som satt och spanade med huvudet i 390 grader utanför. Det kunde ju blivit värsta sammandrabbningen av andra mc-gäng. Helsingborg är ju lite av ett High Chaparral (förlåt mig alla skåningar).
Men allt gick bra förutom att boysen var drängfulla när de kom ut och en somnade i mitt knä…och det var halvlätt att växla då…ha ha ha.

Till saken hör också att det spökade något så grymt på hotellet vi bodde; det gamla Sjöfarthotellet.
Jag hade blivit väckt av en ung flickröst. Killarna hade fått sina kläder utdragna ur garderoberna… Vi kallade dit ett medium som kunde känna av varför spökena var just där. I mitt rum hade det bott ca 10 minderåriga flickor, inhysta i det lilla rummet, för att ”underhålla” sjömännen på den tiden då Helsingborg var en riktig Hansa-stad och sjöfartsknutpunkt. Det var ett rum som gav mig riktigt kalla kårar.

Även fast vi åkte ner till BR och köpte extra blåsinstrument för att försöka skrämma ut spökena ur rummen…vilket inte fungerade förstås…så bestämde vi oss att natt två efter showen att alla i bandet skulle sova tillsammans med vår turnéledare. I samma rum…och tro det eller ej…i samma säng!! Ha ha ha ha….jag dör av skratt.

 

Dagen efter åkte vi upp till Stockholm igen och flög sedan till Oslo. Det var i december, Lucia närmade sig, och vi var bokade för en ”Lucia-vaka” för ungdomar! Bra initiativ att samla alla ungdomar under ett tak och ha koll på dem en sådan kväll, istället för att låta dom ränna runt på stan och dricka hembränt. Så detta evenemang ville vi verkligen göra!

Det var bara det att i vår show så hade vi mycket komiska och…låt oss kalla det för…festliga inslag! Förutom att boysen (på den tiden 1994-1997) enbart hade strumpor på sina kön så låtsades de kissa i ölflaskor på scenen samt en del annat bus. Vi visste ju att alkohol på scenen ej var tillåtet men i vår scenshow så hade killarna ölflaskor de drack ur (äppeljuice…ja i alla fall i Norge på denna Lucia-vaka). Vi körde på som vanligt och det var ett fasligt tryck ute i publiken med närmare 1000 spralliga ungdomar!

När vi sen kliver av scenen, så rusar norska polisen in i vår loge och häktar alla utom mig och den andre sångaren… Vi hade stått kvar ute vid publiken och jag hade skrivit autografer och missat hela grejen! NU fick ”lillebror” (Norge) chansen att ge ”storebror” (Sverige) en match…trodde norrmännen iallafall!
De drog in killarna till häktet, fastän de demonstrativt upprepade att de absolut inte hade druckit någon alkohol från scenen. Vilket de heller inte hade gjort! Vår turnéledare/manager klargjorde samma fakta, men tror ni att norska polisen lyssnade?!
Åh nej. Killarna, 3 st, häktades hela natten FASTÄN blodproven visade inget utslag!

Sedan blev det mediakrig istället. Norska Verdens Gang mot Expressen. Norge – Sverige på högsta mediala nivå!!! Det var riktigt roligt att läsa…! Om vi fick upprättelse…nä inte rättsligt men absolut medialt!

Nog att Norge kunde ställa till det för oss ibland…ha ha…men jag kommer så väl ihåg vår allra första fotografering. Man var som en nyutsläppt kalv på grönbete när man klev in i ladugården full med hö för att klättra upp på höstacken i bara klänning och barfota med rufsigt hår och smuts i ansiktet… Det gick bra. Och efter fotosessionen var vi så hungriga. Så vår turnéledare stannade på McDonalds på Sveavägen i Stockholm. Vi hade fortfarande våra trasiga och smutsiga kläder på oss, hö i håret och smutsiga i ansiktet var vi också.

Jag trodde McDonalds var lite som Hard Rock: LOVE ALL SERVE ALL !
Men det blev vi snart varse om… Vi blev PORTADE ! VI slängdes ut från McDonalds!!!!!!
Så..trashankar är inte välkomna på McDonalds alltså. Tack för det!

 

På den tiden gav vi inga intervjuer, vi pratade faktiskt inte alls! Så i början av lanseringen så visste inte folk vart vi kom ifrån. Vi satt som dövstumma på alla intervjuer och bara glodde och pressen ute i världen, särskilt den tyskan pressen, hade varje Nyår en tävling om vilken tidning som kunde få ner Rednex i ett nyårsbad och tvätta av dom smutsen….

På vår turnépremiär i Borlänge 1994 så försökte Bjurman, reporter från Aftonbladet, krypa in backstage för att försöka avslöja oss. På showerna pratade vi inte heller i början. Grymtade mest…
O M G vad kul vi hade med reportrarna!

När jag en dag kom ut från mitt företag på Kungsgatan (som jag försökte ha kvar så länge som möjligt) stod där en kvällsreporter från Aftonbladet…! Pang så var avslöjandet ute!
REDNEX VAR SVENSKAR !

 

Några ord på vägen…
”Att aldrig ångra det man gjort. Men det man icke gjort!”

 

Dela inlägget:

Ute i publikhavet började de slita av mina kläder

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg

Nu följde en mycket hektisk men givande  period i mitt liv.

Jag hade blivit sångerska i Rednex, gruppen med dess medlemmar som jag också skapat. Vi skulle komma ha över 280 resdagar per år!
Samtidigt drev jag mitt Konsultbolag med drygt 40 st anställda i Stockholm. Jag har dock alltid gillat flera bollar i luften, min kreativitet maxas då.

Men allt eftersom tiden gick och framgångarna avlöste varandra så kände jag mig otroligt splittrad att behöva ta bolagsbeslut med kunder och personal och samtidigt stå med hö i håret, en råtta på axeln och sjunga ”Cotton Eye Joe” eftersom vi framträdde på en tv-station på dagtid och på ett antal klubbar på kvällar och nätter någonstans ute i världen.

received_1065571756816279

Första upplevelsen med Rednex (lite av en mardröm faktiskt) hände i Amsterdam. Influgna, trötta och stressade så väntade ett nattklubbsrace. Det var inte 1 show vi skulle leverera, mellan kl. 24.00 – 04.00 så var det 4 shower som stod på schemat.

Under sista showen kl. 03.00 (lagom jetlaggad) faller jag handlöst ut i publiken. Man kan säga att det blev ”en ofrivillig stagedive”!!!!! Där ute i havet av händer som slänger runt mig som en vante…känns läget inte tryggt. Ställets security försöker förgäves få tag i mig… Men när publiken börjar slita av mina klänningar (tur jag hade lager på lager) då känner jag att jag måste börja försvara mig. Jag börjar veva med armar och ben och känner då…till slut…ett par grova trygga armar som drar mig till sig och håller om mig och bär mig ut… Det var en av våra bodyguards som lyckats slå sig fram.
Då var jag rätt kraftlös och helt slut… Visade dock inte min rädsla utan bara log och gav honom en stor kram och ett tack för hjälpen. Sen…får sig skivbolaget en fruktansvärd utskällning av mig på plats för dålig säkerhet. Ja…de fick se en helt ny sida av mig!

Så här rullade det på mellan 1994-1996 när det var som mest hektiskt. Vi reste i hela världen. Ena dagen var vi i Hong Kong och andra dagen i Brisbane Australien…
Många minnen och kontraster skrevs in i min dagbok.

Jag glömmer aldrig när vi anlände Johannesburg och möts av en tandlös afrikan som spelar ”Cotton Eye Joe” på en enda sträng på sin gitarr…som säkerligen var det enda han också ägde. Mina tårar föll och jag nästan  kramade omkull den stackaren…!

Under samma resa skulle vi som vanligt ut på ”representationsmiddag”.  Bara det att denna gång så var det inte skivbolaget, någon radiostation med ”Meet & great”-upplägg som vi skulle äta tillsammans med, utan Presidenten för Hells Angels och han ”närmaste”.
Hmmm…hur tänkte skivbolaget i Sydafrika här!!?? De hade tryckt upp militärgröna bomberjackor till oss med vårt albumnamn på och vi fick uppträda på borden på Hard Rock i Johannesburg i ett VIP-rum.

SEX & VIOLINS”…ja så hette första albumet. Och på framsidan av skivomslaget är det en potta som någon kissat i…och självklart så befann vi i bandet oss i pottan!! Ja…där hade vi ju redan satt ribban!
Så upplägget denna kväll på Hard Rock kanske ändå var väntat…

rednex

Sedan kom vi till Tokyo och till skillnad mot Tyskland där det känns som om de ska äta upp en, så satt japanarna i rad på stolar på den stora klubben och klappade sina händer som om de just avnjutit en klassisk konsert! Vi bytte visitkort med skivbolaget uppe på scenen som kotym. Vart tror ni att vi sedan skulle avsluta kvällen någonstans…? Hahaha, jo självklart på en karaokebar. Japanerna skrattade mer än de sjöng. Och vi skrattade åt dem men de trodde vi skrattade för att vi tyckte om att sjunga karaoke till vår egen låt!!!! Ååå jag var sååå nära att kissa på mig på den lilla karaokescenen…!

Senare återvände vi till Europa och Tyskland, som blev som en bas för oss.
Jag minns som om det vore igår när vi deltog på en tv-sänd Välgörenhetsgala i Tyskland, med artister som New Kids on the block, Backstreet boys, Mr President, Black Box etc.
Det jag bäst kommer ihåg är att jag efter sändningen väljer att gå upp på rummet och beställer upp middagen dit istället. Jag längtade efter en varm dusch, tystnaden och att bara få vara ensam. Jag hann knappt duscha förrän det knackar på dörren och det står en vitklädd ung kille med min middag utanför. Ååå vad mysigt tänkte jag när han rullade in serveringsvagnen i rummet. Jag tar fram plånboken snabbt, då jag står i min morgonrock,  för att betala dricks. Jag tackar och småpratar lite på tyska och väntar på att han ska gå. Men han tittar på mig som ett litet rådjur med stora bruna ögon och…..då kommer sanningen.
Han jobbade inte ens i köket utan var ett VIP-inbjudet fans som lyckats fått tag på en vit serveringsjacka. Han bad mig att inte ringa vakten på hotellet utan han ville bara få en autograf, ett foto och en kram. Till saken hör att hela TV-galan sändes från en arena som satt ihop med hotellet så just hotellet kändes just för stunden ganska folktomt. Nåja, han verkade ju inte hysterisk eller hotfull på något sätt så jag gav en autograf, han tog en bild och han fick sin kram.

Jag var ju singel även då…och han var ju väldigt fin och hade kanske fått stanna kvar på en kopp te…MEN det finns en oskriven regel som jag själv anpassar mig hårt efter: inga flörtar med fans! Har aldrig haft och kommer aldrig att ha!!

Dagen efter var det äntligen mot Stockholm/Arlanda vi fick flyga… Det var skönt att komma hem efter veckor av promotion och ”byta trosor” och få hälsa på mamma, pappa och min syster med familj!!! För att efter ett par dagar senare hämtas av taxi eller limo och åter igen åka ut till Arlanda…

Ja många resor gjordes och många många anekdoter och minnen finns att berätta… Fler kommer kanske i nästa inlägg…
Som när piketstyrkan i Norge tog oss eller när vi blev portade på McDonalds på Sveavägen!

 

Några ord på vägen:
Ingenting försummar vi så ofta och oåterkalleligt som det tillfälle som erbjuds oss varje dag

Lämna kommentar Dela inlägget:

Från första daten till världshiten

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg

Jag gick med bestämda steg mot min date… jo tiden var inne för kärlek. Jag hade inte riktigt blivit könsmogen än men hade träffat en kille i busskön som hade charmat mig något så kopiöst…han såg ut som Luke Macahan i min favoritserie.
Det enda kruxet var att jag hade varit på tandregleringen och opererat och hängt dit 2 krokar i munnen samt en rätt så ocharmig tandställning. Jag kunde knappt prata och på sånglektionerna på Adolf Fredrik så hände det att jag till och med dreglade. Men vad tusan då…var sak har sin tid och jag skulle “bara” ha järnvägsrälsen inne i munnen i 2 ÅÅÅÅR!
För mig som 14-åring var det en evighet!

Hur som så hade jag sagt “ja” till daten med cowboy-hunken! Äh, tänkte jag; jag får väl hålla munnen stängd för en gångs skull och bara le…
Kvällen förflöt magiskt fort och jag fick sällskap hem till första gatulyset. Och det var då…som vi stannade och tittade varandra djupt in i ögonen! Han lutade sig fram för att kyssa mig…jag öppnade munnen sakta och försiktigt och vi kysstes!!!!!
“-Ajjjj!!!”skriker han plötsligt. Det blödde ur hans mun! Han hade fastnat i mina krokar!!
“-Herre min skapare!!!” skrek jag tillbaka.

Ja ja, vi träffades inte fler gånger. Han hörde av sig men jag kände att loppet var kört så länge den här skiten skulle sitta i munnen!

Annika konfirmation
Jag fick stolt bära korset som konfirmand (med tandställning).

Annars var det bara musik, plugg och åter musik som fanns i mitt liv och när Grundenten infann sig så var det dags att ta nästa steg…gymnasiet! Åh vad jag var sugen på Estetisk linje på Södra Latin eller möjligtvis Musiklinjen på Kungsholmens gymnasium. Men…jag har en pappa från Norrland som gav mig svar på tal.
“-Int kan du gå på estetisk linje hell. Då hamna du bara spelandes på munspelet på Sergels torg med en mössa… Nä du ska ha en riktig utbildning.”
Jaha…och vad var det!? Jo jag skulle gå 3-årig Ekonomisk och det var den enda linjen som inte hade musik!!

Ok…jag gjorde det här för pappa. Jag gick verkligen in för det och blev t o m ordförande i Ung Företagsamhet. Allt från idé till skapandet av produkt och införsäljning på marknaden. Det var rätt givande att lära sig faktiskt. Examen kom och jag åkte lastbil hem. Kära släkten var där och jag var nu en ekonomistudent.

Direkt efter lite sommarlovsledigt så ordnade jag mitt första jobb: ensam kvinnlig säljare av integrerade dataprogram. Att sälja produkter var inte min grej utan jag kände mer för att sälja tjänster. Det kändes mer personligt. Mer jag!

Så jag sökte ny tjänst hos ett amerikanskt bolag med Stockholmskontor mitt på Stureplan. Där skulle jag få sälja konsulttjänster. Efter något år så kände jag att det här kan jag göra i egen regi. Så jag såg till att jag aldrig skrev på något avtal om konkurrerande verksamhet och kunde därför köra igång direkt. SÅ som 20-åring så startade jag min plan. Det gick på bara några dagar. Jag kontaktade mina kunder som följde med mig allihopa från dag ett. Min kollega tog hand om personalen. Jag ordnade en lokal för oss på Kungsgatan. Jättefin med kakelugnar och fin utsikt. Vi var igång direkt på måndagsmorgonen och gjorde en grym vinst redan första veckan!

Visserligen hade jag redan sjungit med dansband sen jag var 14 år bl a. Jag kommer ihåg: lattjo att fira Midsommar med ett gäng gamla dansbandsgubbar varje år när mina jämnåriga kompisar firade på sjön…

Men då vaknade Universum. Var det verkligen det här jag var ämnad till, att driva Konsultföretag?? Nu hade jag ju visat pappa att jag minsann kunde räkna!

Då kom samtalet. “-Hej vi ringer från Stockholm Records. Kan Du komma in och sjunga på en countrydemo?”
“-Jovisst kan jag det!”… och jag for till en suspekt studio i Liljeholmen strax utanför Stockholms tullar och fick kliva in i en liiiten madrasserad garderob utan lyse! Snubben som satt vid spakarna satt och smaskade på nudlar och kändes rätt så skum. Efter inspelningen så hörde jag inget på flera veckor.

Men rätt som det var kom nästa samtal. Och det var från den nudeltuggande snubben vid spakarna.
“-Ja låten vi spelade in för några veckor sen ligger nu 1:a på listan i Holland bl a.”
“-Ehh…du menar demon?” sa jag rappt. “Ligger den på listorna??”
“-Jaa. Kan du sätta ihop ett band?”
“-Javisst!!!” sa jag.

Så föddes REDNEX!!!! Låten “Cotton Eye Joe” hade börjat sin resa och slog det ena hitrekordet efter det andra ute i världen…

 

Några ord på vägen…
“En av hemligheterna med livet är att kunna förvandla stötestenar till stenar att kliva på”

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

En liten flicka som bara ville bli hörd

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg

Howdy folks!

Tack för att Du tagit Dig tid att läsa de första orden… Fortsätt gärna!

Jag heter Annika “Mary Joe” Ljungberg och när jag föddes i härliga Härjedalen hade mina föräldrar hoppats på en pojke. Men där kom istället en liten, redan då nyfiken och envis, flicka ut i livet. Visserligen har jag alltid lekt och arbetat bäst med pojkar/män och drivit min sak med den starkaste inre elden…men jag är och förblir en stolt kvinna som gärna leder män i grupp :).

Jag har fått den stora äran att gästa här på maqt.se de följande 2 veckorna!
Hoppas Du följer mig på resan…

Jag ska göra mitt yttersta för att ge er en så rättvis och sanningsenlig kronologisk resa som möjligt om mitt liv från början till idag…

Annika ler

Redan som liten 6-åring stod jag på vardagsrumsbordet och spelade och sjöng för att bli hörd. Det var ju så att med norrländska föräldrar med uppfostran i jantelagens anda fick jag kämpa hårt. Folkmusiken, som vi ska vara väl stolta över i vårt Fädernesland Sverige, var en stor del av min barndom. En del byggde fioler, andra var riksspelemän och några spelade dragspel eller munspel…

Min hjälte redan då var min älskade farfar som lärde mig spela munspel som liten.

Jag pratade just förresten med min farfar på telefon som idag är enastående 93 år! Han som fortfarande är pigg i huvudet, men som för några dagar sedan bara fick chockbeskedet om en mycket allvarlig sjukdom. Vi grät inte utan gav varandra löftet att kämpa i våra diagnoser…som vi båda fått.

Livet som liten var starten på det mesta som “komma skall” för mig. Där skapade jag min förkärlek till musiken!!! Med på köpet kom tyvärr också prestationsångesten om att alltid prestera!
Redan i skolåldern kunde jag ligga i sängen om kvällarna och gråta tyst och skälla på mig själv för att jag inte hunnit med det som jag planerat och att jag inte presterat det som “förväntats” av mig själv.
Jag var en plikttrogen och gladlynt elev men som också vurmade för dem som kom i skymundan. Nog kunde det hända att jag hällde iskallt vatten uppifrån ett fönster på en äldre mobbare för att senare själv bli inputtad i bordet med filmjölk i matsalen. Men det var det värt!! Skam för dem som mobbar!

När jag sen sökte till Adolf Fredriks Musikskola så blev det långa dagar för en nioåring. Läxorna lästes på bussen eller tunnelbanan till och från skolan för att hinna med de repetitioner och konserter som hölls. Min självdisciplin bara växte sig starkare och starkare.
Som tonåring tog jag beslutet att ALDRIG dricka alkohol och än idag har jag inte ens smakat på alkohol. Fick liksom lite nog av det både här och där och bestämde mig tidigt som sagt att ha kontroll över mitt eget handlande samt kunna komma ihåg vad man lovat och sagt…

Det blev ett aktivt liv i grundskolan med skapande av musikgrupper och eget produktionsbolag!

Några ord på vägen:
“Börja nu att leva och räkna varje dag som ett liv för sig”

Lämna kommentar (3 st) Dela inlägget: