Konstruktionsfel i organisationen del 1

Tomas Stjernfeldt, vice ordf Polisförbundet Region Syd

IMG_4466

Under veckan har jag djupdykt i Statskontorets första rapport av tre om Polisens omorganisation. Igår fick Förbundsstyrelsen även besök av flera av rapportens författare och då hade jag möjlighet att ställa en del frågor och få ytterligare information kring deras syn på omorganisationen. Det finns definitivt en hel del att belysa ytterligare, dels saker de tar upp i rapporten men också något av det jag anser att de hittills inte lyckats att lyfta fram.

Stödverksamheten stödjer inte
För mig är det tydligt att det sätt stödverksamheten organiserats på inom polisen definitivt har skapat mer och fler problem än vad det har gett vinster för polisverksamheten.

* Av intresse kan vara att cirka 3 000 av Polismyndighetens 29 000 anställda verkar inom dessa stödavdelningar.

Huvudtesen har varit att genom att placera HR, ekonomi, rättsfrågor, IT och kommunikation i nationella rör med en tydlig central styrning skulle polisen äntligen kunna uppnå enhetlighet vad gäller mål och arbetssätt. De brister och risker många av oss befarade har dock nu visats sig i full effekt.

Den matrisorganisation som skapats, vilken innebär en geografisk placering ute i regionerna men med en nationell styrning av funktionerna, enbart har haft fokus på de interna processerna inom stödverksamheten och helt glömt bort det grundläggande uppdraget, nämligen att verka stödjande för kärnverksamheten.

Kedjan är bruten
I Statskontorets rapport framgår det bland annat att stora förseningar och svagt stöd till kärnverksamheten i rekryteringsprocessen av t.ex. chefstjänster i stora delar förlamat polisverksamheten och dess möjlighet till operativ utveckling. Som exempel var inte gruppcheferna, första linjens chefer och de som har det största ansvaret för att stötta medarbetarna längs ut i verksamheten, inte på plats förrän under våren i år, nästan ett och ett halvt år in i den nya organisationen.

Ytterligare exempel på stödverksamhetens tillkortakommanden är ekonomiavdelningens ansvar för lokal- och materialfrågor där beslutsprocessen tar orimligt lång tid. Till synes enkla frågor kring inköp av basutrustning som är nödvändig i kärnverksamheten valsar runt bland olika nivåer i organisationen och inte sällan hamnar de allra längst upp i hierarkin för beslut.

För mig är det tydligt att en centraliserings- och standardiseringsiver har fått fäste i organisationen i allmänhet och i stödverksamheten i synnerhet. Detta tillsammans med ett kraftigt underskott på verksamhetskunskap bland stödverksamhetens beslutsfattare har inneburit försämrade möjligheter för chefer och medarbetare i kärnverksamheten att bedriva såväl strategiskt som operativt polisarbete.

Kedjan där poliserna finns till för medborgarna och stödverksamheten finns till för poliserna är därmed bruten.

Vad bör göras?
Enligt mitt förmenande måste stödverksamhetens matrisorganisation snarast omorganiseras.
Stödverksamheterna, då särskilt HR, ekonomi, rättsfrågor och kommunikation, måste placeras såväl geografiskt som funktionellt under regionerna. Dessa stödfunktioner ska då till skillnad från nu vara direkt knutna till respektive chefsnivå (regionchef, områdeschef, lokal- och sektionschef, samt gruppchef) med uppdraget att stödja cheferna i deras beslutsfattande.

Den nationella styrningen bör istället begränsas till att på ett övergripande plan ge vägledning genom beslut, riktlinjer, rutiner och upphandling utifrån de faktiska behov som förs fram från kärnverksamheten.

 

Kommentar

  1. Mycket bra analys av en för organisationen avgörande felsatsning vid omorganidationen, liksom konkreta förslag på rätt åtgärder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *