Bilarna i mitt liv

Ni vet kärleken till ens första bil. Bilen som tog en överallt, natt som dag, i ur och skur, tid och otid. Min första kärlek till en bil var min Audi A3. 2004, manuell 1,4 liters.
På min 18-årsdag klev jag upp ur sängen, och pappa bad mig att titta ut på garageuppfarten. Där stod den, den ”blåa faran” som sen var namnet den gick under. Min kompis Sara hade en likadan, fast röd. Så i gänget hade vi då blåa faran, och röda pärlan.

Foto: Mikaela privat

Oj vad vi reste och gjorde saker tillsammans. Flytt till Stockholm, och flytt tillbaks från Stockholm. Oj vad jag körde lite för länge på den där gula motorlampan. När sedan även oljelampan började lysa var det dags att ta tag i problemet… Men den blåa faran höll alltid, och jag kände att med denna bil kunde jag ta över världen.
Åren gick, och 2015 var det dags för mig att mer representera bilmärket jag tävlade med, och blåa faran fick bli ersatt med en grå TTS.
TTS:en var riktigt häftigt, men den fick aldrig riktigt samma kärlek som den blå faran…
Efter TTS:en körde jag en röd RS3:a ett tag, supercool bil! Men det där speciella bandet fick vi aldrig riktigt.
Min sista Audi var en A5 cab. Återigen, verkligen inget fel på denna bil, men vi fick aldrig den ”connectionen” som jag fick med den blå faran.

Detta var, tills jag började köra en blå bil igen. SEAT Cupra.

Foto: Adam Klingeteg

Så ofta som jag har tvättat, (ja, handtvättat) en bil som jag har tvättat denna Cupra har jag aldrig tidigare gjort. Jag är absolut pedant, men det var jag även med de tidigare bilarna. Skillnaden är att nu när någon kliver in med skitiga skor, skrapar skorna mot dörren, spiller dricka/smular i bilen eller liknande, så gör det på riktigt ont i själen hos mig.
När någon vill provköra den så skriker det i mig, och det enda jag vill är att behålla min ”baby” för mig själv.

Foto: Adam Klingeteg

Varför har jag fått denna connection igen, som med den första Audi blåa faran? Är det just det, att det är en ”blå” bil?
Det kan ha att göra med det, men framförallt tror jag att det handlar om hur mycket man reser i sin bil, hur mycket tid man spenderar i den.
Under dessa år körde jag mina första säsonger i Scirocco R-Cup, vann racet på Norisring, körde rallycross tävlingar på både SM och VM nivå, började jobba mer aktivt som instruktör och reste framförallt ofta och mycket med min bil.
Jag körde en del bil visserligen åren 2015-2017, men detta med 3 st olika bilar och eftersom jag i princip enbart tävlade utomlands så blev det mer mil i flygplan än i bil.
Missförstå mig inte, jag älskade även dessa bilar för det var riktigt fina bilar!

Men, av någon anledning så hann vi aldrig bygga upp det där bandet som jag gjorde med första blåa faran, och sedermera med andra blåa faran.

Foto: Joakim Åström, PWR Racing Team

Under 2018 har jag flugit lätt 10 ggr mindre än under 2017.
Under 2018 har jag kört lätt 10 ggr mer bil än under 2017.

Jag har lyssnat på x antal podcaster, jag har sjungit x antal gånger tills jag fått ont i halsen och blivit hes, och jag har pratat x antal samtal i x antal minuter under 2018. Jag har verkligen levt mycket mer med min bil under detta år, och därför tror jag att den där speciella kärleken uppstod igen då vi spenderat så mycket mer tid ”med varandra”.

Foto: Adam Klingeteg

I december ska jag lämna tillbaka blåa faran no2, och det känns lite vemodigt…
Min nästa bil kommer tyvärr inte vara blå, men tro mig, jag ska allt få in något blått inslag i den i hopp om att bli kär en tredje gång…

// Mikaela Åhlin-Kottulinsky

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: