Ebba Hermansson, Riksdagsledamot Sverigedemokraterna

Almedalsveckan har nått sin sista dag och det är dags att åka hem till den vanliga vardagen igen. Vardagen under Almedalsveckan är nämligen inte särskilt vanlig. Under vilken annan vecka kan politiker från olika partier samlas innanför murarna i Visby och faktiskt samtala med varandra? Under en veckas tid är det som om alla har kommit överens om att lägga sina förutfattade meningar åt sidan och faktiskt lyssna. Samtalen sker på en respektfull nivå, på samma villkor, och förstörs inte av rädslan att man kanske skall synas prata med fel person. Ängsligheten som omgärdar riksdagens korridorer existerar inte, åtminstone inte i samma utsträckning, just den här veckan. Detta är nog det jag uppskattar mest med Almedalsveckan.

Dessvärre tar varje Almedalsvecka slut, och meningsmotståndare återgår till att sluta försöka förstå varandra och möta varandra med respekt. De bevingade orden “jag delar inte dina åsikter, men jag skulle dö för din rätt att uttrycka dem” återgår till “jag delar inte dina åsikter, och jag skulle dö för min rätt att kontakta din arbetsgivare så att du får sparken”. Hur hamnade vi här? Hur fick vi egentligen ett samtalsklimat i Sverige där vi istället för att lyssna tycks vilja missförstå varandra med flit?

I en tid som kännetecknas av stora politiska motsättningar, med extremer på både vänster- och högerkanten borde det vara än viktigare för oss som demokrater att värna det fria ordet. Att tysta och placera människor i fack märkta ”personer vars åsikter inte får höras” är farligt. Det tenderar endast att de som redan känner sig utanför, förpassade från offentligheten, känner sig ännu mer skärmade från majoriteten och söker sig till de få grupper där de fortfarande är välkomna-extremisterna. Om man på allvar vill minska polariseringen och på riktigt stoppa flödet till extrema grupper är troligtvis samtalet det allra viktigaste. Det är därför oroväckande att det tycks råda en uppfattning bland somliga att samtal med meningsmotståndare är farligt och bör undvikas.

Åsikter smittar nämligen inte. Jag har själv samtalat med många meningsmotståndare genom åren, och ingen av dem har dagen efter vaknat upp som sverigedemokrater. Det enda som har skett är att vi båda har fått lite mer förståelse för den andra. Vi har kunnat mötas på en mänsklig nivå, och det har gjort att vi växt som människor. Att få våra åsikter och fördomar om andra utmanade är inte farligt. Det farliga är när vi alla är övertygade om att våra egna åsikter inte bara är de bästa, utan också de enda som får yttras. Det är farligt när vi kategoriserar människor utefter goda vs. onda åsikter. Det göder missförstånd och hämmar ett sunt debattklimat. Låt oss därför ta med oss Almedalsveckans samtal och förståelse tillbaka till fastlandet. Låt oss slå vakt om vår fantastiska yttrandefrihet, alla veckor om året.

Ebba Hermansson

Riksdagsledamot (SD)
Ledamot Arbetsmarknadsutskottet 
Jämställdhetspolitisk talesperson

Camilla Brodin, Vice gruppledare i Riksdagen
Ledamot i näringsutskottet, Kristdemokraterna

Ett dynamiskt näringsliv fungerar som en motor i ekonomin och bidrar till långsiktiga förutsättningar i kampen för en bättre välfärd. Företagen är också viktiga medskapare i välfärden och bidrar till valfrihet för den enskilde.

Men hur är det ställt med svensk företagarpolitik? Istället för fokus på framåtblickande och stärkande reformer inför kommande lågkonjunktur, präglades den gångna mandatperioden i stor utsträckning av fler och fler pålagor.

Skattehöjningarna mot svensk företagsamhet uppgick enligt Skattebetalarnas förening till drygt 25 miljarder kronor under mandatperioden. Dessutom nådde belastningen från administration och regelkrångel nya skadliga höjder. I Svenskt Näringslivs rapport i ämnet från december 2016 angav 64 procent av företagen att regelbördan hade förvärrats jämfört med två år tidigare. Undersökningar från Tillväxtverket slår fast att företagens administrativa kostnader till följd av regler har ökat tre år i rad och att vart fjärde företag ser regelkrångel som ett stort tillväxthinder.

Här behövs en reformagenda i en helt annan riktning, som gör det smidigare och billigare att driva företag, som underlättar för den som vill expandera och rekrytera och som fokuserar på att röja hinder istället för att tillskapa nya.

Men det räcker inte, det krävs mer än så. Företagen måste också kunna lita på något så fundamentalt som att samhällets grundläggande funktioner fungerar. Elförsörjningen är ett bland flera oroväckande exempel.

Vi har redan sett hur företag tvingas avstå från investeringar i Sverige eftersom det inte går att garantera el i uttagen. Det svenska elnätet är eftersatt och måste rustas upp i snabbare takt. Elproduktionen måste också vara tillförlitlig alla dagar om året, oavsett väder. Faktum är att vi redan inför nästa vinter står med ett strukturellt kraftunderskott i elproduktionen eftersom vi saknar tillräcklig baskraft, ett underskott som kommer förvärras ytterligare om planerna att lägga ner halva Ringhals kärnkraftverk fullföljs. Det är minst sagt förvånande att allvaret i detta inte diskuteras mer.

Vi kristdemokrater vill slå vakt om och förnya kärnkraften. Det är dags att andra tar bort sina skygglappar och inser hur sårbara vi är utan kärnkraftens stabilitet. Dessutom är klimatvinsterna enorma. Kärnkraften levererar fossilfri kraft som går att planera och som därmed kan bidra till utfasning av smutsig kolkraft och elektrifiering av fordonsflottan och industrin. Det är inte utan anledning som Internationella Energirådet nu uppmanar världens länder att värna och utveckla kärnkraften – inte tvärtom.

Det är dags att Sverige på allvar tar tag i de brister som håller företagare tillbaka och riskerar att hämma vår framtida utveckling. Sverige behöver ett företagsklimat värt namnet. Det tjänar vi alla på.

Camilla Brodin (KD)
Vice gruppledare i Riksdagen
Ledamot i näringsutskottet

Lena Rådström Baastad, partisekreterare Socialdemokraterna

Sedan jag skrev på denna blogg inför Almedalen 2018 har inte bara ett, utan två val passerat. Under dessa två valrörelser har jag haft förmånen att resa runt i Sverige. Jag har träffat både partivänner och väljare, organisationer och företag. Vi har pratat om politik och vilka satsningar som behövs men också om livet i stort och hur vårt fina land kan bli ännu bättre.

Många möten runt om i landet handlade om någonting som jag själv känner igen mig mycket i. Hur livet på landsbygden har förändrats och mycket av den service som funnits där lagts ned.

Jag växte upp och bor i Vintrosa som ligger utanför Örebro. Mycket av den service som fanns när jag var liten finns inte kvar. Men även om macken är nedlagd så har vi åtminstone kvar en bensinpump. Vi har en matbutik men varje gång den byter ägare kommer oron för att den inte ska finnas kvar.

Jag inser att Vintrosa med sin närhet till Örebro ändå har bra service i jämförelse med många andra mindre orter runt om i landet. Men jag förstår och har själv upplevt känslan av att det blir allt glesare mellan serviceinrättningar av olika slag. En oro kring att kanske inte kunna få den vård man behöver i tid eller att barnen ska få pendla långt till skolan redan från tidig ålder.

Så att arbeta för ett Sverige som både lever och växer, såväl i Vintrosa som Haparanda, Visby och Åmål måste göras för att bygga det där starka och trygga samhället. Det är också någonting som jag brinner extra mycket för.

Därför är jag också förbannad och väldigt bekymrad över att Moderaternas och Kristdemokraternas budget röstades igenom med stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen i december 2018. I och med detta följde inte bara en förhastad nedläggning av flera av arbetsförmedlingens kontor utan också nedskärningar i välfärden. Konsekvenserna av denna högerpolitik är tydliga. Enskilda individer i redan utsatta positioner kommer hamna i kläm och samhället blir svagare när fler inte får ta del av välfärden och hamnar utanför exempelvis arbetsmarknaden.

Nu växlar Socialdemokraterna upp arbetet för att hela Sverige ska leva och växa. Vi kommer genomföra viktiga satsningar på bland annat sjukvården och för att stärka servicen runt om i landet. I juni presenterade den S-ledda regeringen några av dessa satsningar. Det handlar om att se till att skapa en mer tillgänglig vård i hela Sverige och att korta vårdköerna med en uppdaterad och bättre kömiljard. Vi tar i den uppdaterade kömiljarden bland annat hänsyn till att landstingen har skilda förutsättningar. Väntetiderna jämförs därför inom det egna landstinget och pengar betalas ut för förbättringar i form av kortare väntetider.
Efter Almedalsveckan och en välbehövlig semester fortsätter mina resor genom Sverige för att möta människor i deras vardag. Jag lovar att fortsätta ta kampen för ett Sverige som lever och växer. Det är för mig självklart att den service som vi som människor behöver finns och att vården är tillgänglig. Så får vi hela landet att både leva och växa och det är också så vi bygger ett starkare samhälle och ett tryggare Sverige.

Lena Rådström Baastad (S)
Partisekreterare för Socialdemokraterna

Annika Qarlsson, Riksdagsledamot och Jämställdhetspolitisk talesperson

Vi skriver 2019. Vi har haft hundra år där män och kvinnor genom sin rösträtt haft samma möjlighet att påverka samhället vi lever i. 1919 röstades den allmänna rösträtten igenom i Sverige. Det var en stor förändring då. Det är en självklarhet idag. För de flesta av oss. Men alla upplever inte den möjligheten.

Vi ser runt om i världen hur kvinnors rätt till sina egna kroppar hotas. Varje dag. Hur både europeiska grannländer som amerikanska delstater på olika sätt begränsar rätten till abort. Hur en tredjedel av världens kvinnor uppges ha utsatts för könsbaserat våld under sin livstid. Hur flickor världen över ges sämre tillgång till utbildning och sjukvård. Just för att de är flickor. Men utsattheten är också en verklighet för allt för många flickor och kvinnor också i Sverige.

Under 2018 anmäldes över 1 700 fall av grov kvinnofridskränkning. 37 procent av kvinnorna mellan 16 – 24 år känner sig otrygga när de vistas ute sent. Tusentals flickor och kvinnor får inte själva välja vem de ska gifta sig med. Tvingas leva i skräck om de råkar bli kära i ”fel” person. Flickor och kvinnor styrs, kontrolleras och attackeras. För de flesta av oss är det en mardröm som är en verklighet för många. Det är först när män och kvinnor har samma skydd och samma möjligheter som vi på allvar kan prata om ett jämställt Sverige.

Det finns redan idag myndigheter, människor och organisationer som gör ett fantastiskt arbete på det här området. Under förra året var det över 55 000 personer som tog kontakt med någon av landets kvinnojourer.

Det var för de tiotusentals kvinnor som söker skydd hos landets kvinnojourer som Centerpartiet kämpade i förhandlingarna inför vårbudgeten och nådde resultat med mer resurser till ökad trygghet och jämställdhet över hela landet.

– Landets tjej- och kvinnojourer får ett tillskott på 40 miljoner kronor. Det är ytterligare en halvtidstjänst för varje kvinnojour. Varje år.
– Det viktiga arbetet mot hedersrelaterat våld förstärks med ytterligare 45 miljoner kronor.
– Vi satsar 45 miljoner kronor för att bekämpa våld i nära relationer. Både för att öka skyddet och stödet till våldsutsatta kvinnor och barn, men också på kunskapsspridning genom Nationellt Centrum för Kvinnofrids viktiga arbete.

Det här är pengar som gör skillnad. Som skapar väg ut ur ett liv med våld och rädsla. Men arbetet med att öka jämställdheten – att öka tryggheten för kvinnor och flickor i samhället såväl som i hemmet – kan inte enbart regleras i pengar i en statsbudget. Det är ett arbete som vi alla har en del i. På våra arbetsplatser, i vårt jobb, i vår umgängeskrets och med insatser även lokalt och regionalt.

Vi måste alla stå upp för våra rättigheter att själva få styra – över våra liv, våra vägval och vem man älskar. Utan risk för liv och säkerhet. Vi skriver 2019 nu men har fortfarande lång väg att gå. För att alla ska kunna bestämma över sitt eget liv. Även här i Sverige. Låt det inte ta ytterligare hundra år.

Annika Qarlsson (C)
Riksdagsledamot och Jämställdhetspolitisk talesperson

Cecilia Elving, Ordförande Liberala Kvinnor

Det känns bra att vara på plats i Almedalen för en vecka full av seminarier och samtal om jämställdhet och mänskliga rättigheter. För mig blir det en fin avslutning på mina tre första månader som Liberala kvinnors ordförande. Det har varit intensiva månader i politiken, med val till Europaparlamentet och för oss Liberaler även med partiledarval. Men framförallt har det varit intensiva månader i kampen för kvinnors och flickors rättigheter. Månader där motståndet från de krafter som vill begränsa vår frihet och ta ifrån oss rätten att bestämma över våra egna kroppar ytterligare har hårdnat och där abortmotståndarna har flyttat fram sina positioner ytterligare, framförallt i USA. Fram till för några år sedan var de kvinnofientliga vindarna i Sverige en västanfläkt i ett internationellt perspektiv men de senaste åren har de kraftigt ökat i styrka.

Reaktionära vindar i Sverige blåser sig allt starkare i ett ständigt hårdnande debattklimat
och flera av de jämställdhetsreformer som vi kvinnor i Sverige under lång tid har tagit för givna ifrågasätts allt mer. Högerpopulister, med Sverigedemokraterna i spetsen, vill inskränka aborträtten, införa sambeskattning, ta bort pappamånaderna och återinföra vårdnadsbidraget.

Religiösa extremister försöker kontrollera flickor och kvinnors liv minutiöst och förespråkar strikt uppdelning mellan könen. Och allt fler konservativa förminskar vikten av jämställdhetspolitik och förlöjligar genuspedagogik. Även från vänsterhåll utmanas kvinnors frihet eftersom vänstern vill inskränka kvinnors möjlighet att driva företag och tjäna pengar genom vinstförbud i välfärdssektorn.
Konservativa och högerpopulister har det gemensamt att de drömmer sig tillbaka till ett idylliskt Sverige i mitten av 1900-talet med äppelkindade hemmafruar. Men det är ett förljuget ideal. Verkligheten var inte så idyllisk!

Jag tänker ofta på kvinnorna i min familj. På deras frihet, deras möjligheter. Vilken fantastisk klassresa Sverige har gjort sedan 40 – talet! Och vilken jämställdhetsresa! Jag har möjligheter som kvinna, och som förälder, som min farmor och min mormor inte hade kunnat drömma om. Jag är så oerhört tacksam över de Liberala (och även många socialdemokratiska) kvinnor som banat väg för mina rättigheter, mina möjligheter. Utan dessa kvinnor hade allas våra liv sett helt annorlunda ut idag.

För mig är frihet väldigt viktigt. För mig som kvinna med små barn är min frihet helt beroende av våra välfärdstjänster. Av en förskola och skola och fritids med hög kvalitet, av kvaliteten på sjukvården. Mina föräldrar närmar sig 80, och snart kommer de inte bara att vara välfärdstjänsterna för våra barn som avgör min frihet, utan även de för våra äldre. Jag får ofta frågan om vilken som är den viktigaste jämställdhetsfrågan i Sverige. Jag vill att Liberala Kvinnors röst ska ljuda starkast för de kvinnor som har minst frihet i Sverige idag; de som lever i hedersrelaterat våld och förtryck och de som utsätts för mäns våld. Men, utöver dessa akuta frågor så skulle jag säga att det allra viktigaste är att värna och fortsätta utveckla de välfärdstjänster som är förutsättningen för att kvinnor ska kunna arbeta på någorlunda lika villkor som män.

Låt oss förvalta arvet efter de kvinnor, och män också för den delen, som gått före oss och som kämpat för förändring. Rösträttsaktivister. Kvinnosakskämpar. Som har kämpat för att stärka kvinnors rättigheter. Som har pressat utvecklingen framåt. Det kanske blåser kalla vindar, men vi är många som driver på för att jämställdheten ska framåt, inte bakåt. Det påminns jag inte minst om här i Almedalen. Tack för allt engagemang som jag möter här för flickor och kvinnors frihet! Trevlig sommar!

Cecilia Elving (L)
Ordförande Liberala Kvinnor

Malin Björk, EU-parlamentariker Vänsterpartiet

Almedalsveckan handlar framförallt om svensk politik. Men EU-politiken skiljer sig inte så mycket från den svenska. Konflikterna är desamma i mångt och mycket, likaså prioriterar olika partier olika saker. Vänsterpartiet står i EU-parlamentet – liksom här hemma – för en radikalare klimatpolitik, för ökad rättvisa och jämlikhet, för anti-rasistisk politik och för feministisk kamp.

Den här veckan sammanträder det nya EU-parlamentet i sin helhet för första gången sedan valet. Det är nu det officiellt kommer att stå klart vilka ledamöter som valts in, vilka partigrupper de kommer att tillhöra och vilka utskott de kommer att sitta i.

Mycket av diskussionerna har handlat om hur makten ska delas upp, snarare än vilken politik som ska bedrivas. Det är som det brukar, kanske en kan säga. Men allt är inte som det brukar hävdar jag bestämt!

Med tanke på att vi står inför en klimatkris är det inget annat än oansvarigt att ladda upp för att fortsätta precis som vanligt. Vi behöver krafttag för klimatet, vi behöver ifrågasätta EU-doktrinerna som sätter storföretag och vinstintressen först, som litar till marknaden istället för vetenskap, och som inte vill höra talas om planetens begränsningar.

Det är tydligt för var och en att det behövs starkare rödgröna röster om vi ska klara klimatet och den biologiska mångfalden. Därför är jag extra glad att ta plats i det eftertraktade miljöutskottet i EU-parlamentet. Det är dags att Parisavtalet anger politikens innehåll och ambitionsnivåer. Vi kan inte längre sitta och vänta på att “marknaden” ska komma på tekniska lösningar så att vi i den rika delen av världen kan fortsätta vårt ohållbara levnadssätt. Vi behöver radikala åtgärder och sätta stopp för rovdriften på vår planet. Vi behöver massiva offentliga investeringar och vi behöver mer rättvisa villkor om vi ska klara det här. Vi behöver allt det som en rödgrön rörelse står för.

Vi måste också se allvaret i det hot som auktoritära och nationalistiska krafter utgör. De använder flyktingar som slagträn i debatten, inskränker demokrati och rättstat och ger sig på kvinnors och hbtq-personers rättigheter. Precis som här hemma sker anpassningen till Orbáns och SD:s politik med skrämmande fart. Vänstern kommer behövas för att ta strid mot rasisterna. Under de fem år jag varit EU-parlamentariker har jag stått upp mot rasisterna varje dag. Jag har arbetat för en human flyktingpolitik och ett Europa som inte stänger sina gränser för människor på flykt. Det arbetet kommer vi i Vänsterpartiet att fortsätta med.
Granskningen av kristdemokraten Lars Adaktusson visade med all tydlighet för svenska väljare inte bara att han konsekvent röstat mot aborträtten i EU-parlamentet. Den synliggjorde också den större kamp för kvinnors rättigheter som pågår ute i Europa. Den feministiska kampen tar vi i vänsterpartiet gärna. Vi kommer fortsätta samla alla progressiva krafter, inne och inte minst utanför EU-parlamentet, för att stå upp mot abortmotståndarna och hbtq- förtryckarna.
Precis som Vänsterpartiet här hemma kommer vi i EU-parlamentet stå starka och inte ge en enda tum till vare sig till klimatförnekare, rasister, sexister eller homofober. Bli gärna en del av vårt arbete och kamp du också !

Malin Björk (V)
EU-parlamentariker

Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom

Och så var det dags igen. Almedalsveckan, som under väldigt många år sett som en vecka fylld med demokratiska samtal, en vecka att utbyta information och få nya perspektiv. Almedalen har varit viktig för mig med, i mitt politiska engagemang, att få debattera, argumentera och våga tro på mig själv. Att som politiknörd få grotta ner mig i frågor som jag brinner för.

Men om jag ska vara ärlig, så var det verkligen inte självklart för mig att delta i år, trots att jag numera är språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund. Två år i rad, har nazisterna fått härja fritt längs Visbys gator. Det är något som påverkat mig.Jag vill inte vara rädd när jag går längs Visbys gator. Men jag är rädd. För jag kan inte gömma hur jag ser ut, jag har mörkt hår och mörka ögon. Jag är en av dem grupper, som nazisterna vill ”bekämpa”. Tyvärr blir konsekvenserna att vissa grupper inte längre vågar ta del av det demokratiska samtalet under Almedalsveckan.

Om någon hade berättat för mig för fem år sedan att nazister hade fått härja runt fritt på Visbys gator, eller gått till attack mot hbtq-personer mitt på ljusa dagen hade jag inte trott det med mina egna ögon. För fem år sedan hade jag tänkt, att sånt där händer ju inte i lilla Sverige. Men att jag själv några år senare skulle med egna ögon få uppleva hur den svenska samhällsdebatten har förskjutits, hade jag aldrig kunnat tro.

Förra året ställde RFSL Ungdom in sin medverkan på grund av hot från nazisterna, iår har även RFSL meddelat att de ställer in sitt deltagande. Hur många år till ska detta fortsätta?

Vi som är på plats under årets almedalsvecka, som står upp för alla människors lika värde, vi är alla en del av en frihetskamp. En frihetskamp för att våra barn inte ska vara oroliga för deras framtid, för våra unga politikers mod att uttrycka sina åsikter och för vår och alla minoriteter i Sveriges trygghet.

De som hatar är många men människor som tror på demokrati, yttrandefrihet och alla människors värde är många fler. Vi är starkare. Jag uppmanar er alla att delta på mångfaldsparaden på torsdag, för att visa vårt stöd för alla dem som inte längre kan ta del av det demokratiska samtalet.

Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom