I tisdags delade jag taxi med Mark Webber i 2 timmar, från Wien flygplats till Red Bull Ring och onsdagens event Ladies Race Day. Mark har jag faktiskt träffat tidigare, då på 50-års jubileumet för Alpinestars i Milano, 2013. Det finns en bild på mig och min nära vän Sandra då vi lite stelt ler och försöker spela coola bredvid Mark…

Låt oss säga såhär, jag frågade inte i tisdags om han kom ihåg denna bild…

Det slog mig då, vilka otroliga möten och upplevelser jag har fått vara med om. Allt via motorsporten.

Räknar man bort allt jag lärt mig via mitt tävlande, alla jag mött på banan och allt jag framförallt fått uppleva på banan, som är huvudsaken med mitt tävlande, så har jag som sagt fått uppleva och lära mig så mycket annat tack vare min sport. Tala inför människor till exempel. Ofta får jag förfrågan att tala inför en större grupp, allt ifrån föreläsningar till presentationer av nya bilmodeller etc.
Jag hatade det, tyckte det var fruktansvärt att prata inför folk. Det var rent utsagt ett helvete. Men, ju fler gånger jag gjorde det, desto mer lärde jag mig, och framförallt den dagen rädslan försvann och jag t o m började tycka att det var kul – wow så stolt jag var över mig själv den dagen!

Jag har fått besöka flertalet platser, vackra platser. Bott på sjukt fina hotell, som nu t ex. Jag fick bo med utsikt över Red Bull Ring, enligt mig världens vackraste racingbana.

Sedan i november ska jag få åka till Barcelona med SEAT Sverige för lanseringen av nya Cupra Ateca. Superkul och häftigt tycker jag!

Jag har skjutsat x antal olika profiler på antingen racingbanor, isbanor eller liknande. Mest pinsamt var nog den gången jag skjutsade Nicklas Lidström och efteråt frågade Fredrik, min bror, och Joel, min då teamchef i rallycross, ”Hur var det!?” Varpå jag såg ut som ett frågetecken, jag visste ju inte vem denna herre var?
2017 fick jag chansen att köra vår kung ett varv på Mantorp, och då må jag erkänna att jag var lite nervös. Man vill ju inte direkt köra av banan med kungen bredvid sig…

Jag har via event mött flertal olika personer. Anja och Filippa t ex, vilka stjärnor! Får alltid stöttande och peppande sms från dem, och det gör mig lika glad varje gång.

Jag har fått gå på idrottsgalor och blivit inspirerad av andra idrottare.

Jag har blivit inbjuden att köra buggy-race i England, och fick lyxen att flyga helikopter över London.

 

Jag har satts i otaliga situationer då jag behövt socialisera med nya människor, något som fått mig att bygga upp en säkerhet och trygghet inför nya möten. Jag har helt enkelt via erfarenhet lärt mig vilka frågor jag ska ställa för att hålla samtal levande. Detta har även hjälpt mig vid intervjuer, TV-inspelningar och dylikt.

 

Egentligen är det här bara ett axplock ifrån allt det jag varit med om, alla jag träffat och vad det sedan har lett till. Jag förstår att detta låter som värsta lyxlivet, och ja ibland är det verkligen så! Men som ni förstod av mitt andra blogginlägg, så är livet inte alltid såhär som racingförare. Jag har mina dagar i slutet på månaden då jag får käka nudlar jag också…

Jag tror det är viktigt ibland att stanna upp och inse vad man får av livet. (Oj vad djupt det där lät men det är faktiskt så haha!) Jag är tacksam för allt jag får uppleva via racingen, och förhoppningsvis fortsätta uppleva.

Återigen, missförstå mig inte. Jag tävlar inte för att få uppleva dessa saker vid sidan om, jag ser dem mer som ett plus i kanten!
Så länge mitt fokus ligger på rätt ställe, och jag hinner uppleva och njuta av de andra sakerna, så ser jag det inte som något fel. Snarare som ett positivt komplement.

För det ska jag säga er:
En sak är säker, ingen taxitur i världen kommer någonsin slå känslan att åka först över mållinjen.

Ha en fin fredag allihopa!

// Mikaela