Tomas Stjernfeldt, vice ordf Polisförbundet Region Syd

Polisfrågorna är om möjligt än mer på dagordningen nu än vad de var för snart ett år sedan då jag senast skrev här.

Mycket av det jag då såg, skrev om och varnade för har nu blivit uppenbart för det stora flertalet. Både medborgare, media och nu till och med politiker har fått upp ögonen för hur illa ställt det är i polisorganisationen.

Under snart två års tid har vi inom Polisförbundet försökte att förhandla, förklara och förändra det vi ansåg var en felaktig utsatt kurs, felaktigt fattade beslut och inte minst att förändringarna med i det närmaste total avsaknad av verksamhetsanalys och verksamhetskunskap.

Vi begärde en kriskommission dels för att polisledningen tillsynes inte klarade att hantera den uppkomna situationen och även därför att vi var villiga att vara delaktiga i en lösning, något som polisledningen förvägrat oss. Vi ville även att öppenheten mot riksdag och regering skulle bli större så att fler än vi kunde se att omorganisationen hanterades felaktigt och med fel fokus.

Detta fick vi inget gehör för, varken hos polisledningen (som kallade det larv) eller hos politikerna som jag antar inte vill bli alltför involverade utan istället vill ha möjlighet att hålla distansen till det som nu har utvecklats till i det närmaste ett haveri.

Sent omsider verkar nu polisledningen ha vaknat och för några veckor sedan höll den nationella ledningsgruppen det som bör betecknas som ett krismöte där man nu beskrev läget inom polisen som allvarligt.

Detta är en del i den perspektivförskjutning som polisledningen, och för all del även regeringen har ägnat sig åt under det senaste halvåret. Min analys är att allt detta har gjorts högst medvetet och strategiskt under en längre tid nu för att grumla bilden av vems felstegen i omorganisationen är, såväl som att försöka skriva om sin egen roll i utvecklingen.

Denna strategi kommer knappast som en överraskning men bör ändå belysas och nyckelpersoner bör ständigt konfronteras med vad som hänt, varför det hänt och inte minst vad som nu bör göras.

För nu är det dags att börja beskriva vad som faktiskt bör göras. Vi som facklig organisation och inte minst våra medlemmar har fått stånga oss blodiga för att överhuvudtaget nå fram med budskapet att det faktiskt är någonting som är fundamentalt fel med den riktning vår organisation har tagit. Det budskapet har nu med all önskvärd tydlighet nått fram. Om nu politiker och polisledning på allvar sträcker ut en hand och behöver vår hjälp kommer vi givetvis att ta den. Vi kommer, som vi alltid ha gjort, att ta ansvar för verksamheten och ständigt försöka förändra och förbättra. Inte bara för våra medlemmars skull utan snarare för våra medborgares skull.

Ett antal av dessa åtgärder och förändringar, som jag anser absolut nödvändiga för en fungerande polisverksamhet, kommer jag att beskriva närmare i kommande inlägg.

Tomas Stjernfeldt, vice ordförande i Polisförbundet Syd

Tomas Stjernfeldt, vice ordf Polisförbundet Region Syd

Polismyndigheten går nu igenom den största omorganisationen på mer än 50 år.
Staten, genom beslut av riksdag och regering och med utförande av departement och myndighetsledning, har valt att göra detta med tidsaspekten i första rummet. Detta innebär att staten valt kvantitet framför kvalitet, man har valt snabbhet framför noggrannhet och inte minst har man valt toppstyrning framför delaktighet.
Det finns givetvis invändningar mot min bild av omorganisationen, såsom fackligt engagerad kan tyckas att jag ger en alltför dyster bild och enbart fokuserar på den eventuella avsaknaden av fackligt inflytandet. Jag vill mena att så inte är fallet, dels vittnar medarbetarna i organisationen om samma sak men också allt fler chefer beskriver nu omorganisations utveckling i samma termer.

Jag menar att skiljelinjen aldrig har gått mellan arbetstagare och arbetsledare utan mellan oss som verkar i eller i direkt anslutning till kärnverksamheten å ena sidan och den högsta polisledningen med tillhörande stödverksamhet å andra sidan. Det är för mig fullständigt klart att besluten i Polismyndigheten är förbehållna endast en handfull människor, som dessutom har mycket liten inblick i och erfarenhet av den polisverksamhet de ska fatta beslut kring. Detta är tydligt i flertalet beslut som har fattats längs vägen, t.ex finns det fortfarande, snart ett år in i omorganisationen, inte fungerande styrdokument, såsom arbetsordning, delegationsordning och handläggningsordning. Dessa dokument, med flera, är avsedda att tydliggöra vem som gör vad, vem som fattar vilka beslut och inte minst var i organisationen ansvar för detta kan utkrävas.
Man behöver inte vara särskilt insatt i polisverksamheten för att förstå att oklarheter kring detta skapar problem. Inte minst skapar det oro, stress och uppgivenhet hos personalen som nu inte vet vem som får fatta beslut, varför beslut fattas eller vem som tar ansvar för besluten.

En osund kultur med kollektiva beslut, policies, inriktnings- och avsiktsförklaringar håller därför på att få fäste i organisationen. Detta är inte minst framträdande där personalavdelningen är satta att fatta beslut där det ofta hänvisas till beslut tagna på andra nivåer i organisationen, ofta oklart var. För en organisation som polisen är det av största vikt att beslut äger spårbarhet och att ansvar kan utkrävas av beslutande tjänsteman.

Myndighetsledningen vill gärna framhålla sin förkärlek för transparens, delaktighet och medarbetardrivet förändringsarbete, ord som på ytan ger en bild av den goda arbetsgivaren med ett progressivt och nytänkande förhållningssätt till medarbetarna.
I realiteten finns det nu mycket lite av detta i samband med omorganisationen eller i verksamheten som helhet. Polisledningen har valt att använda dessa uttryck enbart som fernissa, sannolikt för att kunna visa upp för politiker och allmänhet eller möjligtvis för att ge medarbetarna intrycket av verklig påverkan och medverkan.

Verkligheten i polisorganisationen visar något helt annat och resultaten av detta är nu på väg att skölja över organisationen, dels genom otaliga oenigheter i förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare, dels genom mängder av tvisteförhandlingar gällande brott mot medbestämmandelagen men framför allt genom ett uppror bland medarbetar där de inte längre tiger om hur de behandlas av sin arbetsgivare.

Jag är rädd att vi nu snabbt närmar oss den punkten där merparten av personalen inte längre har förtroende för myndighetsledningens möjlighet och kapacitet att driva omorganisationen framåt. Signalerna jag får till mig är i alla fall mycket tydliga, myndighetsledningens sätt att hantera omorganisationen, utmaningarna i verksamheten och personalens situation har inte längre legitimitet ut i organisationen.

Tomas Stjernfeldt, vice ordf Polisförbundet Region Syd

Hur kommer det sig att jag inleder min gästblogg med denna rubrik? Givetvis känner jag mig i dessa tider en aning färgad och kanske extra uppfylld av den situation som polisen som organisation befinner sig i just nu. Mitt i en uppslitande omorganisation som berör över 28 000 anställda samtidigt som omvärlden genom terrorhot, flyktingströmmar och grov kriminalitet har skapat en extrem belastning på organisationen och särskilt på personalen.

Alla dessa yttre och inre faktorer har bidragit till att skapa en arbetsplats där begrepp som inflytande, delaktighet, arbetsmiljö och medbestämmande, kort och gott det som kännetecknar en demokratisk arbetsplats, har kastats överbord.

Personal omplaceras, ibland till nya arbetsuppgifter, ibland till nya orter. I alltför hög utsträckning finns inga ordinarie chefer på plats, ibland finns de på distans eller på väg till andra uppdrag.

Allt detta händer nu utan att polisorganisationen ger, varken personalen eller deras fackliga företrädare möjlighet till delaktighet och inflytande. Den kanske största omorganisationen inom statens historia försöker myndighetsledningen nu att driva igenom utan att ha personalen med sig. Forskning kring kopplingar mellan den anställdes inflytande över arbetssituationen och dennes hälsotillstånd och tillfredställelse på arbetsplatsen visar tydliga vinster med en större delaktighet och ett större inflytande. Kopplingen mellan ohälsotal och den nya polismyndigheten hoppas jag kunna återkomma till i senare inlägg.

Delaktighet och inflytande ger också förutsättningar för bättre samverkan och samarbete mellan olika arbetslag och enheter men också mellan chefer och medarbetare. Det ger också positiva effekter kopplat till ansvarstagande, både för den egna och andras arbetsuppgifter och bidrag till helheten. Kan vara läge att nämna något den f.d. SAS-chefen Jan Carlzon sa, liknande;

”Den som får information kan inte undvika att ta ansvar, den som inte får information har ingen möjlighet att känna ansvar”

Huvuddelen av våra poliser får ingen information, får inte vara delaktiga och ges ingen möjlighet till inflytande eller reell påverkan på varken vart organisationen är på väg eller över sin egen arbetssituation. Hur kommer det att påverka det stora ansvarstagande våra poliser känner?