Paula Bieler, riksdagsledamot Sverigedemokraterna

Det har skrivits mycket om festivaler på sistone. Inte så ovanligt i sommartider, kanske, men tonen har som bekant varit annorlunda i år. Det är inte musikrecensioner och dryckestips, i stället har nyhetsflödet präglats av rapporter om övergrepp och tjejers berättelser om en påtaglig otrygghet och utsatthet.

Egentligen har det i varierande grad skrivits om detta hela året. Efter nyårsnattens händelser i Köln uppdagades allt fler liknande vittnesmål. Diskussionen om hur det är att vara ung kvinna i vårt samhälle idag nådde upp till ledarsidor och nyhetssändningar på topptid.

För många av oss är det knappast nyheter. Vi som är unga kvinnor behöver inte läsa tidningar för att veta hur det är. Vi har sedan länge lärt oss var och hur vi kan röra oss i det offentliga om vi vill minimera risker för övergrepp. Vi köper överfallslarm och skyddsspray, vi tipsar varandra om handfasta grepp för att slå oss fria från angripare.

I valrörelsen 2014 var jag med och tog fram SD-Kvinnors kampanjmaterial. Då satsade vi på att markera mot detta, förtydliga att det bör vara samhällets ansvar att säkra trygghet i det offentliga utrymmet. Ingen kvinna ska behöva ändra sitt levnadsmönster för att samhället sviker hennes säkerhet. I vårt Sverige är det inte upp till kvinnorna att försvara sig själva.

För några månader sedan gick jag trots detta ut och föreslog att licenskravet på pepparspray skulle tas bort.
Det är inte på något sätt så att mina grundåsikter har ändrats. Jag vill inte leva i ett samhälle där vi behöver beväpna oss själva, varken med teoretiska kunskaper eller fysiska attiraljer vi kan använda oss av för att skydda våra kroppar. Men förslaget föranleddes av den situation som rådde när polisen i Östersund uppmanat kvinnor att stanna hemma på kvällarna, för sin egen säkerhet. Och hur ogärna jag än vill behöva tänka på fysisk självförsvar, vägrar jag acceptera en ordning där det enda alternativet är att gömma mig.

Vägen till en rättsstat att lita på är lång, och den tycks hela tiden bli längre. Det senaste exemplet på varför är såklart polisens utspel om de omtalade “tafsa inte”-armbanden. Armband som för övrigt enligt flera medier tycks ha burits av gärningsmän då de begått övergrepp.

Visst, det krävs förebyggande arbete i form av ökad medvetenhet kring situationen och uppenbart behövs en förnyad diskussion om var gränsen mellan min och din kropp går. Men polisens uppgift är inte att bedriva folkupplysningskampanjer. Polisen ska vara den instans vi vänder oss till för att anmäla brott och få förövare gripna. De ska få oss att känna oss säkra. Den uppgiften klarar de uppenbart inte idag.

Tills den dag polisen ägnar mer tid åt att öka antalet lösta fall snarare än att tala om anmälningsbenägenhet kommer de fortsätta urholka sin egen roll, och vår säkerhet. Så länge de fokuserar mer på att få potentiella och faktiska förövare att känna sig trygga än att visa omsorg om utsatta, laglydiga medborgare sviker det sitt uppdrag. Då glömmer de sin roll. Och då tvingas vi hitta andra sätt att säkra vår trygghet. Det är minst sagt tragiskt.

Paula Bieler

Rikdagsledamot
Sverigedemokraterna