I höst väntar en folkomröstning om välfärdens framtid

Lena Rådström Baastad, Partisekreterare Socialdemokraterna

 

Snart är det dags för årets Almedalsvecka, jag och många av mina partivänner kommer att vara på plats. Vi är där för att fortsätta och fördjupa det politiska samtalet. Ett år som detta, när vi står inför ett så viktigt vägval i höst, är det än viktigare att finnas på de arenor där samtalen förs – Almedalen är en av dem.

Det jag kommer att berätta om för de jag möter i Visby är att Sveriges ekonomiska styrka måste användas för att göra Sverige starkare och tryggare. Det innebär inte minst satsningar för att stärka välfärden – det ekonomiska utrymmet ska inte användas för att sänka skatten för de som redan har mest. Valet den 9 september i år blir en folkomröstning om välfärden.

Vi lever i ett på många sätt tryggt och bra land, 300 000 fler går till jobbet jämfört med 2014 och ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 16 år. Men trots detta finns det människor i Sverige som känner oro inför framtiden. Det finns med andra ord mycket mer att göra.

Socialdemokraterna vill fortsätta bygga Sverige starkare. Därför vill vi genomföra det största trygghetsprogrammet i modern tid.

Vi ska fortsätta göra stora satsningar på välfärden. Idag jobbar 100 000 fler i välfärdsyrken än 2014, men det behövs ännu fler. Både för att korta vårdköer och för att öka lärartätheten, så att vi kan höja kvaliteten än mer. Det är också en viktig satsning för att ge personalen bättre villkor. Det är också enormt viktigt att barn får en skolgång av hög kvalitet utan vinstjakt som ger dem det de behöver för att ta sig vidare i livet väl förberedda.

Socialdemokraternas trygghetsprogram innebär även rättvisa pensioner. När man arbetat ett helt liv ska man kunna se fram emot sin pension, inte vara orolig för om den kommer räcka. Allt annat är ovärdigt ett land som Sverige. Vi har sedan länge lovat att ta bort skillnaden i beskattningen av löner och pensioner, och vi är nu på god väg. Redan i januari 2019 kan skatteskillnaden vara borta för 96% av våra pensionärer – och 2020 ska den vara helt avskaffad.

För att öka tryggheten behöver vi också växla upp kampen mot brotten, liksom mot brottens orsaker. Vi ska anställa tusentals fler poliser och samtidigt bekämpa det som är grogrunden brottsligheten som svaga skolresultat och fattigdom.

Det starka samhället behövs. För en bättre integration och en stark arbetsmarknad. För en trygg och effektiv sjukvård, och för en bra skola utan vinstjakt som ger barnen de kunskaper de behöver. För att du efter ett helt arbetsliv ska kunna njuta av din pension, inte bli fattig.

Målet är att alla i Sverige ska känna sig trygga nog att utmana sig själva och leva det liv de själva väljer. Frihet i ett jämställt och jämlikt samhälle. Det är den bästa grunden för att vi alla ska känna framtidstro, oavsett ålder, familjesituation och bostadsort.

 

Lena Rådström Baastad
Partisekreterare (S)

Dela inlägget:

Ekonomisk frihet

Annika Qarlsson, riksdagsledamot och talesperson för arbetsmarknad, integration och jämställdhet Centerpartiet


Det går bra för Sverige. Men inte för alla. Det är stor skillnad på att ha jobb eller inte, gapet mellan inrikes och utrikes födda är stort. För utrikes födda kvinnor är vägen till jobbarkompisar, kafferaster och egen inkomst, och med det ekonomisk frihet, extremt lång. Ekonomisk frihet tillsammans med demokratiska rättigheter och kroppslig integritet krävs för att vi ska nå ett jämställt samhälle.  

I Sverige är förväntningarna stora på att människor ska vara redo att jobba när man är i yrkesverksam ålder. Både kvinnor och män. Individuell beskattning, inkomstrelaterade försäkringar och barnomsorgen är alla exempel på hur vi gör det möjligt men också att det förväntas att vi ska arbeta. Därför har vi en hög sysselsättningsgrad i Sverige. Vår välfärd bygger på att alla är med och bidrar.

Men när statistiken bryts ner till att handla om enskilda människor, det är då man ser att det där som går bra inte omfattar alla. För det skiljer mellan inrikes och utrikes födda och det skiljer mellan kvinnor och män. För utrikes födda kvinnor i utsatta områden tar det orimligt lång tid att komma i jobb. Utanförskapet och klyvningen av samhället medför såväl stora samhällsproblem som stora konsekvenser för människor. Och det är ett stort hinder för en lyckad integration.

För att ändra på det så måste vi i varje steg säkerställa att vi behandlar kvinnor och män lika. Det kan tyckas som självklarheter – det gör vi väl redan! Men nej, det finns mycket kvar att önska i både bemötande, förväntningar, åtgärder och därmed också i utfall.

Vi har flera förslag. Att försörjningsstödet ska betalas ut till båda istället för bara till mannen, vilket fortfarande är vanligast. Kravet på aktivering för stöd måste ställas på både mannen och kvinnan, för att tydligt signalera att det är bådas ansvara att aktivt utbilda sig och söka arbete. Vi föreslår också att införa integrationsförskolor där föräldrarna läser SFI medan barnen går i förskola, istället för att bli kvar hemma. Det blir utveckling för både föräldrar och barn.

För att korta den långa vägen till arbete så måste även kvinnor, i mycket högre utsträckning, erbjudas åtgärder och utbildningar som kan leda till jobb. Även matchningen med samtal och stöd, som måste vara lika, ska utgå från höga förväntningar. Att starta och driva företag måste också finnas med som ett alternativ och uppmuntras. Bemötandet från handläggare är a och o.

Våra förslag är viktiga signaler. Samhällets bidragsystem eller myndigheters agerande ska inte medverka till att kvinnor riskerar att stå i ekonomiskt beroende till mannen. Jobb är nyckeln till framgångsrik integration och livskraft. Demokratiska rättigheter, ekonomisk frihet och kroppslig integritet – är alla tre viktiga storheter för att vi ska nå ett jämställt samhälle.
Det är viktigt för kvinnorna att kunna försörja sig själv. Det är också viktigt för nästa generation att se mamma gå till jobbet och vara en del av samhället.

 

Annika Qarlsson (C)
Riksdagsledamot
Talesperson Arbetsmarknad, Integration och Jämställdhet 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

En uppväxt fri från hederskultur – alla barns rättighet

Gulan Avci, integrationspolitisk talesperson Liberalerna

I höst kommer ett antal skolbänkar runtom i Sverige gapa tomma. Dessa barn, oftast flickor, har blivit utförda ur landet och bortgifta mot sin vilja. Under 2016 anmäldes 81 fall av äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa. De flesta fall inträffar på sommaren.

Då, när glädjen är som störst, är utsattheten som mest påtaglig för vissa barn. För många är skolan en skyddszon, en fristad mot hedersförtrycket. Under sommaren försvinner den frizonen när skolan stänger och föräldrar och släktingar då tar tillfället i akt.

Men tvångsäktenskap är bara toppen på isberget av detta förtryck. I de parallellsamhällen som har vuxit fram i Sverige kontrolleras flickornas kläder, umgänge och val av partner av familjen, eller av okända moralväktare som sakta men säkert har tagit över kontrollen där polisen har abdikerat. Enligt en enkätundersökning som organisationen TRIS presenterade i juni får två tredjedelar av de utrikesfödda flickorna i Uppsala inte bestämma vem de själva ska gifta sig med. Detta är bara en av många undersökningar som visar på det utbredda förtrycket.

Skolan har en oerhört viktig roll både genom att ge dessa barn verktyg för att frigöra sig och skapa sig en egen framtid, men också genom att se och upptäcka de barn som lever i hederskulturen. Lärare och skolpersonal har en stor uppgift att se tecknen som gör att skola, socialtjänst och kommun kan komma in och stötta innan dessa barn förs ut ur landet. För att de ska kunna göra det krävs satsningar på kompetensutveckling. Vi måste se och förstå strukturerna bakom hederskulturen för att kunna agera.

Liberalerna presenterade nyligen en rapport om hedersförtryck, ur barnens perspektiv. Där presenterar vi förslaget att socialnämnden ska ha rätt att besluta om utreseförbud vid misstankar om tvångsäktenskap utomlands. Vid brott med hedersmotiv ska även utvisning alltid prövas.

Vi anser också att Sverige bör inrätta en Forced Marriage Unit – en enhet som kan hämta hem bortförda barn som gifts bort eller riskerar tvångsgifte utomlands. Vi kan inte lämna dessa utsatta barn till deras öde. En liknande enhet finns i Storbritannien sedan 2005.
Sveriges första feministiska regering borde också ha hedersfrågorna som första prioritet. Där kvinnors rättigheter är som mest ifrågasatta måste regeringens politik vara som tydligast. Men dessvärre har det dröjt länge för den här regeringen att ta frågorna på allvar.

Det borde vara en självklarhet att stå upp för alla barns mänskliga rättigheter oavsett deras bakgrund. Tyvärr är det inte så i dag. Det behövs ett långsiktigt arbete och stort engagemang för att bryta hederskulturen.

Jag hoppas att den dagen kommer när inga bänkar längre gapar tomma utan att alla barn kan komma tillbaka till skolan och känna sig trygga. Tills dess ligger ett stort ansvar på oss alla att se dessa barns tysta rop på hjälp.

 

Gulan Avci
Integrationspolitisk talesperson (L)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

När jag fick ett hem

Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot och vice partiordförande Vänsterpartiet

När mina föräldrar flyttade till Göteborg hade dom inte en spänn på fickan. Min mor skulle börja plugga på vårdhögskolan i stan, så hon hoppades väl på större inkomster längre fram. Min far arbetade många och långa timmar på långvården. De lyckades ändå få en rymlig lägenhet i närheten av Ullevi. Det tog kanske några veckor att ordna. I samma hus som polishuset i stan. Hyran var så rimlig att till och med mina föräldrar kunde betala den. Jag minns att jag ofta satt bak på mammas eller pappas cykel för att komma till förskolan. Alltid lite blött och regnigt i Göteborg.

Jag tänker ofta på det. Nu när jag åker runt i landet och lyssnar på hur vi nuförtiden löser våra bostadsproblem. Närmare 200 000 hyresrätter har ombildats till bostadsrätter sedan millenieskiftet bara i Stockholm. Det är som en mur runt stadens inre. En superkommersialiserad marknad har växt fram med hemmet som insats. Det är köp och sälj som räknas, inte flit och hårt arbete. Inte timmarna som läggs på att hjälpa den äldre ur sängen, städa och värma maten. Inte timmarna som läggs på att sätta ihop Volvobilarna. Utan klippen. Bostadspriserna går i taket, samtidigt som lönerna sackar efter. Är det verkligen så här det ska vara? Spekulation framför hårt arbete?

Inga utbölingar kan bryta igenom. Våra storstäder kommer snart börja se ut som flygplatser där affärsmän springer runt med exotiskt utformade kaffekoppar och besöker butiker som ser precis likadana ut över hela världen. Att en barnfamilj av mina föräldrars kaliber skulle få en billig hyresrätt i stan framstår allt mer som något funnet ur sagorna.

När jag själv flyttade till Stockholm 2006 fick jag bo på madrass några månader, innan jag lyckades erövra ett förstahandskontrakt i Botkyrka. Jag hann precis innan den borgerliga regeringen, i samarbete med stockholmsmoderaterna inledde den mest aggressiva ombildningsvågen vi skådat. Varje dag försvann det billiga hyresrätter från länet. Min syster som kom flera år efter mig fick det outhärdligt svårt. Hon hade kommit in på Stockholms Universitet. Men det var ju omöjligt att koncentrera sig på studierna. Hon behövde tränga ihop sig med andra en period. Ständigt i händerna på andras välvilja. Byta adresser allt oftare. Men det funkar ju inte. Så vill ingen leva sitt liv. Så hon flyttade härifrån. Som ett ”avhopp” i universitetsstatistiken, men i själva verket ett rasande uselt betyg på en bostadspolitik som handlar om business istället för social trygghet.

Så vad vill jag säga med detta? Jo, att vi tidigare har kunnat bygga bort bostadsbristen. Inte genom att skicka över ännu mer pengar till affärsmännen och spekulanterna. Utan tvärtom genom att tillsammans politiskt se till att fler bostäder byggs som majoriteten har råd att bo i. Där det finns en frihet att bosätta sig var man vill. Varken superlyx eller fattighus. Bara helt vanlig hederlig bostadspolitik där varje 20-åring har en rimligt prissatt bostad som väntar på en. Eller där en barnfamilj utan problem kan få en hyresrätt ordnad på några veckor. Det är inte en saga, utan beror på vem som får makten i höst.

 

Nooshi Dadgostar (V)

Vice partiordförande
Riksdagsledamot
Bostadspolitisk talesperson 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Moderaterna väljer välfärd före bidrag

Elisabeth Svantesson, andre vice ordförande och ekonomisk-politisk talesperson Moderaterna

Vi vill att Sverige ska präglas av sammanhållning och hoppfullhet. Ett sådant samhälle ställer krav på grundläggande trygghet – en fungerande välfärdsstat. Det förutsätter att politiken klarar av att prioritera. Moderaterna prioriterar välfärd före bidrag.

Socialdemokraterna säger att Sverige inte har råd att göra det mer lönsamt att arbeta. Men frågan är istället om svenska folket har råd med Socialdemokraterna? Under den här mandatperioden har finansministern höjt skatterna med 60 miljarder kronor. Samtidigt har vårdköerna fördubblats och antalet poliser är lägre i dag än för tio år sedan. Uppenbarligen är det inte stora skattehöjningar som är svaret på Sveriges växande problem.

Vi moderater vet att det går att både sänka skatten för dem som varje dag bygger Sverige starkt och samtidigt se till att staten klarar sina kärnuppgifter. Det har vi visat förut. Utan människor som går till jobbet – inga skatteintäkter. Med en större andel äldre i befolkningen kommer välfärdens behov att öka åren framöver. Då måste politiken klara av att prioritera.

Moderaterna prioriterar välfärdens kärna och statens kärnuppgifter. Regeringen har ökat utgifterna med 100 miljarder kronor under de senaste åren. Första steget för att skapa utrymme för nya reformer är att omprioritera utgifter som regeringen har byggt ut när det gäller exempelvis bidragshöjningar, byggsubventioner, ineffektiva arbetsmarknadsåtgärder och klimatsatsningar utan klimateffekt. Prioriterade reformområden för Moderaterna är istället att lösa integrationen, återupprätta lag och ordning, utöka undervisningstiden, korta vårdköerna och att stärka försvaret av landets gränser.

Bidragsberoende är förödande individer och kostsamt för samhället, när framtidsdrömmar släcks och bidragskostnader skjuter iväg. Nyligen konstaterade ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) att nyanlända till och med kan förlora ekonomiskt på att ta ett jobb. Det är givetvis helt orimligt om vi ska klara integrationen. För att minska de samlade bidragen och därmed säkerställa möjligheterna till rejält ökade resurser till välfärden vill Moderaterna genomföra en stor bidragsreform som bland innehåller ett bidragstak så att det alltid lönar sig att ta ett jobb, skärpta tidsgränser, tydligare aktivitetskrav samt kvalificering. I Sverige ska vi ha förväntningar på människor som invandrat hit – och ställa krav därefter.

Sverige kan bara byggas starkt av att alla som kan jobbar. Därför behöver Sverige också sänkt skatt på arbete. Detta måste dock ske inom ramen för ansvarsfulla offentliga finanser. De närmaste åren kommer att bli avgörande för att förhindra att utanförskapet växer och för vilket Sverige vi får i framtiden. Utanförskap behöver vändas till delaktighet. Hopplöshet behöver ersättas av framtidstro. Utan att det sker på bekostnad av välfärd och trygghet. Då behöver politisk tafatthet ersättas av en stark vilja och handlingskraft – som med kraftfulla reformer tar tag i Sveriges samhällsproblem.

 

Elisabeth Svantesson
Andre vice ordförande och ekonomisk-politisk talesperson (M)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jobbens återkomst i svensk politik

Elisabeth Svantesson, andre vice ordförande Moderaterna

Almedalen ger många möjligheter till samtal och debatter – och i stort sett alla frågor ges utrymme. Det är viktigt, särskilt i ett läge när reformbehoven i Sverige är stora. För utanför Almedalen fortsätter verkligheten, även vecka 27. Mammor och pappor som inte ställer klockan på morgonen – barn som inte ser sina föräldrar gå till jobbet. En stark arbetslinje på en rättvis arbetsmarknad är grunden för ett samhälle som fungerar för alla och inte bara för några.

Med drygt ett år kvar tills det är val ställs konfliktlinjerna i svensk politik i centrum. Och skillnaderna är mest tydliga när det handlar om jobben. Då står Alliansens arbetslinje mot en regering som driver en bidragslinje och utreder hur vi ska kunna jobba mindre. Då står en regering som vill att allt ska vara som det alltid varit – mot en opposition som vill förbättra arbetsmarknaden och få den att fungera bättre både för de som har jobb och de som behöver ett.

I skuggan av Sveriges tillväxtsiffror finns ett utanförskap som växer och som leder till problem för hela vårt samhälle. Vår största utmaning är den jobbklyfta som finns mellan inrikes födda och de som är nya i vårt land. Skillnaden i andelen som jobbar motsvarar fler än 100 000 människor i dag. Om inget görs för att minska denna klyfta kommer Sverige att få betala ett högt pris. Varje krona som går till bidrag är en krona som kunde gått till skolan, polisen och sjukvården.

Den högkonjunktur vi befinner oss i kommer inte göra att problem löser sig av sig själva. Det krävs handling och ett ledarskap som vågar fatta nödvändiga beslut. Det har vi Moderater och våra mål är både tydliga och genomförbara: jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda ska i ett första steg halveras. 500 000 nya jobb ska kunna skapas till 2025.

Sverige behöver ett bidragstak, så att det inte lönar sig mer att leva på bidrag än att arbeta. Det är rättvist att de med de lägsta inkomsterna ska få behålla mer av vad de tjänar, det är därför vi vill sänka inkomstskatten. Vi ska göra rätt för oss – men få lever bara för arbetet, därför ska man också må bra på jobbet.

Moderaterna vill förbättra arbetsmiljön, inte minst för kvinnor i kontaktyrken och underlätta för den som vill eller måste byta jobb.
Det som kallas för de ”enkla jobben” är inte enkla att utföra men de är för svåra att få. Det behövs fler jobb som inte ställer krav på högre utbildning. RUT-reformen behöver stärkas och fler måste ges möjlighet att lära sig jobbet på jobbet. Vi måste också ställa betydligt skarpare krav för att fler ska göra allt för de kan för att lämna bidragsberoende och komma i jobb. Majoriteten av de som jobbar bor inte i Stockholm. Därför måste förutsättningarna för företagande och entreprenörskap bli bättre i hela landet.

Stefan Löfvens regering har en arbetsmarknads- och företagarpolitik som går bakåt i tiden istället för mot framtiden. Skattehöjningarna på jobb och företag planeras till över 60 miljarder kronor. Regeringen utreder friår och Vänsterpartiet vill ha sex timmar arbetsdag. Svaren på hur jobbklyftan ska minska saknas och för regeringen tycks det vara okej att det lönar sig mer att leva på bidrag än att arbeta. Det bygger inte en framtidstro att lita på.

Jag ser ljust på framtiden för vårt land. Men vi har också problem som vi både behöver prata om och lösa tillsammans. Det är människorna som bor i Sverige som kommer att lösa problemen. Men det är politiken som måste se till att rätt förutsättningar finns. Därför behöver Arbetslinjen utvecklas – inte avvecklas.

 

Elisabeth Svantesson
Andre vice ordförande (M)

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Är det här ens på riktigt?

Hanna Lidström, Språkrör Grön Ungdom

 

Det är en tanke jag fått anledning att tänka oftare än vanligt den här Almedalsveckan. När nazister springer runt och skrämmer unga engagerade, sparkar ner protestmonument och, med arrangörernas goda vilja kuppar det demokratiska samtalet vi försöker skapa i Almedalen.

I år tillåts nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen demonstrera och tala under Almedalsveckan. De låtsas inte ens som att de är en demokratisk kraft- deras syfte är att med våld förstöra demokratin.

Att tycka att alla människor har lika mycket värde kan verka vara en självklar åsikt. Men allt oftare framstår det som radikalt.

Nordiska motståndsrörelsen förespråkar våld och väljer ut vilka de ska trakassera baserat på sexuell läggning, politisk tillhörighet ,etnicitet och religion. När de ges utrymme kan andra inte delta på grund av risken för hot och våld. Då är Almedalen långt ifrån en demokratisk arena.

Nordiska motståndsrörelsen är inte det enda demokratiska problemet med Almedalsveckan. Stora företag lägger enorma summor på sin medverkan, vilket drar upp priserna och gör det omöjligt för många att vara med. Företagen har fått mer och mer makt i Almedalen under åren, och i år känns det nästan mer som företagsveckan än politikerveckan. Poängen med Almedalen är inte att politiker ska ge företag legitimitet som goda och vara en del av deras greenwash. Det är att ha en demokratisk mötesplats- och allt för mycket företagsinflytande är också ett hot mot det.

Det är lätt att bli trött på politik. Att tänka att det kanske inte spelar så stor roll. Att ta demokratin, och mänskliga rättigheter, för givet. Men så fort vi slutar kämpa för medmänskligheten- så tar någon annan vid som försöker stoppa den.

Engagera dig du med- idag.

 

Hanna Lidström (MP)
Språkrör Grön Ungdom

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

En vård i världsklass

Paula Bieler, Riksdagsledamot Sverigedemokraterna

 

”Ja, sjukvård i världsklass faktiskt. Allt annat är faktaresistens.”

Så svarade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll en twittrare som, med hänvisning till Sveriges låga antal vårdplatser per capita, ifrågasatte om svenska skattemedel verkligen kan tänkas ge skattebetalarna fri sjukvård idag. Och visst, den vård som ges på svenska sjukhus håller ofta god och hög kvalitet. Problemet är ju att den alltför sällan ges, än mindre i god tid.

Regelbundet rapporteras om bristande tillgång till vårdplatser, inte minst så här i sommartider. Häromdagen rapporterades att Sahlgrenskas strokeenhet endast kan hålla en tredjedel av sina platser öppna. Vårdförbundet har anmält situationen till Arbetsmiljöverket.

I Västerbotten avled en äldre patient efter att ha fått vänta över fem timmar på nödvändig vårdplacering. Hög arbetsbelastning och bristande vårdplatser anges som bakomliggande orsaker, och landstinget har lex Maria anmält sig självt.

I min egen hemstad, Uppsala, har Akademiska sjukhusets neonatalavdelning tvingats teckna avtal med sjukhus i Finland för att täcka upp när platserna inte räcker till. Några av våra yngsta medborgare, i dubbel bemärkelse då det handlar om för tidigt födda barn, får alltså inte längre tillgång till den expertis som finns på avdelningen. Vård i världsklass kanske, men inte tillgänglig.

Problemen med bristande vårdplatser är på intet sätt nya, eller unika, men de är eskalerande. Och de bakomliggande orsakerna är flerfaldiga. Till viss del beror detta på ökade behov, inte minst i sviterna av den asylpolitik som förts där antalet vårdsökare ökat kraftigt samtidigt som den förra regeringen öppnat upp för att till och med de som vistas illegalt i landet ska få ta del av svensk vård (dessutom till bättre villkor än andra). Men orsaken till att vårdplatserna dessutom minskat är huvudsakligen att vi inte längre förmår locka och behålla personal. Faktum är att många av de engagerade hjältar som inget hellre vill än att vårda och ge omsorg till de som behöver det, ger upp för att villkoren helt enkelt är för dåliga.

Stress, till följd av överbelastning såväl som schemaläggning utan marginaler är konstant närvarande. Fysiska skador ökar, till följd av att arbetsuppgifter som bäst utförs i lugnt tempo med kollegor plötsligt utförs hastigt och ensamt. Stressen är också mental; Känslan av att inte räcka till, att inte ha kunnat göra det bra jobb man egentligen vet att man kan göra. Vetskapen om att man inte ens hunnit hälsa ordentligt på sina vårdtagare, inte kunnat ge dem den tid de behövt när livet fallit samman och ett lyssnande öra hade gjort skillnad på riktigt. Allt detta kombinerat med osäkra arbetstider, håltimmar till följd av så kallade delade turer och en lön som knappt hade räckt, ens om arbetsmiljön fungerade, gör det enkelt att förstå varför vård- och omsorgspersonal lämnar yrket eller väljer att söka sig utomlands.

Jag är stolt över att företräda ett parti som ser bortom siffrorna, som satsar inte bara där det behövs utan också på sätt som kan göra verklig skillnad, Vi har länge drivit på för bättre arbetsvillkor inom den offentliga sektorn. Till exempel ett statligt bidrag till de kommuner som använder detta till att genom fler heltidsanställningar komma tillrätta både med ofrivillig deltid och underbemanning. Slopad karensdag inom vård- och omsorgsyrken, så att de som ständigt utsätts för risker slipper drabbas ekonomiskt av detta, eller för den sakens skull känner sig tvungna att arbeta trots sjukdom och trots att de med detta riskerar även vårdtagarnas hälsa. Nya och fler karriärvägar, bland annat med en möjlighet till vidareutbildning på arbetstid.

Sverige förtjänar en vård i världsklass. En vård som når våra sjuka och svaga. Där personalen vid slutet av varje arbetspass kan gå hem med ett leende på läpparna och känna sig som de hjältar de är.

 

Paula Bieler 
Riksdagsledamot (SD)

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Det vet man ju hur unga är!

Acko Ankarberg Johansson, Partisekreterare Kristdemokraterna

 

När jag var yngre sa jag tvärtom. ”Det vet man ju hur äldre är”, sen lade jag förmodligen till något som inte var så snällt eller sant. När jag nu fyllt 50 finns risken att jag börjar säga “Det vet man ju hur ungdomar är”. Eller säger någon annan att det vet man ju hur kvinnor är. Eller män, eller kristna, eller muslimer eller … Listan på när vi lätt generaliserar kan göras lång.
När jag mött ett kassabiträde som inte var så vänligt inställd som jag förväntat mig är det inte kassörskor som grupp som är dåliga på service. Det är just den person jag mötte som inte var det (eller så var det jag som behövde förbättra mitt bemötande). Gör inte en enskild persons åsikter eller ageranden till en grupp människors åsikter eller ageranden.

Att generalisera och ha föreställningar kan verka ofarligt. Men ganska snabbt blir det istället en fördom och diskriminering. När jag gör människor till en grupp, ger dem samma egenskaper och preferenser så hamnar man lätt på ett sluttande plan. En plats man inte bör befinna sig på.

Jag önskar verkligen att jag alltid ska upptäcka diskriminering och agera emot den. När jag själv tänker, talar eller agerar diskriminerande så vill jag upptäcka det i tid och göra rätt. När andra uttrycker sig diskriminerande vill jag också agera så att jag medverkar till att stoppa diskriminering. Otaliga gånger har jag gjort människor besvärade när jag reagerat på något som sagts och lika många gånger har jag själv gjort misstaget och andra reagerat på mig. Men väldigt tacksam att vi reagerar och inte låter det bero.

Vi kristdemokrater menar att varje människa har ett unikt värde genom sin existens. Inte beroende på vad man kan prestera eller uppnå. Utan bara genom sin blotta existens har varje människa ett okränkbart värde. Som kristdemokrater ska vi stå i främsta ledet för att försvara människovärdet. Det har vi bland annat gjort genom att införa diskrimineringslagar, stått upp för äldres rätt till självbestämmande, skärpa lagstiftningen vid hedersrelaterade brott och arbetat för lagstiftning mot näthat. Men även vi har våra tillkortakommanden. Vi arbetar ständigt med att vara medvetna och förbättra oss. Alltid med de kristdemokratiska värderingarna som grund.

Att diskrimineras för sin ålder, kön, sexuella läggning eller tro är allvarligt och måste motarbetas genom lagstiftning som är normerande. Jag vill också lägga till civilkuragets betydelse. Att vi vågar reagera och agera när människor utsätts för fördomar och diskriminering. Det är ofta obekvämt och det är lätt att överlåta till det offentliga att ta tag i problemet. Jag hamnar där ibland. Men det är en ständig uppmaning till mig själv att ha civilkurage och göra mitt bästa för att leva som jag lär.

 

Acko Ankarberg Johansson
Partisekreterare (KD)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vi behöver fortsatta satsningar på välfärden

Lena Hallengren, Ordförande i utbildningsutskottet och tidigare biträdande utbildningsminister och ungdomsminister Socialdemokraterna

 

Det är mycket som ska hinnas planeras och förberedas inför en Almedalsvecka. Seminarier och möten ska bokas och rapporter och underlag läsas in. Veckan är på många sätt kulmen av ett hektiskt politiskt riksdagsår.

Väl på plats fylls man dock alltid av mycket energi och inspiration från alla möten. Almedalen är unikt, och trots att alla inte har möjlighet att åka dit så är det en viktig arena för demokrati och det politiska samtalet. Här får jag möjlighet att diskutera viktiga framtidsfrågor med bland annat forskare, lärare, ideella organisationer och parterna på arbetsmarknaden.

För mig som folkvald är det viktigt att kunna finnas där aktuell samhällsdebatt förs – vare sig det är i Almedalen, i Stockholm där jag arbetar som utskottsordförande i riksdagen, eller hemma i min valkrets Kalmar län. Att lyssna på kloka åsikter och unika erfarenheter från människors vardag är en stor del av att vara förtroendevald. Under Almedalsveckan hinner man med väldigt mycket eftersom många är samlade på en liten yta. Personer man under året inte hunnit träffa kan man nu sitta ned och diskutera viktiga utbildningsfrågor med. Jag tycker det är bra att statsministern valt att vara i andra delar av landet i år, samtidigt som vi socialdemokrater som är i Visby kan fylla på med kunskap och nya möten under en fullspäckad vecka.

En av de tydligaste sakerna jag märker såväl i Almedalen som i resten av Sverige är att många vill prata skola. Det tror jag inte bara beror på att jag är ordförande i utbildningsutskottet, utan att det finns ett engagemang, och ibland en oro, för hur vi möter utmaningar som lärarbrist och en arbetsmarknad som allt mer kräver att vi fortsätter fyller på med kunskap även som vuxna. Skolan har varit och fortsätter vara en viktig fråga för många väljare. Därför är jag glad att vi i regeringsställning nu kraftfullt miljardsatsar på skolan och lärarna. Hela utbildningssystemet, från förskola till vuxenutbildning och högskola, rustas upp och får betydande förstärkningar som gör skillnad i barns och föräldrars vardag.

Det märks för de 65000 lärare som varje månad får flera tusen mer i plånboken tack vare lärarlönelyftet, det märks i alla skolor som kunnat nyanställa lärare och i de skolor som fått riktade resurser för att de har stora utmaningar. Det märks för de ungdomar som får gå lovskola när de inte klarat kunskapsmålen, det märks för den som vill skola om sig och nu har rätt till studier på Komvux, det märks på yrkeshögskolor och högskolor över hela landet som nu får fler platser. Det märks att vi utvecklar den svenska modellen och har lämnat ett ensidigt fokus på skattesänkningar till ett att återuppta ett gemensamt samhällsbygge.

Från Almedalen tar jag med mig behovet av fortsatta satsningar på välfärden och kunskaper om hur vi säkerställer att alla barn lär sig tillräckligt i skolan och får det stöd de behöver. För en jämlik kunskapsskola är en grundbult i den svenska modellen. Det är en förutsättning för ett Sverige håller ihop och fler barn kan möta framtiden med mer kunskap och frihet..

 

Lena Hallengren
Ordförande i utbildningsutskottet (S)

Lämna kommentar Dela inlägget: