Jag läser i flödet om alla dessa människor som drabbas. Det gör ont. Den senaste veckan i Bryssel och i Pakistan. Oskyldiga människor som är på en plats där någon bestämmer sig för att göra illa…på riktigt. Nu snackar vi ren ondska. Jag kan inte benämna det på något annat sätt. Jag kallar det även galenskap, för vilken människa vid sina sinnesfulla bruk gör något sådant: spänner, ja kanske till och med tillverkar, ett bälte med plats för sprängmedel runt sin midja och trycker på en knapp, drar i ett snöre, vad vet jag. För att döda. Sjukt. Rubrikerna flödar över och någonstans inom mig viskar rösten att det är ju precis det dom vill. Att vi ska skriva om vår rädsla, om vår otrygghet, om hur vår vardag rubbats, att vi visar bilder på dem vi förlorat så att vi kan se oss själva. Identifiera oss. Det kunde ha varit jag eller du… Snabbt får vi veta vem som tar på sig dåden. Vi står handfallna.

Så tänker jag på alla de människor jag möter. Dom som gråter och lider, dom som ibland släpar sig fram genom livet. Dom som också förlorat, som varit på fel ställe vid ett tillfälle, drabbade av olycka, sjukdom eller utsatthet. Dessa männsikor får inga rubriker. Förlusten är inte mindre då den sker i det lilla sammanhanget. Man sörjer inte mindre för att en människa långsamt dör av cancer eller hastigt rycks bort. Man saknar inte mindre för att det inte sker i det stora sammanhanget.

Jag minns tsunamin i Thailand. Vi flög hem de avlidna, kungafamiljen stod på Arlanda mitt i skarven mellan natt och dag för att möta de första kistorna. Svenska kyrkan flög över präster som höll minnesstunder vid stränderna och sände hoppets lyktor mot skyn.     Ja vi vet själva att svenska staten tog ett jätteansvar när det gällde anhöriga, överlevande och transporter av de som blivit identifierade.

Ett par månader senare blir jag kontaktad av en förtvivlad, man, en pappa, som förlorat sin son i en mc-olycka, just i Thailand. Vem hjälper mig, är hans fråga. Ingen från staten som var villig att betala hans sons sista resa hem till Sverige, i en kista, ingen kungafamilj, ingen hoppets lykta mot skyn. Ensam med allt det döden kommer med och samtidigt mitt i sorgen. Inga rubriker, men bärare av en av de största förluster vi kan göra som människor. Mannen är bara en av dom jag möter. Jag möter dom vars förluster inte ger några rubriker. Det jag vill ha sagt, är att förlusterna sker ständigt, kanske närmare än vi kan ana. Vi kan inte förutspå vart nästa terrorattack ska ske, det får andra mer kunniga ta hand om. Men det vi kan göra är att vara mer uppmärksamma på det som finns runt omkring oss, nära. Framförallt ska vi öva oss i att inte vara rädda. Även om döden skrämmer oss och många av oss inte riktigt vet hur vi ska bete oss i dess närhet.  Det sista den drabbade behöver är att bli lämnad ensam…

Det finns några enkla saker att komma ihåg: 4H! Håll om, Häll i, Håll tyst och Håll ut! Att få en kram, en klapp på kinden räcker långt. Fysisk närhet läker. Den som sörjer tappar matlust, vill inte och orkar inte. Ta med en matlåda, bjud över på lite mat. Att hålla tyst handlar om att inget av vad vi säger kan ta bort det som gör ont, förlusten. Vårt babblande kan vara dränderande, tröttande. Låt den som sörjer få prata, och berätta och berätta igen. Att lyssna är bra. Håll ut! Sorg tar tid! Det försvinner aldrig. Det handlar snarare att vi som förlorat hittar förhållningssätt att leva med smärtan. Den blir likt ett läkt sår på kroppen. Som en ständig påminnelse om vår förlust, och såret läker olika bra beroende på hur vi tar hand om det… Jag har några såna ärr på min kropp, vart och ett som en påminnelse om den jag älskat/älskar och saknar. Ibland till och med så det gör ont. Fysiskt.  Håll om, häll i, håll tyst och håll ut…

De flesta förluster sker utan rubriker men ytterst sällan utan smärta. Det präglar oss, varje dag resten av vårt liv.

Var rädd om dig, och de dina, 4H…

Bless

 

 

 

 

 

 

 

 

På bilden: mamma 1947-2013

 

Jag tror pengarna bränner i hans ficka. För det gör alla oärligt förtjänade pengar. Börsen är tung och klumpen i magen, ja den kommer han få bära tills den dag han själv dör. Inte nog med det, hjärtat är fullt av lögner, förtal och… Ja jag tror sorg. För vem vill vara den människa som sviker bedrar och ljuger? Han har slutit ett avtal och planen är klar, soldaterna är informerade och tecknet är utvalt… En kyss… Hans handling får konsekvenser som ekar än idag. Igår kväll dukades altaret av, ljusen släktes, blommor ställdes bort, musiken tystnade. Det är dramatisk, stenen är i rullning. Det är sorgligt. Precis som det är varje gång det sker, vem det än händer. När våra val och handlingar får oanade konsekvenser får andra människor. Judas Isakroit hette han då, vilket namn bär dessa människor idag?

Han var inte unik på något sätt. Han var en av de närmaste vännerna till Jesus. Säkert en schysst kille som ville det goda. Han gavs ju bra förutsättningar eller hur? Fick ett sammanhang, fick arbetsuppgifter som säkert var meningsfulla, han fick handledning, vidareutbildning, förmåner… Ja allt det vi tycker borde skapa en bra grund för en fortsatt karriär. Men mörkret lurar och växer. Det räcker inte det som han blivit erbjuden, han vill ha mer. Idagens mått mätt så erbjuds han cirka 100 000 kronor för sveket. Och han gör det. Hur dramat fortsätter jag det vet vi men idag är det långfredag så vi stannar där.

Skulle det kunna vara någon av oss? Jag tycker vi möter dessa Judas ständigt idag. Människor som trots allt det goda, väljer det onda. Det i allt från det stora världsomspännande till det lilla, i relationen till dom vi säger oss älska. Världen är bisarr på många sätt om vi tar ett steg upp eller ut och betraktar ur ett större perspektiv. Bomber briserar, gränser stängs, folk skjuts ihjäl, nästan 800 miljoner människor har varken mat eller vatten för att klara sig och så vidare. Och om vi går så nära som till oss själva så visst är det så att även vi gör annat än det som är rätt. Visst sviker väl vi, bedrar, förtalar och ljuger? Skulle du kunna göra samma svek, hur mycket skulle det vara värt? Kanske en stund i strålkastarljuset, en extra förmån, “nya” vänner… Det är bara vi själva som kan svara på den frågan. Inte många går helt fria… Visst är det långfredag? Något vi kan känna igen oss i. Det handlar inte bara om då och där, utan vi kan byta ut oss själva i dessa personligheter och då handlar det ju om nu och här!

Långfredagen handlar om det som vi själva bär i våra liv. Det som gör oberört ont och på något sätt förändrar eller har förändrat oss som människor. Utsatthet, förlust, ensamhet, utnyttjande, död, smärta… Ja allt som vi lägger i vår ryggsäck och får bära med oss i större eller mindre form genom livet. Där är vi alla lika, oavsett religion, politisk ståndpunkt eller härkomst. Livet kommer emot oss med allt det innebär. Ingen skillnad…

Jag vet inte hur din dag kommer att se ut. Jag ska ha tre långfredagsgudstjänster. Stilla musik, endast röda rosor på altaret, en törnekrona, inget mer. Det är påsk… glad, ja det får vi lägga till på söndag då livet kommer åter…

Bless…

 

 

Tänk om allt verkligen har en mening. Tänk om jag kunde se vad som väntar bakom hörnet. Tänk om jag har hittat min plats på jorden. Tänk om socialdemokraterna ska styra Sverige i evigheters evighet. Tänk om det som händer runt omkring just nu verkligen ger oss en helt ny bild av verkligheten. Tänk om, tänk om, tänk om….

Ja herrejösses vad mycket ”tänk om” det finns att fundera över! Jag blir rent snurrig. Tänk om jag skulle tänka: vem bryr sig, istället. Undrar om det blir lättare då? Vem bryr sig om det är så att allting har en mening, vem bryr sig om jag har hittat min plats på jorden, vem bryr sig om sossarna styr i evigheters evigheter, vem bryr sig om vad som händer runt omkring…

Visst är det två ytterligheter! Tänk om studsar av nyfikenhet, engagemang och vilja att delta. Vem bryr sig släpar sig fram och tyngs av stagnation, passivitet och hopplöshet. Håller du med?

Vi har alltid val! Du väljer hur du ska möta dagen som kommer! Ser du problem eller anar du en utmaning? Väljer du att ge dig själv utrymme genom att klanka ner på andra eller får du energi av att sprida en gnutta glädje och växer du i den andres leende när du gett uppmuntran? Vågar du säga vi istället för jag?

I de flesta situationer kan vi välja ingång vilket också gör att vi har makten över utgången. Det ligger nog en stor sanning i att världen skulle se annorlunda ut om vi möttes med vänlighet och omsorg istället för avundsjuka, girighet och missunnsamhet. Hur vill du bli bemött? Jag gissar du tänker med respekt, öppenhet och vänlighet. Ganska enkla saker… Vi kräver egentligen inte mycket. Ändå så svårt. Varför?

Jag vet inte när den smyger sig in i oss, bitterheten och den missunnsamma sidan. Vet du? Vad är det som gör att detta får fäste och på många sätt förändrar människor. Jag vägrar bli bitter! Det har varit mitt motto i många år. Valet gjorde jag redan som ung i en äldre släktings närhet. Jag ska aldrig bli som…

Går det att göra det valet då, att inte bli bitter. JA svarar jag klart och tydligt. Bara jag behåller medvetenheten om att vissa saker gör något med mig och att jag vågar konfrontera dem, ta tag i det och aktivt jobba på det som vill bita sig fast.

Du, livet är kort… Så kort så varför inte ta vara på det. Göra det bästa vi kan av gåvan vi fått. Om du gjort orätt säg förlåt. Gör du fel, gör om och gör rätt. Skaffa insikter om dig själv. Var glad. Och framförallt var snäll.

Tänk om! Ja vi kanske måste tänka om för att kunna tänka rätt… Om detta och om livet, både när det är som bäst och när det är som allra mest hemskt, kommer mina gästblogginlägg handla om.

Var rädd om dig, Pöss Pöss