Polismyndigheten och delaktigheten

Tomas Stjernfeldt, vice ordf Polisförbundet Region Syd

Polismyndigheten går nu igenom den största omorganisationen på mer än 50 år.
Staten, genom beslut av riksdag och regering och med utförande av departement och myndighetsledning, har valt att göra detta med tidsaspekten i första rummet. Detta innebär att staten valt kvantitet framför kvalitet, man har valt snabbhet framför noggrannhet och inte minst har man valt toppstyrning framför delaktighet.
Det finns givetvis invändningar mot min bild av omorganisationen, såsom fackligt engagerad kan tyckas att jag ger en alltför dyster bild och enbart fokuserar på den eventuella avsaknaden av fackligt inflytandet. Jag vill mena att så inte är fallet, dels vittnar medarbetarna i organisationen om samma sak men också allt fler chefer beskriver nu omorganisations utveckling i samma termer.

Jag menar att skiljelinjen aldrig har gått mellan arbetstagare och arbetsledare utan mellan oss som verkar i eller i direkt anslutning till kärnverksamheten å ena sidan och den högsta polisledningen med tillhörande stödverksamhet å andra sidan. Det är för mig fullständigt klart att besluten i Polismyndigheten är förbehållna endast en handfull människor, som dessutom har mycket liten inblick i och erfarenhet av den polisverksamhet de ska fatta beslut kring. Detta är tydligt i flertalet beslut som har fattats längs vägen, t.ex finns det fortfarande, snart ett år in i omorganisationen, inte fungerande styrdokument, såsom arbetsordning, delegationsordning och handläggningsordning. Dessa dokument, med flera, är avsedda att tydliggöra vem som gör vad, vem som fattar vilka beslut och inte minst var i organisationen ansvar för detta kan utkrävas.
Man behöver inte vara särskilt insatt i polisverksamheten för att förstå att oklarheter kring detta skapar problem. Inte minst skapar det oro, stress och uppgivenhet hos personalen som nu inte vet vem som får fatta beslut, varför beslut fattas eller vem som tar ansvar för besluten.

En osund kultur med kollektiva beslut, policies, inriktnings- och avsiktsförklaringar håller därför på att få fäste i organisationen. Detta är inte minst framträdande där personalavdelningen är satta att fatta beslut där det ofta hänvisas till beslut tagna på andra nivåer i organisationen, ofta oklart var. För en organisation som polisen är det av största vikt att beslut äger spårbarhet och att ansvar kan utkrävas av beslutande tjänsteman.

Myndighetsledningen vill gärna framhålla sin förkärlek för transparens, delaktighet och medarbetardrivet förändringsarbete, ord som på ytan ger en bild av den goda arbetsgivaren med ett progressivt och nytänkande förhållningssätt till medarbetarna.
I realiteten finns det nu mycket lite av detta i samband med omorganisationen eller i verksamheten som helhet. Polisledningen har valt att använda dessa uttryck enbart som fernissa, sannolikt för att kunna visa upp för politiker och allmänhet eller möjligtvis för att ge medarbetarna intrycket av verklig påverkan och medverkan.

Verkligheten i polisorganisationen visar något helt annat och resultaten av detta är nu på väg att skölja över organisationen, dels genom otaliga oenigheter i förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare, dels genom mängder av tvisteförhandlingar gällande brott mot medbestämmandelagen men framför allt genom ett uppror bland medarbetar där de inte längre tiger om hur de behandlas av sin arbetsgivare.

Jag är rädd att vi nu snabbt närmar oss den punkten där merparten av personalen inte längre har förtroende för myndighetsledningens möjlighet och kapacitet att driva omorganisationen framåt. Signalerna jag får till mig är i alla fall mycket tydliga, myndighetsledningens sätt att hantera omorganisationen, utmaningarna i verksamheten och personalens situation har inte längre legitimitet ut i organisationen.

 

Facebook_Cover_1

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *