Fire in the hole

Och nu kommer inlägget som jag förstått att vissa väntat på, hehe! Varför jag inte vill ha barn.

Jag kan ju börja med att säga att det inte är så mycket att jag inte vill ha barn, som att jag inte längtar efter det. Jag har verkligen aldrig känt det där suget efter att bli nåns morsa. Och jag tycker att barn ska komma till världen efterlängtade. Men du kommer ju att älska ditt barn när det väl är här, tänker kanske du. Ja troligen, eftersom det ligger i vårt DNA att älska vår avkomma, men det är ingen garanti, nej. Oönskade barn är vanligare än vi vill kännas vid. När man är barnfri som jag så ser olyckliga föräldrar mig som ett biktbås, som någon de har något gemensamt med. Jag har hört många sorgliga berättelser om hur föräldrar hade valt bort barnen om de fått göra om alltihop igen, hur de ångrar sig och räknar åren tills barnen flyttar hemifrån. Och när de tror att deras ånger ger oss något gemensamt så är de väldigt fel ute. Jag föraktar människor som ångrar sina barn och vädrar de tankarna högt – tryck ner dem nånstans dit solen aldrig når och tänk aldrig de tankarna igen. (Och så undrar jag när de beskriver hur inrutat och begränsat livet med barn blev – hur trodde du att det skulle bli??)

Samtidigt som jag blev mer och mer säker på att jag aldrig ville bli mamma, så hade människor runt omkring mig svårt att bli gravida, fina människor som inget hellre önskade än att bli föräldrar. Så jag tänkte att det vore ju synd att vaska mina ägg – och donerade. Boostade fertiliteten här hemma med sprutor och fick sedan åka till Huddinge sjukhus där de plockade mina ägg som man plockar frukt. Jag fick följa allt på en monitor och det var en imponerande process. Men det visade sig att jag var superfertil, och den normala dosen boost var alldeles för mycket för mig, det hade räckt med en bråkdel av det jag fick. Så väl hemma igen fick jag läggas in några dagar, en äggstock är normalt sett ca 3 cm i diameter och mina var då 12 cm. Jag var urplockad och motsatsen till gravid men jag såg väldigt gravid ut.

Det blev ägg så att det räckte till två fotbollslag och blev över, och när de barnen fyller 18 så får de veta vem jag är om de vill. Jag hoppas såklart att de söker upp mig, eftersom det är så spännande med arv och miljö, men om ingen dyker upp så tänker jag att de har inget behov av att träffa mig och det är ju bra det också.

Det är en het potatis att välja bort barn. Många ser det som en attack på sin egen livsstil men det är det verkligen inte, det är bara så jag vill leva och ingen annan behöver ta mitt val personligt. En del föräldrar blir defensiva och upprepar gärna “du vet inte vad du missar” när jag säger att den livsstilen inte är något för mig. Kanske det, brukar jag säga. Och så tänker jag men du vet inte heller vad du missar. När föräldrar ska föreställa sig livet utan barn så tänker de såklart tillbaka på sina egna liv före barnen. När de var unga, osäkra på sig själva, hade oordnad ekonomi, kanske pluggade och/eller letade efter en duglig livskamrat. Och den tiden vill inte jag heller tillbaka till. Men att vara barnfri nu! Det är så gött när man är 40+. Gift med min bästa vän, har ett superroligt jobb, tid och energi för mina vänner och hobbies. Vill jag hänka till Berlin över midsommar? Ja tack. Kan jag sätta mig i bilen och köra hem till ledsna kompisen på stört när hen ringer? Ja det kan jag. En ledig dag betyder sovmorgon och långfrukost i tystnad om jag känner för det. All fritid är egentid om jag vill. Mitt liv är så oerhört fritt och jag älskar det.

Med åren har jag samlat på kvinnliga förebilder utan barn, se några exempel nedan som jag följt länge i sociala medier. Oavsett vilka ovanliga livsval du gör så finns det alltid någon som har gått före dig, hitta dem och hämta styrka från dem när du känner dig ifrågasatt och missförstådd. Ingen vet bättre än du vad som är bäst för dig – glöm aldrig det.

På återseende! /Katarina

 

12 kommentarer

  1. Vilket fantastiskt rakt och ärligt inlägg Katarina. Du har så rätt att det är en het potatis att välja bort barn… Har dock svårt att tänka mig något finare än att kunna och välja att donera!

    1. Ja nu blev det ju rätt så dramatiskt när jag fick läggas in på sjukhus och allt… men i normala fall så är det ju ingen särskilt jobbig procedur och det är lite sorgligt att det är konstant äggbrist. Jag kan ju tycka att man kunde få nån liten peng för besväret men det kanske kommer.

  2. Älskade Katta, du är tveklöst mitt livs största och bästa förebild.
    Kanske har jag skaffat barn för att försöka göra om och göra rätt, när nu den här människoversionen blev lite sne i inställningarna. Lönlöst ur den aspekten, men fint ändå.
    Det behöver liksom inte du. Tack för dig! <3

    PS! Du är bra på ord oxå!

  3. Alltså grymma Du! Jag kände ju till de val du gjort tidigare men är om möjligt ännu mer imponerad av dig som människa efter att ha läst ditt öppenhjärtliga inlägg.

    Den/de barn som möjligen kommer söka upp dig när de blir myndiga kommer inte bli besvikna. De kommer möta en förebild som lätt platsar bland kvinnorna i ditt inlägg. Love U Bitch!

  4. Fantastiskt bra att det finns två olika avgörande val i livet och med din fina öppna redogörelse av det andra alternativet förstår jag att även det livsvalet kan bli bra.

  5. Du är så grym Katta❤ Såå bra skrivet alltså! Folk ska lägga sej i och tycka så mycket om andras väl och leverne..otroligt trött på det! Du om någon är en förebild! En tuff kvinna( dessutom en het puma) med ett hjärta av guld,humor och ett skratt som får vem som helst att bara le sådär fånigt och stämma in själv! Klok som en uggla och en jävel på att sjunga! Och dessutom en härlig karl som är lika klockren som du!❤ Puss

    1. Jo du har väl fått din beskärda del av oönskade frågor i detta ämne misstänker jag..! <3

  6. Så rätt och så modig du är som går ut med detta ❤️ Man blir så starkt ifrågasatt om man som kvinna inte längtar efter barn! Tom jag, som inte KAN få fler barn utan omfattande undersökningar, behandlingar och operationer (har tagit bort äggledare mm pga cystor) har blivit ifrågasatt!? När jag och Erik träffades för över 18 år sen så var det många redan då som började spekulera i ’kärleksbarn’ osv trots att vi hade tre (!) barn som bodde hos oss jämt (i olika konstellationer) och även senare- ’men VILL du inte ha barn med honom?!’ I min värld har det INGET med honom att göra- utan om och ifall jag längtar efter barn?! Med tre barn under vårt tak så var mitt fokus att dessa tre skulle må bra, växa upp, känna sig omhändertagna- och inte ngt annat. Det blev klart frostig stämning på en tjejmiddag för en tio år sen när jag sa att ’Nej, jag längtar inte efter fler barn.’ Då när jag hänvisade till att jag faktiskt i nuläget inte kunde, så ifrågasattes det ändå varför jag inte VILLE? Ärligt?!!! Jag har tre barn, varav ett biologiskt (samt flera extra, guddotter mm) Jag är ändå lyckligt lottad och har inte saknat något. Att skaffa fler barn hade inneburit hormonbehandlingar, flertalet operationer mm- mitt i en nystartad relation med flera barn- knappast optimalt och rätt själviskt om du frågar mig.. Tack för ditt modiga inlägg! ❤️

    1. Tack för ditt stöd, och för att du delar med dig av din historia! Ja just att inte längta verkar vara det mest provocerande. Om jag sagt att jag längtade men inte kunde/vågade så hade många säkert taggat ner lite. Jag önskar att någon som blir riktigt provocerad av kvinnor utan barnlängtan kunde försöka analysera varför de egentligen känner så. Jag tänker ofta att de som blir provocerade över andras livsval inte är så nöjda med sina egna, men det kanske är att förenkla? Jag är uppriktigt nyfiken.
      För övrigt tycker jag att det är toppen att du fokuserar på de tre barn ni har. Jag är själv uppvuxen i bonusfamilj och våra föräldrar var kloka nog att inte göra skillnad på oss, vem som var vems. Så från min synvinkel så har du tre barn och är således helt normal som nöjer dig med det 😉 Stor kram till dig och igen – tack för ditt stöd! De flesta fattar inte hur mycket skit vi får ta i olika sammanhang! <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *