Frihet!

Annika Qarlsson, riksdagsledamot och jämställdhetspolitisk talesperson Centerpartiet

Centerpartiet är ett liberalt feministiskt parti, detta är inte bara ord utan en central del i vår värdegrund och genomsyrar vår politik. Alla individer, oavsett könstillhörighet och könsidentitet, skall ha lika rätt till frihet, rättigheter och skyldigheter. Vi vill motverka förtryck och förändra attityder och normer som sätter individer i fack där individens frihet begränsas. En av de främsta formerna av förtryck som begränsar framförallt kvinnors frihet, är våld mot kvinnor i olika former.

Det uppskattas att runt 20 personer varje år dör till följd av våld från en partner eller tidigare partner. Av dessa är 14 stycken kvinnor som mördats av sin tidigare eller nuvarande man. I majoriteten av fallen har våldet pågått under en längre tid, då framförallt inom hemmets fyra väggar.
Enligt kvinnokommissionens artikel 19 uppmuntras staterna att vidta nödvändiga och effektiva åtgärder för att bekämpa alla former av könsrelaterat våld, oavsett om våldet sker i det offentliga eller privata, och oavsett vem förövaren är.

Detta är ett ansvar vi måste ta på allvar. Att leva ett liv fritt från våld är en mänsklig rättighet och något som vi aldrig får sluta kämpa för. Att leva fritt från våld är även centralt för att en individ skall kunna åtnjuta sina övriga rättigheter.

För Centerpartiet är arbetet mot våld i nära relationer en högprioriterad fråga, och något vi vill utveckla då vi ser metoder som kan ta sig an nya vinklar av problemet. Med anledning av detta valde vi att under våren gå ut och stötta initiativet Huskurage och uppmuntrade våra lokala företrädare i kommunerna att införa Huskurage i alla kommuners kommunala bostadsbolag. Många kommuner har infört Huskurage, och i flera kommuner är detta tack vare engagerade Centerpartister.

Att känna sig trygg i sitt eget hem får inte vara en fråga om vart i landet en bor utan något som borde vara en rättighet för alla. Genom samarbete kan vi tillsammans åstadkomma den förändringen, men då krävs det att alla kommuner, och även privata aktörer, tar sitt ansvar.

För oss inom Centerrörelsen är det centralt att vilja stötta och uppmuntra gräsrotsinitiativ då vi genom vår ideologiska förankring tror att de beslut som grundar sig nära individer har en stor genomslagskraft i samhället.
Centerpartiet vill också att en ny nationell strategi mot våld i nära relationer, sexualiserat våld och hedersrelaterat våld och förtryck tas fram. Det ska vara en handlingsplan med mätbara mål och med ett och samma tydliga uppdrag till alla berörda myndigheter med krav på uppföljning och utvärdering, för att nå nollvisionen.

Som politiker med liberal värdegrund vill jag skapa ett samhälle där individer lever i frihet och inte begränsas, att bekämpa våld, i alla dess former, men framförallt våld i nära relationer blir därför en av mina främsta prioriteringar. Här tror jag dock inte att politiker ensamma står med svaren utan det är tillsammans med kvinnojoursrörelsen, civilsamhället och rättsväsendet som vi kan åstadkomma förändring och skapa ett samhälle där individens frihet står i centrum.

Annika Qarlsson
Riksdagsledamot
Jämställdhetspolitisk talesperson (C)

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Drömmen om EU

Tina Acketoft, riksdagsledamot EU-nämnden Liberalerna

 

Det är många som är besvikna på Europa. Som förväntat sig att EU-samarbetet skulle ha levererat mer. Det är lätt att skälla på EU och att göra sig till en förespråkare för ”något annat”. Men vad är EU? Ja, det är en komplex apparat. Det är lagar och förordningar. Det är avtal och regler. Och visst har vi tillsammans problem att hantera.

Men ytterst är EU en dröm. En dröm om fred och frihet sprungen ur två världskrig och en sönderbombad europeisk kontinent. Den drömmen var drivkraften i bildandet av den Europeiska unionen. EU är frihandel och fri rörlighet – men drömmen om att åstadkomma ett bättre, fredligare och rikare liv tillsammans är grunden. Den fria handeln och den fria rörligheten är medlen – inte målen. Och vilka är EU? Det är vi. Vi och 26, eller 27 andra nationer, beroende på om vi fortfarande räknar in Storbritannien. Vi bildar EU tillsammans och EU kan aldrig bli bättre än sina medlemmar. I dessa tider har Sverige ett gigantiskt ansvar att vara den bättre medlemmen. Medlemsstaten som inte glömmer att förmedla varför EU bildades, den som står upp för den gränslösa frihandeln, den fria rörligheten, för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det finns de som kallar mig Drömmare. EU-kramare. Ja, men då är jag det då. Och jag vill att fler ska vara det – för utan gemensamma drömmar kan vi aldrig få en verklig gemensam union. Och vad har vi då att arbeta emot? Nationalism. Gränser. Murar. Upptrappning av misstro mellan nationer och människor.

Inom kort inleds arbetet med EU:s långtidsbudget för 2020-2025. Brexit innebär att intäkterna till EU-budgeten minskar kraftigt, och förhandlingen bör bli en chans till kraftiga omprioriteringar och till en tydligare effektutvärdering. Jag har ingenting emot att betala så länge som pengarna bara går till rätt saker och att de förräntar sig. Att som alla andra partier hela tiden reflexmässigt säga att EUs budget måste minska, är inte konstruktivt. Om pengarna förräntar sig bättre genom gemensamma investeringar så är det till det bättre för alla. Budgeten bör under nästa period därför fokusera på områden med tyd¬ligt europeiskt mervärde: forskning, infrastruktur, brottsbekämpning, utrikespolitik, migra¬tion och bistånd.

Vi måste arbeta för att för att förhindra negativa klimateffekter, att stärka unionens konkurrenskraft, att gemensamt klara av ett humant och medmänskligt flyktingmottagande och att försvåra för kriminalitet och terror att få grogrund.

För att den gränsöverskridande brottsligheten ska kunna stoppas måste rättssamarbetet inom EU förstärkas. Ett starkt EU som bekämpar terrorismen skapar trygghet för oss, vare sig vi promenerar på Drottninggatan, Champs Elysée eller Unter den Linden. Det är smugglade vapen som hamnar i händerna på kriminella i hela Europa. Narkotikaförsäljningen som göder de kriminella tar vägen genom Europa också till Sverige. På område efter område är EU svaren på våra trygghetsfrågor. Terrorister, människohandlare och knarklangare har inga gränser. Därför vill Liberalerna inrätta ett europeiskt FBI.

Europol, EU:s polismyndighet, behöver byggas ut och ges operativa befogenheter och jag har gång på gång i riksdagens EU-nämnd tryckt på behovet av en EU-åklagare som utreder och bekämpar gränsöverskridande brottslighet som terrorism, människohandel och narkotikasmuggling. En majoritet av EU-länderna går nu vidare för att skapa en åklagarinstans. Men i Sverige är det bara Liberalerna som arbetar för att Sverige ska delta i åklagarsamarbetet. Oavsett bevekelsegrunder, men det är faktiskt ett lika osolidariskt som oacceptabelt agerande.

Det är inte bara på rättsområdet som andra partier bromsar. För några veckor sedan gick vi Liberaler ut och stödde den sociala pelaren i EU. EU-kommissionen har föreslagit ett samarbete, inte en lagstiftning, om minimistandarder för sociala rättigheter i EU-länderna. Rättvisa arbetsvillkor. Säkra arbetsplatser. Sjukvård. Inkludering av personer med funktionsnedsättning. Vi talar inte överflyttad makt till EU. Vi talar inte mer resurser till EU. Vi talar miniminivåer. Vi talar moraliskt ansvar.

Vi som identifierar oss som liberaler vet att globalisering skapar välstånd, men vi blundar inte för att en del också förlorar på utvecklingen. Det kan handla om att hela branscher flyttar. Den ekonomiska krisen i Europa ledde till utbredd arbetslöshet. Den ledde till EU-skepticism.

När vi ser människor som tigger på gatan, är det till stor del frånvaron av sociala skyddsnät i delar av Europa som vi ser. Det leder också till EU-skepticism.

Att Rumänien och Bulgarien sviker sina medborgare skapar ett mänskligt lidande och är ohållbart för det europeiska samarbetet. Den fria rörligheten måste värnas, men så ska också den sociala tryggheten. Så tror vi Liberaler att man bemöter EU-skepticism.

Som liberal är jag tydlig med att konkurrenskraften och tillväxten ska öka, det är solklart att bidrag inte är en lösning. Arbetskraften måste ställa om när jobb försvinner och ersätts av nya. Men vi kan inte blunda för samhällets ansvar. Precis som för Sverige i början av 1900-talet kräver det sociala reformer i flera EU-länder.

Jag vill att Sverige ska vara ett land i EU:s kärna, som driver på för effektiva institutioner och beslutsprocesser som präglas av öppenhet och insyn. När Storbritannien nu lämnar EU skapar det ett tomrum. Kan Sverige kliva in som en stark kraft? Jag hoppas det.

Men jag är orolig att flera av våra svenska partier hellre gör Sverige till en bromskloss inom EU, som tjurigt säger nej och står i vägen för viktiga reformer i samarbetet. Sverige ska värna EU:s grundläggande värderingar och slå vakt om den fria rörligheten. Sverige ska gå i täten för en fördjupad inre marknad och driva på för global frihandel, så att jobben blir fler och Europas konkurrenskraft ökar. Det brukade vara engelsmännen som drev på för ökat öppenhet. Nu får vi axla ansvaret att hålla EU nyfiket.

Men kanske framförallt måste vi tillsammans med likasinnade länder mota de populistiska krafter som verkar för ökad protektionism och stängda gränser. Krafter som så snabbt breder ut sig om vi inte vaktar våra demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter utan tar dem för givet.

Tillsammans i EU blir vi tryggare, rikare och friare. Och friheten, den är alltid värd att försvara.

 

Tina Acketoft
Riksdagsledamot EU-nämnden (L)

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Rik och frisk eller fattig och sjuk?

Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson Vänsterpartiet

 

Jag har sett det som min ”mission” i riksdagen att tala om klass och skillnaden mellan kvinnor och män. Synliggöra klassperspektivet och kvinnors situation. Inget annat parti gör det. Kanske lättare om en kommer från Södra förorten i Stockholm som på 70-talet var dåtidens Järvafältet i fråga om ojämlikhet på alla plan. Kanske lättare om en kommer från en släkt med alkoholproblem och viss psykisk ohälsa. Kanske lättare om en ser riksdagen som en plattform för att göra bättre för de många. Tänker ofta på klass i riksdagen. Vilka som har vuxit upp i arbetarklassen och gjort en klassresa, vilka som alltid varit medelklass, vilka som alltid befinner sig i arbetarklassen; ett inre sociogram rullar i mitt huvud.

Hälsa och klass är som ler och långhalm. Rik och frisk – Fattig och sjuk! Tänker på min pappa som jobbade på gasverket i Stockholm. Tänker på den asbest han jobbade med. Han klarade sig och blev 94 år. Men hans jobbarkompisar dukade under. Idag överlever allt fler i cancer; överlevnaden har ökat i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren, men glappet mellan de olika grupperna kvarstår och har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3000 liv kunnat räddas. Högutbildade får i större utsträckning än personer med lägre utbildningsnivå tillgång till det bästa som står att finna inom till exempel diagnostik men också till den faktiska behandlingen. Högutbildade får mer tid för sina frågor och önskemål trots att personer med lägre utbildning är i större behov av sådant stöd. Klass är alltid relevant att tala om. Rik och Frisk, Fattig och Sjuk borde vi ha lämnat bakom oss 2017. Men klassamhället biter sig fast speciellt efter den förra regeringen som hade som idé att göra det bättre för dem som hade det bäst och sämre för dem som redan hade det sämst.

Den bakgrund jag bär med mig har betytt allt för mina val i livet. Visst, jag är absolut medelklass men i mig finns min klassbakgrund som min spegel. Den jag tittar i för att snabbt hitta en riktning politiskt. Jag är stolt över min släkt som kämpade så hårt för att deras barn skulle få det bättre. En strävan som även den var politisk. ”Förhäv er aldrig, men låt ingen trampa på er, gå vidare”.

Tänker på alla sköra som trampar Stockholms gator. På missbrukare och dem med psykisk ohälsa – de som inte fått hjälp, de som inte har anhöriga som blir deras torpeder inom vården och ser till att de får det de har rätt till. Att så många av dem kommer från arbetarklassen. Från de icke privilegierade. Det krävs att vi som känner igen oss i just dem: de icke privilegierade: på grund av vår bakgrund blir deras megafoner – tar deras berättigade krav och gör dem till våra. Vi som fortfarande kan ta fram känslan av att vara underdog. Vi som ser klass och hälsa som något som alltid spelar roll. Den klass vi har vuxit upp i, den klass vi befinner oss i och specifikt vår klasskänsla den politiska vardagen. Det är just därför jag kämpar för att klass och hälsa ska suddas ut, kämpar mot att de rikaste i samhället ska plocka ut skattemedel ur välfärden, kämpar emot nya privilegier för dem som har det bäst.

Klass spelar roll. Den vi har varit i och den vi är i nu. Men den klass jag kommer ifrån; den sitter där. Bergfast. Många ogillar ordet klassresenär. För mig funkar det ordet. Jag reser på klassresenärernas tåg med biljetter från ett samhälle som var mer kollektivt än individualistiskt. Det sitter många på det tåget. I vår blick finns en släkts längtan efter ett annat liv. Ett jämlikt liv – en jämlik hälsa.

Det är vad Vänsterpartiet står för.

 

Karin Rågsjö
Vårdpolitisk talesperson (V)

 

 

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Jag fick en andra chans.

Ulla

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson Vänsterpartiet

Ibland händer saker och ting i livet som gör att allt inte blir som man tänkt sig. När jag gick i gymnasiet dog min pappa. Jag hoppade av skolan för jag orkade inte med den då. Jag fick istället börja jobba då man på den tiden inte tilläts gå arbetslös som ung. Jag fick ett s.k. beredskapsjobb till kollektivavtalsenlig lön. Jag jobbade dessutom i mina föräldrars gatukök och kiosk. När mina kamrater tog studenten så jobbade jag istället.

Efter några år med egen kiosk, d.v.s. som småföretagare, började jag jobba i affär och sedan flyttade jag till en ny stad och som 19 år gammal ensamstående mamma var det tufft ekonomiskt att få det hela att gå ihop, även om jag hade ett jobb i barnomsorgen på avtalets lägsta nivå. Efter springvikariat inom såväl äldre- som barnomsorg och med all osäkerhet det innebär fick jag så småningom chansen att gå klar gymnasiet. Jag fick möjligheten att med ekonomisk ersättning utbilda mig till barnskötare. Så fick jag till slut min utbildning.

Även idag finns det många unga som inte gått ut gymnasiet. Skillnaden är att det nu är mycket svårare att få jobb utan gymnasiebetyg. Jag tycker att vi borde ge även dagens unga en andra chans. Vi har ju den absurda situationen att det samtidigt finns en massa människor som saknar arbete och en massa viktiga arbetsuppgifter som inte utförs. Vi behöver anställa fler inom inte minst äldreomsorgen. Samtidigt finns det de som redan jobbar där och som inte har adekvat utbildning för det jobbet. Vi skulle kunna lösa båda dessa problem på en gång genom att ta in nya framtida vårdbiträden och undersköterskor i vården och låta de som redan jobbar där vidareutbilda sig.

Efter ytterligare några år i yrket fick jag även möjligheten att gå en betald högskoleutbildning. Det var brist på förskollärare, så barnskötare med lång anställningstid fick ansöka om att gå en sådan utbildning och jag hade turen att antas.

För den som är ung idag kan det här låta verklighetsfrämmande. Men för inte så länge sedan var det så Sverige fungerade. Vi hade en aktiv arbetsmarknadspolitik och såg till att utbilda människor till bristyrken. Jag hade turen att vara ung i en tid då staten satsade på unga arbetslösa och gav outbildade en chans till utbildning.

Det var just sådana satsningar som gjorde att jag själv en gång kunde gå från outbildad i barnomsorgen med springvikariat till att först utbilda mig till barnskötare och sedan förskollärare. Staten betalade för att jag samtidigt med mitt jobb skulle kunna vidareutbilda mig. Det tjänade både jag och samhället på. Jag fick en bättre lön och en bättre pension. Samhället fick högre kvalitet i välfärden och större skatteintäkter.

Samtidigt som jag jobbade vidare i barnomsorgen engagerade jag mig i politiken. Då började en resa som via kommunpolitiken i Gävle skulle föra mig till riksdagen och uppdraget som vice ordförande och ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Jag tycker det är viktigt att ha med sig sina erfarenheter in i politiken. Erfarenheter som ger en möjlighet att se på frågor utifrån olika perspektiv och även kunna se lösningar där andra bara ser problem eller föreslår lösningar som innebär nya problem som t.ex. sänkta löner som lösning på arbetslösheten. Har man själv haft det ekonomiskt tufft, fått möjligheten att utbilda sig och bidra till välfärdsbygget och få en ny chans, så förstår man att sänkta löner inte är lösningen utan att det som behövs är utbildning, trygghet och tron på en bättre framtid. Alla unga och även äldre bör få känna framtidstro. Det är mina erfarenheter som gör att jag arbetar politiskt för att fler ska få en andra chans.

Ulla Andersson

Ekonomiskpolitisk talesperson
Vänsterpartiet

V-logga_CMYK_Rod

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Sverige behöver en plan.

Foto Tomas Tobé 2 M

Tomas Tobé, partisekreterare Nya Moderaterna

Omvärldsläget är mer oroligt än på länge. Britternas beslut om utträde ur Europeiska unionen, avskyvärda terrordåd som drabbar oskyldiga civila, ett allt mer aggressivt Ryssland och en flyktingkris som inte är över. Allt detta påverkar till stor del Sverige.

Kraven och efterfrågan på politiskt ledarskap är stora. För att leda Sverige framåt krävs en tydlig färdriktning och prioriteringar – Moderaterna har en plan för ett starkare Sverige.
I dag är det vår dag i Almedalen. Våra prioriteringar bygger på svenska värderingar som att göra rätt för sig och att arbete och ansträngningar ska löna sig. Jämställdhet är en annan sådan värdering. I Sverige har ingen rätten att hindra en annan människa från att gå på stan, besöka ett badhus, jobba eller skaffa sig en utbildning – i någons namn. Religion, kultur eller kontrollbehov. Det spelar ingen roll. I Sverige råder jämställdhet och alla ska kunna leva i friheten att själv få forma sitt eget liv.

Menar vi allvar med jämställdhet kan vi inte samtidigt tolerera att kvinnor behandlas sämre bara på grund av att de är just kvinnor. I smått eller stort.

Om några år väntas motsvarande en miljon människor leva i utanförskap och bidragsberoende. Utrikes födda kvinnor hör till de grupper som drabbas värst av denna utveckling. Det kan vi aldrig acceptera. Fler måste ges möjlighet till jobb, egen försörjning och kunna växa och komma till sin rätt.

Nu är det halvtid i mandatperioden. Vår plan för ett starkare Sverige kommer att utgöra stommen för de reformer vi vill genomföra om vi vinner väljarnas förtroende:

1. Ansvar för ekonomin med minskade bidragskostnader. Nu är svensk ekonomi stark, men nästa år väntas regeringen låna 85 miljoner kronor per dag. Sverige kan inte låna för att täcka kostnaderna för flyktingkrisens effekter. Moderaterna vill i stället säkra starka offentliga finanser. Då måste vi strama åt i bidragssystemen, främst genom att ställa tydligare krav på den som kan men inte arbetar. Bidrag måste i större utsträckning knytas till permanent uppehållstillstånd eller jobb. Vi kan heller inte ha dyra arbetsmarknadsåtgärder som inte leder till arbete.

2. Nolltolerans mot dåliga skolor. Vägen in i samhället börjar i skolan. Sverige ska ha nolltolerans mot skolor som inte ger elever tillräckliga kunskaper. Sådana skolor ska kunna tas över av Skolverket eller stängas ned. Vi vill även ha en timmes mer undervisning per dag, eftersom varje timme räknas. Lärare ska få mer tid till att vara just lärare och behöver få större befogenheter för ordning och reda i klassrummen.

3. Arbete och ansträngning ska alltid löna sig. När allt fler riskerar att hamna i utanförskap gör regeringen det mindre lönsamt att arbeta. Vi behöver stärkta, inte försämrade drivkrafter att arbeta. Därför behövs skattelättnader på låga inkomster. Samtidigt behöver vi skapa fler vägar in på arbetsmarknaden. Därför ska fler få möjlighet att lära sig jobbet på jobbet genom en förstajobbet-anställning.

4. Tillväxt i hela Sverige. För att skapa jobb och tillväxt krävs det att man kan bygga, bo, resa, transportera och ha trygg tillgång till energi. Byggande ska vara ett riksintresse och vi är stolta över att ha räddat svensk kärnkraft – utan den riskeras jobben i industrin.

5. Trygghet att lita på. Sverige ska vara ett tryggt land för alla. Men i landets utanförskapsområden begås grova våldsbrott och otryggheten är stor. Därför behövs 2 000 fler poliser och ett långsiktigt arbete för att lyfta Sveriges utanförskapsområden.

I ett starkare Sverige lämnas ingen utanför. Sverige ska fungera.

Tomas Tobé

Partisekreterare
Nya Moderaterna

nyam_farg_

Foto Tomas Tobé M

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att var ung kvinna i politiken.

hanna bild MP

Hanna Lidström, Språkrör Grön Ungdom

På plats i Almedalen!
Jag var här första gången när jag var 16 år. Trots att jag sedan dess har blivit både äldre och språkrör för Grön Ungdom påminner Almedalen fortfarande mig om hur kul och bra det var att åka hit som ung och politiskt intresserad. Många dörrar är öppna. Många häftiga personer spenderar gärna en kvart med att snacka med dig. Många samtal och möten som skulle varit omöjliga på fastlandet.

Ofta när jag pratar om att vara ung kvinna i politiken måste jag lyfta de dåliga sidorna. Om att hantera hatet, förminskningen och härskarteknikerna. Men i Almedalen påminns jag också om hur långt vi faktiskt kommit. Hur stor del av den politiska arenan som ändå är tillgänglig för oss. Hur tryggt och fritt vi kan röra oss i politiska rum. Vi har kommit långt och hela tiden skördas nya feministiska segrar i politiken.

Med Miljöpartiet i regeringen kommer från och med nästa år alla upp till 20 år att kunna få gratis medicinska preventivmedel. Tidigare har det skiljt från noll till hundratals kronor om året beroende på vilket landsting du bor i och vilken sorts preventivmedel som passar dig bäst. Om du reagerar dåligt, till exempel får acne, humörsvängningar eller minskad sexlust av just det p-pillret ditt landsting valt att subventionera, får du vara beredd att betala dyrt för en sort som är bättre för dig. Det minskar möjligheterna till säkert sex, men också kvinnors makt över sina egna kroppar. Att unga tjejer nu kommer att få välja det preventivmedel som passar dem bäst själva är sjukt viktigt och något jag är enormt stolt över.

Dessutom satsar regeringen på skolkuratorer. Psykisk ohälsa är en folksjukdom. Så många som 1 av 3 unga tjejer mår dåligt, och även bland HBTQ-personer är problemet utbrett. Det här har allt för länge ignorerats och viftas bort, som att unga bara borde ”skärpa sig”. Satsningen på kuratorer ska gå till att öka tillgängligheten, så att fler ska kunna få en tid om man behöver prata eller få råd om hur man kan söka fortsatt vård. Det kommer också gå till att vidareutbilda kuratorer så att de får större kompetens i att möta unga.

Samtidigt har vi lång väg att gå. Under veckan har rapporter om sexuella övergrepp på festivaler strömmat in. Jag var med i TV och pratade om det, och sa bland annat att vi dels måste ändra lagstiftningen och säkerheten på plats på festivaler, men vi måste också gå till botten med våldtäktskulturen. Efter ett sådant framträdande måste block-fingret på Twitter vara på. Att prata om sexuella övergrepp som ett kulturproblem också i hela Sverige och inte bara begränsat till en viss etnicitet väcker enorm ilska. Det är uppenbart vilket stort jobb vi har framför oss.

Almedalen för mig är en plats att fira segrar och ladda upp inför nästa års politiska kamper. Hoppas vi ses i vimlet!

Hanna Lidström

Språkrör
Grön Ungdom

MP bild

Lämna kommentar Dela inlägget:

När rättsstaten sviker.

 

Paula Bieler

Paula Bieler, riksdagsledamot Sverigedemokraterna

Det har skrivits mycket om festivaler på sistone. Inte så ovanligt i sommartider, kanske, men tonen har som bekant varit annorlunda i år. Det är inte musikrecensioner och dryckestips, i stället har nyhetsflödet präglats av rapporter om övergrepp och tjejers berättelser om en påtaglig otrygghet och utsatthet.

Egentligen har det i varierande grad skrivits om detta hela året. Efter nyårsnattens händelser i Köln uppdagades allt fler liknande vittnesmål. Diskussionen om hur det är att vara ung kvinna i vårt samhälle idag nådde upp till ledarsidor och nyhetssändningar på topptid.

För många av oss är det knappast nyheter. Vi som är unga kvinnor behöver inte läsa tidningar för att veta hur det är. Vi har sedan länge lärt oss var och hur vi kan röra oss i det offentliga om vi vill minimera risker för övergrepp. Vi köper överfallslarm och skyddsspray, vi tipsar varandra om handfasta grepp för att slå oss fria från angripare.

I valrörelsen 2014 var jag med och tog fram SD-Kvinnors kampanjmaterial. Då satsade vi på att markera mot detta, förtydliga att det bör vara samhällets ansvar att säkra trygghet i det offentliga utrymmet. Ingen kvinna ska behöva ändra sitt levnadsmönster för att samhället sviker hennes säkerhet. I vårt Sverige är det inte upp till kvinnorna att försvara sig själva.

För några månader sedan gick jag trots detta ut och föreslog att licenskravet på pepparspray skulle tas bort.
Det är inte på något sätt så att mina grundåsikter har ändrats. Jag vill inte leva i ett samhälle där vi behöver beväpna oss själva, varken med teoretiska kunskaper eller fysiska attiraljer vi kan använda oss av för att skydda våra kroppar. Men förslaget föranleddes av den situation som rådde när polisen i Östersund uppmanat kvinnor att stanna hemma på kvällarna, för sin egen säkerhet. Och hur ogärna jag än vill behöva tänka på fysisk självförsvar, vägrar jag acceptera en ordning där det enda alternativet är att gömma mig.

Vägen till en rättsstat att lita på är lång, och den tycks hela tiden bli längre. Det senaste exemplet på varför är såklart polisens utspel om de omtalade “tafsa inte”-armbanden. Armband som för övrigt enligt flera medier tycks ha burits av gärningsmän då de begått övergrepp.

Visst, det krävs förebyggande arbete i form av ökad medvetenhet kring situationen och uppenbart behövs en förnyad diskussion om var gränsen mellan min och din kropp går. Men polisens uppgift är inte att bedriva folkupplysningskampanjer. Polisen ska vara den instans vi vänder oss till för att anmäla brott och få förövare gripna. De ska få oss att känna oss säkra. Den uppgiften klarar de uppenbart inte idag.

Tills den dag polisen ägnar mer tid åt att öka antalet lösta fall snarare än att tala om anmälningsbenägenhet kommer de fortsätta urholka sin egen roll, och vår säkerhet. Så länge de fokuserar mer på att få potentiella och faktiska förövare att känna sig trygga än att visa omsorg om utsatta, laglydiga medborgare sviker det sitt uppdrag. Då glömmer de sin roll. Och då tvingas vi hitta andra sätt att säkra vår trygghet. Det är minst sagt tragiskt.

Paula Bieler

Rikdagsledamot
Sverigedemokraterna 

SD bild

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hålla tal om jämställdhet är enkelt. Att få till förändringar kräver mer.

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare, Kristdemokraterna.

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare Kristdemokraterna

Under tolv år var jag kommunalråd i Jönköping. Jämställdhet var ett givet ansvarsområde för mig liksom mitt ideella ordförandeskap i en av kommunens få föreningar som arbetar för jämställdhet, Kvinnomuseet Amalia. Att jämställdhet inte är ett fritt valt arbete var mitt återkommande mantra.

Under mina år som kommunalråd var jag kontinuerligt med i olika verksamheter. Jag följde exempelvis en undersköterska under ett arbetspass mellan kl. 7-16. Det gav mig en massa kunskaper och erfarenheter som kommunala handlingar aldrig kan ge.

Jag bestämde mig också för att följa en skolklass från första till sista året på gymnasiet. Jag var där ungefär var sjätte eller sjunde vecka under terminerna. Det var tufft med franskalektionerna och ibland en del av matten. Samhällskunskapen gillade jag bäst.

Efter dessa tre år hade jag en helt annan förståelse för konsekvensen av bristande jämställdhet för unga människors framtidstro. Jag minns speciellt en SO-lektion under sista läsåret där kvinnors och mäns löner kom upp. Läraren använde SCB:s jämställdhetsbarometer och klassen skulle diskutera yrken och lön. Diskussionen tog fart direkt. ”Kan det verkligen få vara så att jag ska tjäna mindre för att jag är tjej”? Det blev en rejäl diskussion där läraren, som var en man, fick den utmanande frågan ”varför ska du tjäna mer än lärare X som är kvinna”?

Den dagen gav mig ett skäl att aldrig sluta arbeta för jämställdhet. Hur kan vi acceptera löneskillnader som beror på kön? Hur gör vi för att förändra den starkt könsuppdelade arbetsmarknaden? Och hur ska vi någonsin ge unga människor framtidstro om hälften av dem från början vet att de ska stå tillbaka beroende på sin könstillhörighet?

Som kommunalråd arbetade jag målmedvetet för att få samma chefstäthet inom vård, skola och omsorg som teknisk sektor. Vi upptäckte nämligen att om man arbetade inom äldreomsorgen var det oftast 45 medarbetare per chef. Arbetade man istället inom tekniska kontoret så hade en chef femton medarbetare. I äldreomsorgen, där enhetschefen ofta var kvinna, träffades vi för möten en gång i veckan, på torsdagar kl 14-16. Inom tekniska kontoret var det ofta avstämningar varje dag. Skillnader i stöd och uppmärksamhet handlade inte om arbetets art utan om könsuppdelade arbetsområden där kvinnor nästan alltid värderades lägre än män.

Lika lön för likvärdigt arbete är en självklarhet och inom offentlig verksamhet måste vi både besluta om det och genomföra det. De privata arbetsgivarna lyckas bättre än de offentliga i flera avseenden. Större arbetsgivare behöver ha lönekartläggning regelbundet och offentliga verksamheter ska ha könsuppdelad statistik så att beslutsfattare har de verktyg som krävs för att arbeta för ökad jämställdhet.

Det är verkligen inte fritt valt arbete. Jämställdhet handlar om mänskliga rättigheter. Tänk igen på de unga i gymnasieklassen, vi måste ge dem en framtidstro som inte begränsas beroende på vem de är. Alla människor ska få chans att utveckla sin potential.

Acko Ankarberg Johansson

Partisekreterare
Kristdemokraterna

kristdemokraterna_web

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare, Kristdemokraterna.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Föräldraskap med mer feminism och frihet.

Foto Veronica Palm S

Veronica Palm, ordf för Socialdemokraterna Stockholm

Hur kommer det sig att uttaget av föräldraförsäkring är så ojämnt fördelat mellan mammor och pappor? Inte kan det väl vara så att kvinnor vill bli strukturellt diskriminerade på arbetsmarknaden bara för att en arbetsgivare kan förvänta sig att hon är borta om hon får barn. Eller att hon genom att vara föräldraledig längre automatiskt vill ta det större ansvaret för att tvätt i alla år och se till att familjelivet snurrar på.
Inte kan det väl vara så att hon gör det rationella valet att hon vill ha i snitt 3,6 miljoner mindre i lön under sitt liv jämfört med en man. Nej. Så klart är det inte därför.

Kan det bero på männen då?
Kan det vara så att de inte vill bygga egna djupa relationer med sitt lilla barn. Eller vill de förmedla vidare bilden av att en pappa är en andre-förälder, en som busar och gör skojiga saker, men inte har koll på om galonbyxorna på förskolan har blivit för små eller att det ska göras matsäck till friluftsdagen. Nej. Självklart inte. Självklart vill varje modern man att de strukturer som håller oss inne i förlegade roller ska brytas.

Men varför är det så då? Helt enkelt för att det är så fruktansvärt svårt att gå emot förväntningar. Jag är övertygad om att de allra flesta föräldrar gör så gott de kan för att ta gemensamt ansvar för sin bebis, men när de möter omvärlden är det inte så lätt.
Hon får frågan om de ska anställa en vikarie på hennes jobb för ett helt år, men han får frågan om när han tänkt ta ut sina månader. För att inte tala om allsköns fastrar, grannar och BVC-sköterskor som tar roller för givna.

Det är hög tid att sluta tvinga in unga föräldrar i ett system med skeva förväntningar. En jämn delning av föräldraledigheten skulle vara en enorm frihetsreform. Det skulle befria unga föräldrar från förlegade förväntningar. Samtidigt skulle det befria kvinnor från effekter som lägre lön och kortare karriär och män från oket att vara åskådare i sin familj. Men viktigast är ändå barnen.

När vi bryter hämmande könsstrukturen så ger vi våra flickor och pojkar rikare val och större frihet. Med en fortsatt ökad delning av föräldraförsäkringen tar vi viktiga feministiska steg för att ge våra barn en bättre framtid.

Veronica Palm

F d riksdagsledamot
Ordf för Socialdemokraterna Stockholm

Framtidspartiet_Liggande_Negativ_Vector_PNG_RGB

Veronica Palm 2 S

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Respekt, ansvar och öppna dörrar.

Foto Annika Qarlsson 2 C

Annika Qarlsson, riksdagsledamot och jämställdhetspolitisk talesperson Centerpartiet

Våren -76 gick jag i femman. Sexan hade klassrummet över oss och det fanns några riktiga tuffa killar. Som vi både beundrade och var skraja för. Den våren var deras roliga på rasten att dra in någon tjej på toan och tafsa. 40 år senare ordnar polisen yrvaket en kampanj ”Tafsa inte”. Alla tjejer och kvinnor har en historia att berätta om tafsande killar. Nu har även statsmakten fattat. Bättre sent än aldrig.

Mycket kritik har framförts mot kampanjen, att tjejerna redan vet och de behöver inget armband. Det som krävs är nolltolerans för killars tafs, tillmälen som hora och att de har ansvar för sina egna handlingar och att tjejer faktiskt blir tagna på allvar när de berättar om övergrepp. Om denna kampanj kan leda ett steg närmare är det bra, men det är faktiskt inte nog!

För tafsande killar tar sig rättigheter på tjejers bekostnad och det är kriminellt. Det krävs ett annat förhållningssätt – på allvar – av både polis och hela rättsväsendet för att ansvar ska utkrävas och anmälningar tas på allvar som saknas idag. Då är inte en kampanj nog utan nu krävs systematiskt kvalitetshöjande insatser i verksamheten.

Från tafs till våld i nära relationer är det ett stort steg vad gäller vilka konsekvenser det får men när det gäller attityder och bemötande finns det stora likheter. Varningssignaler tas inte på allvar, anmälningar skrivs om och det saknas förståelse för hur olika personer faktiskt agerar i utsatt läge. Arbetet mot våld i nära relationer har pågått i decennier. Men vi är långt ifrån färdiga. Målet är att ingen kvinna eller man ska behöva leva i rädsla för att bli slagen. Centerpartiet vill se en nollvision för våld i nära relationer och sexualiserat våld.

För att nå noll behövs en nationell plan med mätbara mål. Där ett och samma tydliga uppdrag ges till alla berörda myndigheter med skarpa krav på uppföljning och utvärdering för att nå noll. En handlingsplan ska täcka allt från förebyggande till akuta insatser. Arbetet måste ha en helhetssyn och ske i samverkan mellan bland annat polis, socialtjänst och rättsväsendet i hela landet. Eftersom det får katastrofala följder, 15-20 kvinnor mördas varje år, när myndigheter missar våldsutsattas signaler.

Handlingsplanen ska innefatta både förebyggande och akuta delar. Åtgärder som krävs är obligatoriska hot- och riskbedömningar, stärkt brottsoffersstöd efter polisanmälan, besöksförbud och andra personskyddsåtgärder. Fler personer som jobbar i yrken som kommer i kontakt med våldsutsatta måste ha grundläggande kunskaper om våld för att förstå våldets mekanismer och ingripa tidigt. Det måste bli obligatoriskt i flera yrkesutbildningar. För rättsväsendet krävs också ökad kunskap om hur offer agerar i utsatta situationer. Utbildningar finns tillgängliga. Fler behöver gå dom!

Ett helt annat område som jag bara måste ta upp är Sveriges könsuppdelade arbetsmarknad. Där deltidsarbete, lägre status, sämre villkor, lägre löner och sämre möjligheter till karriär följer ett kön. Gissa vilket. En ledtråd till: samma kön tar också större ansvar för barnen och är mer sjukskrivna…

Om vi vill att det ska vara på något annat sätt då måste vi göra på ett annat sätt! Det gäller allt från vägledning inför yrkesvalen i skolåren till förutsättningarna för att starta och driva företag.

Det finns fortfarande kvar förlegade strukturer, där kvinnor inte förväntas vara entreprenörer eller ta risker. Det bidrar till att kvinnor inte driver företag i samma utsträckning som män, inte satsar lika mycket pengar eller tid på sina företag och har svårare att få lån beviljade för sitt företagande. Kvinnors företag växer inte lika snabbt och mycket som mäns. Antalet kvinnor som startar företag i Sverige har sedan mitten på 2000-talet ökat men härom året bröts den uppåtgående trenden. I de siffrorna kan man utläsa positiva effekter av en Alliansregering som satsade på kvinnors företagande till negativa effekter som kommer av den politiska osäkerhet som omgärdar välfärdsföretagande från den så kallat feministiska regeringen.

Människor ska ha möjlighet att starta företag och genom det blir det också fler arbetsgivare att välja på. Man måste kunna leva på sitt företag och den förödande vinst-diskussionen, som enbart förs inom välfärdsföretag som vård, skola och omsorg, behöver skiftas till att ha fokus på kvalité istället för utförare. Då kommer skattekronor värnas och förmeras och verksamheterna att utvecklas.

RUT-avdraget och LOV-reformen har gett fler kvinnor möjlighet att starta företag, vilket leder till fler kvinnor på ledande positioner och således förändrade strukturer i näringslivet. Genom LOV, lagen om valfrihet, som öppnar för privata aktörer inom välfärden, kan kvinnor som arbetar inom offentlig sektor lättare byta arbetsgivare och därmed påverka sin lön. Centerpartiet anser att LOV och möjligheten att driva företag inom välfärden är här för att stanna. Sverige behöver fler, inte färre, kvinnor som driver företag.

Att äga sin kropp och sin fysiska integritet är tillsammans med ekonomisk frihet grundläggande för jämställdhet. Djupa värderingar grundläggs under barndom och tonår, den grundhållning vi skaffat oss under uppväxten består ofta livet igenom. Självklart påverkas vi både av livet i sig och av en förändrad tidsanda. Men det är helt avgörande att börja tidigt när vi vill förändra normer och värderingar för ett mer jämställt samhälle. Föräldrar är avgörande. Skolan är en nyckelplats. Politiken gör skillnad. Hur flickor och pojkar bemöts, om det är med uppmuntran eller kritik, vilka förväntningar som ställs – det öppnar eller stänger dörrar för resten av livet.

Att beskriva saker tvärtemot brukar vara ett bra sätt för att kontrollera om det är så tokigt som man tror. Nyligen var det en krönika som bytte ut fotbollshuliganer mot Dramatenbesökare och i tonåren läste jag Egalias döttrar som beskriver matriarkatets förtryck. Om jag går tillbaka till våren -76 och byter ut Tomas och Peter till Mari och Christina som ”bara ville ha lite roligt på rasten” så blir det helt absurt. Låt oss ha lika höga förväntningar i allt – på både flickor och pojkar, tjejer och killar och kvinnor och män – och öppna dörrar så att alla får bli den de drömmer om att bli.

Annika Qarlsson

Riksdagsledamot Centerpartiet
Jämställdhetspolitisk talesperson

CEN_Logo_Narodlad_Liggande_CMYK

Foto Annika Qarlsson C

Lämna kommentar Dela inlägget: