Balans mellan racingfokus och det vanliga livet

Nästintill allt i mitt liv kretsar kring racingen, eller det kan i alla fall göra det om jag skulle vilja. Min fysiska träning gör jag för att jag ska kunna prestera när jag tävlar. Jag jobbar med mental träning för att kunna ha 100% fokus på uppgiften när jag kör. Min kost lägger jag för att jag ska äta rätt och hålla energin uppe på rätt sätt i mitt tävlande.
Mitt jobb gör jag för att kunna tävla. Mina sociala medier gör jag för att uppmärksamma mitt tävlande.
T o m detta bloggande gör jag med förhoppning att det i slutändan ska genererar något positivt till min racing. Jag skulle kunna vrida och vända allt i mitt liv, för att det i slutändan ska generera något positivt till min racing.

Jag körde länge på det spåret, hade som ett mantra att jag i framtiden inte ville titta tillbaks och tänka ”nej du Mikaela, du gjorde faktiskt inte allt du kunde för att ta dig så långt som möjligt inom racingen.” Detta innebar att racingen alltid gick först. Jag ställde ofta in träffar med kompisar i sista sekund, för att något med racingen dök upp.

Jag tackade nej till otaliga evenemang med nära och kära, ibland t o m i förebyggande syfte ”ifall” något med racingen skulle dyka upp. Det gick så långt att jag inte ville boka en semester som var längre än en vecka, så jag alltid fanns tillgänglig för vad som nu skulle kunna dyka upp. Detta var för mig, inte hållbart.

Semesterbild från Lanzarote tidigare i år med min bror, kusin och mamma.

För vissa kanske det är det. För vissa kanske vägen till framgång är att i varje andetag andas sin sport, men för mig var och är det inte det.
Precis som en sko inte passar alla, tror inte jag heller att vägen till framgång ser likadan ut för alla.

Midsommarfirande med mina närmsta kompisar från Värmland.

Det började med att jag tog denna diskussion med Rahel Frey, fabriksförare för Audi och tävlande för dem i DTM 2011-2012. Hon sa till mig ”Jag känner dig nu, och jag tror du är som mig. Vi behöver våra pauser ifrån racingen. Tänka och göra något helt annat!” När hon, som erkänd förare sa detta, var det som att det helt plötsligt även var okej för mig att vara ledig, koppla bort racingen helt och hållet ibland.
När jag senare samma år började arbeta med en ny mental coach, Lennart Augustsson, så fick jag samma ord. ”För att du ska må bra i racingen, behöver du må bra i ditt vanliga liv också.”

Jag började då fokusera mer på mig, Mikaela som person, vad jag vill uppleva mer, vad jag mår bra av mer förutom mitt tävlande. Jag började skriva på en bucket list, saker jag ville uppleva i mitt liv som inte har något med racing att göra eller skulle generera positiva saker till min racing.

På en Ed Sheeran spelning i somras. En sak som jag bockade av på min bucket list, att gå på konsert!

Jag började tacka nej till event som inte var 100% viktiga, och dessutom säga ”Nej jag kan inte” om jag redan hade något uppbokat med vänner och familj.
Låter kanske plättlätt, men det är det inte. Jag kan än idag få dåligt samvete när jag stänger av telefonen, tar lediga dagar och inte gör någonting. Samvetet gnager att ”Nu hade jag ju kunnat gjort något för min racing.”
Det är då jag tar med mantrat ifrån Lennart, det där med att jag måste må bra privat för att må bra i racingen.

Absolut kommer det tillfällen då jag fortfarande behöver låta racingen gå först, men jag försöker som sagt hitta en balans i det hela. En balans som jag, Mikaela, mår bra av.
Nu ska jag fortsätta vandra till fjälltoppar i Hemsedal, för det är nämligen en av mina saker på min bucket list, att bestiga ett berg! Så efter denna helg kan jag sätta en ”check” på den punkten på listan.

Trevlig helg till er!

// Mikaela

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: