Vad jag har fått uppleva och lära mig via motorsporten!

I tisdags delade jag taxi med Mark Webber i 2 timmar, från Wien flygplats till Red Bull Ring och onsdagens event Ladies Race Day. Mark har jag faktiskt träffat tidigare, då på 50-års jubileumet för Alpinestars i Milano, 2013. Det finns en bild på mig och min nära vän Sandra då vi lite stelt ler och försöker spela coola bredvid Mark…

Låt oss säga såhär, jag frågade inte i tisdags om han kom ihåg denna bild…

Det slog mig då, vilka otroliga möten och upplevelser jag har fått vara med om. Allt via motorsporten.

Räknar man bort allt jag lärt mig via mitt tävlande, alla jag mött på banan och allt jag framförallt fått uppleva på banan, som är huvudsaken med mitt tävlande, så har jag som sagt fått uppleva och lära mig så mycket annat tack vare min sport. Tala inför människor till exempel. Ofta får jag förfrågan att tala inför en större grupp, allt ifrån föreläsningar till presentationer av nya bilmodeller etc.
Jag hatade det, tyckte det var fruktansvärt att prata inför folk. Det var rent utsagt ett helvete. Men, ju fler gånger jag gjorde det, desto mer lärde jag mig, och framförallt den dagen rädslan försvann och jag t o m började tycka att det var kul – wow så stolt jag var över mig själv den dagen!

Föreläsning för Red Bull SBM

Jag har fått besöka flertalet platser, vackra platser. Bott på sjukt fina hotell, som nu t ex. Jag fick bo med utsikt över Red Bull Ring, enligt mig världens vackraste racingbana.

På Ladies Race Day

Sedan i november ska jag få åka till Barcelona med SEAT Sverige för lanseringen av nya Cupra Ateca. Superkul och häftigt tycker jag!

Jag har skjutsat x antal olika profiler på antingen racingbanor, isbanor eller liknande. Mest pinsamt var nog den gången jag skjutsade Nicklas Lidström och efteråt frågade Fredrik, min bror, och Joel, min då teamchef i rallycross, ”Hur var det!?” Varpå jag såg ut som ett frågetecken, jag visste ju inte vem denna herre var?
2017 fick jag chansen att köra vår kung ett varv på Mantorp, och då må jag erkänna att jag var lite nervös. Man vill ju inte direkt köra av banan med kungen bredvid sig…

Jag har via event mött flertal olika personer. Anja och Filippa t ex, vilka stjärnor! Får alltid stöttande och peppande sms från dem, och det gör mig lika glad varje gång.

Jag har fått gå på idrottsgalor och blivit inspirerad av andra idrottare.

Jag har blivit inbjuden att köra buggy-race i England, och fick lyxen att flyga helikopter över London.

 

Helikopter över London

Jag har satts i otaliga situationer då jag behövt socialisera med nya människor, något som fått mig att bygga upp en säkerhet och trygghet inför nya möten. Jag har helt enkelt via erfarenhet lärt mig vilka frågor jag ska ställa för att hålla samtal levande. Detta har även hjälpt mig vid intervjuer, TV-inspelningar och dylikt.

Inspelning TV, SVT Duellen

 

Historiskt rally italien med sponsor

Egentligen är det här bara ett axplock ifrån allt det jag varit med om, alla jag träffat och vad det sedan har lett till. Jag förstår att detta låter som värsta lyxlivet, och ja ibland är det verkligen så! Men som ni förstod av mitt andra blogginlägg, så är livet inte alltid såhär som racingförare. Jag har mina dagar i slutet på månaden då jag får käka nudlar jag också…

Jag tror det är viktigt ibland att stanna upp och inse vad man får av livet. (Oj vad djupt det där lät men det är faktiskt så haha!) Jag är tacksam för allt jag får uppleva via racingen, och förhoppningsvis fortsätta uppleva.

Världsrekord med Red Bull och Kjeld Nuis

Återigen, missförstå mig inte. Jag tävlar inte för att få uppleva dessa saker vid sidan om, jag ser dem mer som ett plus i kanten!
Så länge mitt fokus ligger på rätt ställe, och jag hinner uppleva och njuta av de andra sakerna, så ser jag det inte som något fel. Snarare som ett positivt komplement.

Mikaela Åhlin-Kottulinsky, PWR Racing – SEAT Dealer Team, 19 August, 2018 Karlskoga, Sweden. © 2018 Daniel Ahlgren
Mikaela Åhlin-Kottulinsky, PWR Racing – SEAT Dealer Team, 19 August, 2018 Karlskoga, Sweden. © 2018 Daniel Ahlgren

För det ska jag säga er:
En sak är säker, ingen taxitur i världen kommer någonsin slå känslan att åka först över mållinjen.

Ha en fin fredag allihopa!

// Mikaela

Lämna kommentar Dela inlägget:

Bilarna i mitt liv

Ni vet kärleken till ens första bil. Bilen som tog en överallt, natt som dag, i ur och skur, tid och otid. Min första kärlek till en bil var min Audi A3. 2004, manuell 1,4 liters.
På min 18-årsdag klev jag upp ur sängen, och pappa bad mig att titta ut på garageuppfarten. Där stod den, den ”blåa faran” som sen var namnet den gick under. Min kompis Sara hade en likadan, fast röd. Så i gänget hade vi då blåa faran, och röda pärlan.

Foto: Mikaela privat

Oj vad vi reste och gjorde saker tillsammans. Flytt till Stockholm, och flytt tillbaks från Stockholm. Oj vad jag körde lite för länge på den där gula motorlampan. När sedan även oljelampan började lysa var det dags att ta tag i problemet… Men den blåa faran höll alltid, och jag kände att med denna bil kunde jag ta över världen.
Åren gick, och 2015 var det dags för mig att mer representera bilmärket jag tävlade med, och blåa faran fick bli ersatt med en grå TTS.
TTS:en var riktigt häftigt, men den fick aldrig riktigt samma kärlek som den blå faran…
Efter TTS:en körde jag en röd RS3:a ett tag, supercool bil! Men det där speciella bandet fick vi aldrig riktigt.
Min sista Audi var en A5 cab. Återigen, verkligen inget fel på denna bil, men vi fick aldrig den ”connectionen” som jag fick med den blå faran.

Detta var, tills jag började köra en blå bil igen. SEAT Cupra.

Foto: Adam Klingeteg

Så ofta som jag har tvättat, (ja, handtvättat) en bil som jag har tvättat denna Cupra har jag aldrig tidigare gjort. Jag är absolut pedant, men det var jag även med de tidigare bilarna. Skillnaden är att nu när någon kliver in med skitiga skor, skrapar skorna mot dörren, spiller dricka/smular i bilen eller liknande, så gör det på riktigt ont i själen hos mig.
När någon vill provköra den så skriker det i mig, och det enda jag vill är att behålla min ”baby” för mig själv.

Foto: Adam Klingeteg

Varför har jag fått denna connection igen, som med den första Audi blåa faran? Är det just det, att det är en ”blå” bil?
Det kan ha att göra med det, men framförallt tror jag att det handlar om hur mycket man reser i sin bil, hur mycket tid man spenderar i den.
Under dessa år körde jag mina första säsonger i Scirocco R-Cup, vann racet på Norisring, körde rallycross tävlingar på både SM och VM nivå, började jobba mer aktivt som instruktör och reste framförallt ofta och mycket med min bil.
Jag körde en del bil visserligen åren 2015-2017, men detta med 3 st olika bilar och eftersom jag i princip enbart tävlade utomlands så blev det mer mil i flygplan än i bil.
Missförstå mig inte, jag älskade även dessa bilar för det var riktigt fina bilar!

Men, av någon anledning så hann vi aldrig bygga upp det där bandet som jag gjorde med första blåa faran, och sedermera med andra blåa faran.

Foto: Joakim Åström, PWR Racing Team

Under 2018 har jag flugit lätt 10 ggr mindre än under 2017.
Under 2018 har jag kört lätt 10 ggr mer bil än under 2017.

Jag har lyssnat på x antal podcaster, jag har sjungit x antal gånger tills jag fått ont i halsen och blivit hes, och jag har pratat x antal samtal i x antal minuter under 2018. Jag har verkligen levt mycket mer med min bil under detta år, och därför tror jag att den där speciella kärleken uppstod igen då vi spenderat så mycket mer tid ”med varandra”.

Foto: Adam Klingeteg

I december ska jag lämna tillbaka blåa faran no2, och det känns lite vemodigt…
Min nästa bil kommer tyvärr inte vara blå, men tro mig, jag ska allt få in något blått inslag i den i hopp om att bli kär en tredje gång…

// Mikaela Åhlin-Kottulinsky

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget: