Hanna Lidström, Språkrör för Grön Ungdom

Politiken har alltid ett ansvar att anpassa samhället efter framtidens förutsättningar. Nu förändras världen på fler sätt och snabbare än någonsin tidigare. Men istället för att acceptera framtidens utmaningar och identifiera dess möjligheter sticker allt fler politiker huvudet i sanden.

För över 30 år sedan startade Miljöpartiet för att vi såg att politiker inte tog ansvar för de klimatförändringar som oundvikligen höll på att skapas på grund av vårt sätt att leva. Alla politiker såg redan då hur klimatförändringarna skulle drabba oss inom en snar framtid. Men nästan alla valde att ignorera det och fortsätta exploatera vår planet. Nästan alla väljer fortfarande att ignorera klimatfrågan.

Klimatförändringarnas skadeverkan på såväl människor som djur och natur är inte längre en framtidsprognos, det är vår nya verklighet. Det är plusgrader på Arktis, grundvattnet sinar, farligt extremväder blir vanligare och det finns lika många klimatflyktingar som krigsflyktingar i världen. Om bara några år kommer det vara för sent att bryta den kommande klimatkraschen.

Alla politiker är väl medvetna om detta och har varit det länge. Ändå kallas vi som vill ställa om våra samhällen för att förhindra detta “naiva” eller “radikala”. Kanske är det för att vi, den globala överklassen, inte har drabbats (än) som politiker kan kasta ett blint öga åt klimatförändringarnas brutala inverkan på människors liv. Fortfarande är det trots allt främst människor i den fattigare halvan av världen som drabbas hårdast. Allra värst drabbas kvinnor och barn.

Det finns mycket vi kan göra för att vända klimatförändringarnas utveckling. Vårt parti gör mycket idag och har nyligen tagit fram 140 nya förslag i vår klimatfärdplan. Men oavsett hur flitigt vi jobbar kommer fler människor tvingas fly på grund av naturkatastrofer och klimatförändringar. Resursbristen från höjda havsnivåer, utfiskade hav, sinande grundvatten och torka kommer drabba länderna längst Afrikas kuster och i Sydorstasien de kommande åren och detta kommer enligt UNHCR tvinga runt 200 miljoner människor på flykt redan år 2050.

För oss är det självklart att denna situation inte kommer lösa sig själv utan kräver politiska lösningar. Jordens resurser kommer bli färre och fler människor än någonsin tvingas röra sig över nationsgränser och siffran kommer öka. Så är det bara. Då måste inte bara skapa klimatpolitiska lösningar för att mildra situationen, utan också skapa migrationssystem och asylpolitiska lösningar som möter upp mot dessa utmaningar. Tyvärr väljer de flesta att agera tvärt om. Just nu stängs gränser, rättigheter begränsas och bistånd villkoras för att stoppa det oundvikliga – fler och fler kommer behöva fly. Det är inte bara osolidariskt mot världens nödställda, det är arrogant. Det är trots allt i stor utsträckning vi i väst som skapat denna situation.

Människor är rädda för det okända som komma skall och försöker värja sig emot dessa oundvikliga förändringar. Men vi i den gröna rörelsen tänker kämpa för en rationell politik som tar ansvar. Vår vision är en framtid där vi lever inom de ramar jorden satt för oss. Där hållbarhet ses som en del av vårt välstånd inte som dess fiende. Och i vår vision av framtiden tar vi ansvar och visar solidaritet. Ingen ska nekas skydd från varken klimatförändringarnas eller krigens fasor.

Haters gonna hate, men vi vet att vår framtidsvision inte är både möjlig som nödvändig. Det enda som krävs är att politiker från vänster till höger rycker upp sina huvuden ur sanden och inser att det är omöjligt att ignorera framtidens utmaningar.

Hanna Lidström (MP)
Språkrör Grön Ungdom

Paula Bieler, riksdagsledamot Sverigedemokraterna

Årets valrörelse är speciell. Inte bara för att Sverigedemokraterna står i fokus och våra frågor, våra perspektiv, dominerar debatten. Inte heller är det regeringspartiernas respektive kollaps eller Alliansens sammanbrott som gör den till något extra. Det är istället anledningen bakom det hela. Det är att allt fler känner ”det är allvar nu”.

Den mandatperiod som passerat har varit turbulent. Den har präglats av politiskt spel och tävlan i markeringar – på bekostnad av saklig och genomarbetad politik. Decemberöverenskommelsen, Transportstyrelseskandalen och sparkandet av Försäkringskassans generaldirektör för att hon levererat enligt de direktiv hon fått är alla olika exempel på allvarliga åsidosättanden av det ansvar vi folkvalda har gentemot medborgarna. Yta har varit viktigare än innehåll.

Mandatperioden har också visat att så har det egentligen sett ut under lång tid. Statsministern själv har genom formuleringen ”vi har varit naiva” berättat hur makthavare konsekvent inte förmått, eller inte velat, göra seriösa helhetsbedömningar innan de fattat avgörande beslut. Riksrevisionen har levererat svidande kritik gällande brister i konsekvensanalyser och beredningsarbete såväl som uteblivna effekter av miljardsatsningar. Möjligheten att kunna berätta hur många fina och goda satsningar som genomförts har varit viktigare än de faktiska resultaten.

Samtidigt som det politiska spelet har fått breda ut sig har reella problem drabbat fler och hårdare än förut. Vårdköerna har inte bara växt, de har också växt på ödesdigra sätt där människor dött endast på grund av väntetider. Otryggheten i det offentliga utrymmet har gjort att allt fler, framför allt kvinnor, lägger om sina levnadsvanor för att undvika att röra sig ensamma utanför hemmet – ibland till och med på polisens inrådan. Sjuka och funktionsnedsatta har nekats sjukpenning respektive assistans utan att ha haft reell kontakt med de handläggare som fattat besluten. Skjutningar, sprängningar, attacker mot blåljuspersonal såväl som mot polisstationer och sjukhus rapporteras dagligen. De som har råd och möjlighet installerar larm, säkerhetsdörrar och skott- samt inbrottssäkra fönster. De tecknar privata sjukvårdsförsäkringar och lägger tid på att söka upp de sjukhus som har kortast köer. Tilliten till samhällets förmåga att leverera urholkas.

Från Sverigedemokraternas sida har vi inför årets val valt ut fyra fokusområden – migration, sammanhållning, kriminalpolitik och sjukvård. Jag brukar sammanfatta valet av dessa fyra områden med att det handlar om ett återupprättat samhällskontrakt. En förutsättning för samhällskontraktet är nämligen klara och tydliga regler gällande vilka som omfattas – det är där migrationspolitiken är avgörande. En annan förutsättning är också den gemenskap som möjliggör gemensamma strävanden och prioriteringar. Och de mest grundläggande områden där staten förväntas leverera tillbaka är hjälp till brottsutsatta och sjuka. Det är dessa fyra områdens urholkning som skapat en berättigad oro för såväl landets utveckling som den egna tryggheten, det är dessa fyra områden som måste prioriteras.

Vår politik på alla dessa områden vilar i sin tur på en respekt för rättssäkerhet och förmåga till ansvarstagande. Lagar ska följas, krav ska ställas och beslut ska respekteras. Jag kan ta det område som jag ansvarar för, migrationspolitiken, som exempel. Där gäller att gränserna måste kontrolleras och möjligheten att vistas i landet illegalt försvinna. Polisen och Migrationsverket måste få de verktyg de behöver för att säkerställa att vi vet vilka som vistas i vårt land och utvisa de som inte har rätt till det. Det handlar också om att tydliggöra vad som gäller för den som beviljas uppehållstillstånd – krav på egenförsörjning och laglydnad måste skärpas, och vi föreslår bland annat att utvisning ska bli obligatorisk för alla utländska medborgare som begår grövre brott. Även vid mindre grova brott ska frågan om utvisning alltid prövas – det ska inte vara upp till åklagaren själv att avgöra. Tiden då det lönat sig att fuska och ljuga, då den som gjort rätt för sig och följt regler fått sämre villkor än den som struntat i lagar eftersom påföljder aldrig utkrävts måste ta slut. Det är allvar nu, och vi tar det på allvar.

Paula Bieler (SD)
Riksdagsledamot 

Sara Lidqvist, ordförande Kristdemokraterna Gotland

Det var det där med synen på familjen. Det var det som fick mig att bli kristdemokrat.

Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor och får nog sägas ha politiken i blodet. Inte den där proffspolitiken, utan snarare det nära, lokala engagemanget. När jag som tös växte upp på en bondgård i en liten gotländsk socken var min pappas ideella engagemang en naturlig del av vardagen. Att hjälpa till att förbereda mackor till kvällens styrelsemöte där hemma och sedan somna tryggt till sorlet av röster från vardagsrummet. Eller att få följa med till förvaltningskontoret när något dokument till det kommande nämndsammanträdet skulle hämtas ut. Eller att hjälpa till på städdagar på den kursgård där i princip hela släkten och flera församlingar var engagerade.

På den tiden var min far centerpartist. Tidigare hade min farfar varit engagerad centerpartist och suttit i den nämnd som beslutade om bygget av den nya gymnasieskolan. Och för bara några år sedan fick jag veta att även min farfars far var engagerad i Centerpartiet. Han var kommunstyrelsens ordförande i den lilla lilla Hejdeby landskommun som fanns innan sammanslagningen till Romaklosters landskommun 1952 som sedan uppgick i Gotlands kommun 1972.

Så man kan väl säga att jag inte kan hjälpa att jag är politiskt engagerad. Det har jag fått från mina förfäder. Men att det följt med blodet är väl kanske inte riktigt sant. Det handlar snarare om att jag växt upp i en tillåtande miljö där samhällsengagemanget varit naturligt och fått stort utrymme. För det som händer i våra unga år sätter tydliga spår i vårt fortsatta liv, oavsett om det är positiva eller negativa händelser. Att växa upp i en trygg miljö skapar goda förutsättningar för att jag som vuxen ska känna mig trygg, och tvärtom skapar otrygga uppväxtförhållanden en större risk för otrygghet och utanförskap.

Alltså – samhällsengagemanget fanns där hela tiden, men jag har alltid under mina ungdomsår och som ung vuxen hävdat att mitt politiska engagemang inte varit partipolitiskt. Diskutera samhällsfrågor? Ja! Prata partipolitik? Nej!

Men så kom en dag då jag faktiskt kände att partipolitiken skulle kunna få en plats i mitt liv. Som ung småbarnsmamma insåg jag att det finns ett parti i Sverige som bryr sig om hur barnfamiljer har det. På riktigt. Inte bara utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, utan helt utifrån barnens perspektiv. Ett parti som förstått att föräldraledighet är till för barnens skull, inte föräldrarnas. (Det borde förresten heta barnförsäkring och barnledighet). Ett parti som, när andra partier ständigt vill förringa och försvaga familjens roll i samhället, står upp för familjens betydelse. Oavsett hur familjen ser ut.

Därför är jag så glad att mitt parti fortfarande har några av sina viktigaste frågor i familjepolitiken. Att Kristdemokraterna värnar om trygga uppväxtförhållanden och möjligheten för familjer att få vardagen att gå ihop. Att partiet driver frågor som utgår från att det finns stora värden i att värna den lilla världen.

Min farfars far tror jag aldrig att jag träffade, min farfar gick ur tiden för flera år sedan. Min far är fortfarande engagerad, både i föreningar och i politiken. Nu som kristdemokrat. Det är en ganska häftig känsla för mig att stå överst på den valsedel som min far finns med på, en bit ner. Den där platsen på valsedeln skvallrar om att engagemanget för det samhälle jag och min familj lever i har gått i arv, att det är min tur att ta stafettpinnen nu. Och det är jag så oerhört stolt över!

Sara Lidqvist (KD)
Ordförande för Kristdemokraterna på Gotland

Annika Qarlsson, riksdagsledamot och talesperson för arbetsmarknad, integration och jämställdhet Centerpartiet

Det går bra för Sverige. Men inte för alla. Det är stor skillnad på att ha jobb eller inte, gapet mellan inrikes och utrikes födda är stort. För utrikes födda kvinnor är vägen till jobbarkompisar, kafferaster och egen inkomst, och med det ekonomisk frihet, extremt lång. Ekonomisk frihet tillsammans med demokratiska rättigheter och kroppslig integritet krävs för att vi ska nå ett jämställt samhälle.  

I Sverige är förväntningarna stora på att människor ska vara redo att jobba när man är i yrkesverksam ålder. Både kvinnor och män. Individuell beskattning, inkomstrelaterade försäkringar och barnomsorgen är alla exempel på hur vi gör det möjligt men också att det förväntas att vi ska arbeta. Därför har vi en hög sysselsättningsgrad i Sverige. Vår välfärd bygger på att alla är med och bidrar.

Men när statistiken bryts ner till att handla om enskilda människor, det är då man ser att det där som går bra inte omfattar alla. För det skiljer mellan inrikes och utrikes födda och det skiljer mellan kvinnor och män. För utrikes födda kvinnor i utsatta områden tar det orimligt lång tid att komma i jobb. Utanförskapet och klyvningen av samhället medför såväl stora samhällsproblem som stora konsekvenser för människor. Och det är ett stort hinder för en lyckad integration.

För att ändra på det så måste vi i varje steg säkerställa att vi behandlar kvinnor och män lika. Det kan tyckas som självklarheter – det gör vi väl redan! Men nej, det finns mycket kvar att önska i både bemötande, förväntningar, åtgärder och därmed också i utfall.

Vi har flera förslag. Att försörjningsstödet ska betalas ut till båda istället för bara till mannen, vilket fortfarande är vanligast. Kravet på aktivering för stöd måste ställas på både mannen och kvinnan, för att tydligt signalera att det är bådas ansvara att aktivt utbilda sig och söka arbete. Vi föreslår också att införa integrationsförskolor där föräldrarna läser SFI medan barnen går i förskola, istället för att bli kvar hemma. Det blir utveckling för både föräldrar och barn.

För att korta den långa vägen till arbete så måste även kvinnor, i mycket högre utsträckning, erbjudas åtgärder och utbildningar som kan leda till jobb. Även matchningen med samtal och stöd, som måste vara lika, ska utgå från höga förväntningar. Att starta och driva företag måste också finnas med som ett alternativ och uppmuntras. Bemötandet från handläggare är a och o.

Våra förslag är viktiga signaler. Samhällets bidragsystem eller myndigheters agerande ska inte medverka till att kvinnor riskerar att stå i ekonomiskt beroende till mannen. Jobb är nyckeln till framgångsrik integration och livskraft. Demokratiska rättigheter, ekonomisk frihet och kroppslig integritet – är alla tre viktiga storheter för att vi ska nå ett jämställt samhälle.
Det är viktigt för kvinnorna att kunna försörja sig själv. Det är också viktigt för nästa generation att se mamma gå till jobbet och vara en del av samhället.

Annika Qarlsson (C)
Riksdagsledamot
Talesperson Arbetsmarknad, Integration och Jämställdhet 

Gulan Avci, integrationspolitisk talesperson Liberalerna

I höst kommer ett antal skolbänkar runtom i Sverige gapa tomma. Dessa barn, oftast flickor, har blivit utförda ur landet och bortgifta mot sin vilja. Under 2016 anmäldes 81 fall av äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa. De flesta fall inträffar på sommaren.

Då, när glädjen är som störst, är utsattheten som mest påtaglig för vissa barn. För många är skolan en skyddszon, en fristad mot hedersförtrycket. Under sommaren försvinner den frizonen när skolan stänger och föräldrar och släktingar då tar tillfället i akt.

Men tvångsäktenskap är bara toppen på isberget av detta förtryck. I de parallellsamhällen som har vuxit fram i Sverige kontrolleras flickornas kläder, umgänge och val av partner av familjen, eller av okända moralväktare som sakta men säkert har tagit över kontrollen där polisen har abdikerat. Enligt en enkätundersökning som organisationen TRIS presenterade i juni får två tredjedelar av de utrikesfödda flickorna i Uppsala inte bestämma vem de själva ska gifta sig med. Detta är bara en av många undersökningar som visar på det utbredda förtrycket.

Skolan har en oerhört viktig roll både genom att ge dessa barn verktyg för att frigöra sig och skapa sig en egen framtid, men också genom att se och upptäcka de barn som lever i hederskulturen. Lärare och skolpersonal har en stor uppgift att se tecknen som gör att skola, socialtjänst och kommun kan komma in och stötta innan dessa barn förs ut ur landet. För att de ska kunna göra det krävs satsningar på kompetensutveckling. Vi måste se och förstå strukturerna bakom hederskulturen för att kunna agera.

Liberalerna presenterade nyligen en rapport om hedersförtryck, ur barnens perspektiv. Där presenterar vi förslaget att socialnämnden ska ha rätt att besluta om utreseförbud vid misstankar om tvångsäktenskap utomlands. Vid brott med hedersmotiv ska även utvisning alltid prövas.

Vi anser också att Sverige bör inrätta en Forced Marriage Unit – en enhet som kan hämta hem bortförda barn som gifts bort eller riskerar tvångsgifte utomlands. Vi kan inte lämna dessa utsatta barn till deras öde. En liknande enhet finns i Storbritannien sedan 2005.
Sveriges första feministiska regering borde också ha hedersfrågorna som första prioritet. Där kvinnors rättigheter är som mest ifrågasatta måste regeringens politik vara som tydligast. Men dessvärre har det dröjt länge för den här regeringen att ta frågorna på allvar.

Det borde vara en självklarhet att stå upp för alla barns mänskliga rättigheter oavsett deras bakgrund. Tyvärr är det inte så i dag. Det behövs ett långsiktigt arbete och stort engagemang för att bryta hederskulturen.

Jag hoppas att den dagen kommer när inga bänkar längre gapar tomma utan att alla barn kan komma tillbaka till skolan och känna sig trygga. Tills dess ligger ett stort ansvar på oss alla att se dessa barns tysta rop på hjälp.

Gulan Avci
Integrationspolitisk talesperson (L)