En liten flicka som bara ville bli hörd

Annika Ljungberg
Annika Ljungberg

Howdy folks!

Tack för att Du tagit Dig tid att läsa de första orden… Fortsätt gärna!

Jag heter Annika “Mary Joe” Ljungberg och när jag föddes i härliga Härjedalen hade mina föräldrar hoppats på en pojke. Men där kom istället en liten, redan då nyfiken och envis, flicka ut i livet. Visserligen har jag alltid lekt och arbetat bäst med pojkar/män och drivit min sak med den starkaste inre elden…men jag är och förblir en stolt kvinna som gärna leder män i grupp :).

Jag har fått den stora äran att gästa här på maqt.se de följande 2 veckorna!
Hoppas Du följer mig på resan…

Jag ska göra mitt yttersta för att ge er en så rättvis och sanningsenlig kronologisk resa som möjligt om mitt liv från början till idag…

Annika ler

Redan som liten 6-åring stod jag på vardagsrumsbordet och spelade och sjöng för att bli hörd. Det var ju så att med norrländska föräldrar med uppfostran i jantelagens anda fick jag kämpa hårt. Folkmusiken, som vi ska vara väl stolta över i vårt Fädernesland Sverige, var en stor del av min barndom. En del byggde fioler, andra var riksspelemän och några spelade dragspel eller munspel…

Min hjälte redan då var min älskade farfar som lärde mig spela munspel som liten.

Jag pratade just förresten med min farfar på telefon som idag är enastående 93 år! Han som fortfarande är pigg i huvudet, men som för några dagar sedan bara fick chockbeskedet om en mycket allvarlig sjukdom. Vi grät inte utan gav varandra löftet att kämpa i våra diagnoser…som vi båda fått.

Livet som liten var starten på det mesta som “komma skall” för mig. Där skapade jag min förkärlek till musiken!!! Med på köpet kom tyvärr också prestationsångesten om att alltid prestera!
Redan i skolåldern kunde jag ligga i sängen om kvällarna och gråta tyst och skälla på mig själv för att jag inte hunnit med det som jag planerat och att jag inte presterat det som “förväntats” av mig själv.
Jag var en plikttrogen och gladlynt elev men som också vurmade för dem som kom i skymundan. Nog kunde det hända att jag hällde iskallt vatten uppifrån ett fönster på en äldre mobbare för att senare själv bli inputtad i bordet med filmjölk i matsalen. Men det var det värt!! Skam för dem som mobbar!

När jag sen sökte till Adolf Fredriks Musikskola så blev det långa dagar för en nioåring. Läxorna lästes på bussen eller tunnelbanan till och från skolan för att hinna med de repetitioner och konserter som hölls. Min självdisciplin bara växte sig starkare och starkare.
Som tonåring tog jag beslutet att ALDRIG dricka alkohol och än idag har jag inte ens smakat på alkohol. Fick liksom lite nog av det både här och där och bestämde mig tidigt som sagt att ha kontroll över mitt eget handlande samt kunna komma ihåg vad man lovat och sagt…

Det blev ett aktivt liv i grundskolan med skapande av musikgrupper och eget produktionsbolag!

Några ord på vägen:
“Börja nu att leva och räkna varje dag som ett liv för sig”

 

3 kommentarer

  1. Hej älskade vän! Härligt att få ta del av fler blogginlägg ifrån dig. I det lilla du skrivit denna gången finns väldigt kloka ord ❤️ Stå upp för dom som är utsatta, dom du har stått upp för kommer ihåg vad du gjort för dom Sen känner jag att det du skriver stämmer överens på en liten tjej som är väldigt lik dig. Lev livet Namaste

  2. Hej Annicka du har haft det tufft men jag vet att det tuffa i ungdomen gör en starkare man ser möjligheter och det har du verkligen tagit fram i dej och sedan din ödmjuka personlighet som grädde på moset och att alldrig ge upp det är en styrka jag är så stolt att ha dej som vän så det finns inga ord.❇❇

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *